Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Klart besked!

 

 

Med lite darrande fingrar knappar jag in telefonnummret till kirurgiska mottagningen nedre gastro - nu räcker det med väntan. Ärligt, det var den 14:e december jag gjorde undersökningen och svar skulle komma inom 3 veckor. Nu har det gått bra mycket mer än så. Och, ja, jag förstår att jul-och nyårsuppehållet ställer till det lite i brevgången men nu, nej, nu tryter mitt tålamod...JAG VILL VETA! skriker det inom mig....

"Välkommen till kirurgiska teamet nedre gastro - just nu har vi kö, var god vänta" - och ja, ok då - har man väntar i mer än 5 veckor kan man väl vänta lite till..."du har köplats 1"...Yes, då går detta snabbt-  "var god knappa in ditt personnummer för fortare handläggning". Ska jag göra det? Men då ser ju den där personen i andra ändan av luren vad jag vill veta, före mig. Kommer jag att höra en sorg och lite ledsenhet i hennes röst då, när hon svarar? Hon vet ju svaret! Jag gör som jag blir tillsagd och knappar in mitt personnummer - fast jag egentligen inte vill, jag vill veta först, jag vill inte höra det i hennes röst, den där sorgsna och beklagande rösten som vet innan mig...för det är väl så?

"Hej och välkommen till kirurgiska temet nedre gastro, detta är .......sjuksköterska" -  "Hej, jag heter Mia Regnér och jag........" svarar jag och drar hela min bakgrund:  " det är så här att jag har blivit opererad för tjocktarmscancer och nu skulle jag få besked på den sista CT´n jag gjorde den 14:e december men jag har fortfarande inte hört något, och ja, jag är ju lite orolig och jag undrar ju, och ja, jag förstår ju att det kan ju ta lite tid så här med jul och så men......" hör jag mig själv svamla på....."jamen, det ser bra ut", säger hon, " det finns inget i........eller något i........." fortsätter rösten.... "Va, hmmm,va?"  säger jag stammande...hörde jag rätt? "Inga spår", "ser bra ut"...?

Var det så hon sa? Jag upprepar det hon säger för att få en bekräftelse, och ja, det var rätt det jag hörde: DET SER BRA UT! Inga spår av den där jävla cancern - inga metastaser så långt ögat kan nå!!! "Givetvis ska du få detta skickat till dig i ett brev också, och jag ska skynda på din läkare men har har haft väldigt mycket...." fortsätter hon men det skiter jag i - jag behöver inget brev för jag VET!! Jag är frisk från cancern....Jag tackar henne men bubblande glädje i bröstet och tårar som rinner...jag vänder mig om till Isak som sitter vid köksbordet och tittar på mig med leende ögon - hans varma armar omsluter min kropp - han lyfter mig högt upp i luften och skrattar tillsammans med mig av glädje...

Inte trodde jag att jag har burit på en sån oro, men det har jag - djupt där inne finns den alltid kvar, oron, inte ofta skymtar den fram men den ligger där och lurar - passar på och dyker upp när man minsta kan ana det...Nu ska jag släppa den skiten fri - för nu är jag frisk!

Som Christen sa när jag ringde: "Nu spelar det ingen roll hur sjuk du blir - för du är frisk!"

 

 

24 jan 2017