Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Blogg

RSS

Han besegrade öknen

25 Nov 2018

 

Vi kunde läsa i tidningen i går om jordbrukaren Yacouba Sawadogo från Burkina Faso och om hans idoga arbete med att skapa en skog och på så sätt stoppa öknen...här på denna länk kan man läsa mer om honom och hans arbete: https://www.nt.se/nyheter/han-vann-over-oknen-med-fron-och-envishet-om5573263.aspx

Hans arbete har uppmärksammats världen över och han har nu blivit tilldelad Right Livelihooppriset - ett pris som delas ut till människor och organisationer som juryn anser är modiga, har visioner och föregår med gott exempel för att lösa orsaker till välden problem - ett ytterst prestigefyllt pris och i min mening har det defintivt gått till rätt person!

Om man läser vad Yacouba Sawadogo har gjort häpnar man -  i alla fall jag...Han har hållt på i över 40 år med att gräva hål i sanden, fylla hålen med kompostmaterial och frö och på så sätt har han skapat en skog som idag är på över 40 hektar, allt detta på en plats som innan varit helt obrukbar mark. Idag innehåller skogen mer än sektio arter träd och buskar och många olika djur lockas till skogen där det finns mat och vatten utplacerat. Han berättar i artikeln om hur viktiga framför allt fåglarna är för skogen eftersom de för in frö från andra platser...och skogen fortsätter att växa och det gör hans arbete oxå.

Jag är så imponerad av honom...tänk att vara en sån visionär! Jag blir alltid väldigt tagen av människor som är strävare, visionärer och som inte ger upp - människor som ger allt för en tanke och idé. Vi behöver många såna och jag vet att jag inte är en av de eftersom jag har en tendens att lätt ge upp när jag får motstånd...

De finns de som triggas av motgångar och svårigheter och det är beundransvärt - ibland önskar jag att jag var lite mer som till exempel Yacoba Sawadogo - varför är det så mycket lättare att ge upp istället för att spotta i nävarna och slänga in lite jävlar anamma? 

 

Jag - en urkass bloggare

24 Nov 2018

Tanken var en gång, då jag skapade denna blogg här på vår hemsida, att jag skulle vara en aktiv bloggare men supermånga följare eftersom jag skrev så mycket och så intressanta textar. Ha, sååå lurad! Vaddå inaktiv? Precis - jag har inte skrivit på nästan två år nu, sista inlägget är daterat den 27/1 2017!! Men ärligt, hur läst blir man om man inte skriver? Och är tanken med min blogg att skriva eller att se hur många som läser? Eller en kombo av båda? 

Jag tror att jag ville starta bloggen eftersom jag gillar att skriva, jag gillar att skriva ner tankar, upplevelser och så - så inledningsvis så var det inte alls att andra skulle läsa som var tanken med det men sen när jag såg att det fanns de som faktiskt läste det jag skrev blev det en uppmuntran och en bekräftelse - jag är ju en sån själv som läser bloggar och varför skulle då inte det finnas de som läser min? 

Nu ska jag ta upp mitt skrivande igen, för andra gången börjar jag om - sist var det bara ett års uppehåll, denna gång blev det två men nu ska jag verkligen försöka att vara kontinuerlig i mitt skrivande, kanske för optimistiskt att skriva varje dag, men kanske i alla fall en gång i veckan? Varför inte - eller nej, jag ska inte bestämma hur ofta utan bara när lusten faller på, det är nog bättre för då blir det inte ett måste utan ett vill....Idag vill jag - och jag börjar med det som jag har lagt ut på min Instragram: Tacksamhet....

I dagens SDS är det en artikel om just tacksamhet och om hur och varför tacksamhet lönar sig...https://www.sydsvenskan.se/2018-11-24/darfor-ar-tacksamheten-det-nya-svarta och givetvis drog det igång mina tankar och funderingar - varför är det alltid lättare att vara missunnsam, avundsjuk, otacksam och se till det som vi inte har istället för att vara tacksam och glädjas åt det vi har?

Är det för att vi är så förbannat bortskämda och vana vid att få, få, få utan att egentligen anstränga oss så mycket? Har vi det helt enkelt för lätt och för bra, vi i det svenska samhället? Nu hör jag (om detta var en ljudblogg) ljudliga protester: Lätt, vem har det lätt här i vårt samhälle? Tänk på alla stackars pensionärer som lever i fattigdom och utanförskap, alla de som flytt undan krig och elände i sina hemländer för att komma till Sverige och leva i ensamhet och fattigdom...alla de, alla de och så vidare, och så vidare...och ja, så är det givetvis men om jag nu får lov att uttrycka mig generellt då? Är vi helt enkelt gnällspikar de flesta av oss? Är det just det som också gör det lättare för oss att se glaset halvtomt istället för halvfullt - bara se det som vi inte har och inte det som vi faktiskt har? Har vi det för bra?

Jag tränar själv väldigt mycket på att vara glad och tacksam...glad och tacksam över det jag har men inser hur lätt det är att först få tanken: Varför har hon och inte jag? Till exempel när det gäller pengar. Idag är det lön, eller egentligen på måndag men strunt samma - lönespecen kom i går fredag så jag såg lönen - nu är det ju så att jag i stort sett aldrig får lön utan det är Christens lön jag ser ( gemensamma konton tack gode gud = sååå tacksam för det!) och jag såg hans lön...tusen tack för den lönen, den lever vi på, stackarn som han jobbar för den!

Och så då min lön, jag driver ju företaget men eftersom det inte ger så mycket pengar så jobbar jag som timanställd lite här och där ( kunde vara mycket mer) och då kommer det in lön - ibland, sporadiskt...igår kom det in, utan att skriva summor så är det 100% Christens lön och 1% min lön. Och då blir jag avundsjuk - för tänk om det som Christen får var min lön!! Jäklar, så mycket pengar! Nu låter det som han tjänar typ 100 000 i månaden - icke sa Nicke, statsanställd som han är - men ändå...sååå mycket mer än mig, och vips så blir jag avundsjuk. Inte på honom men på alla andra som lever med två "vanliga" löner...

Så är det så: är det pengar som är det som vi blir avundsjuka på, missunnsamma över och gör oss gnälliga? Eller är det något annat? Eller är det bara jag som är konstig??

 

"Det ska göra ont att leva"....

27 Feb 2017

 

....är titeln på söndagens avsnitt i Idévärlden på SVT 2, en tänkande talkshow med Eric Schult ( ska vara ett tyskt u med små prickar över men det hittar jag inte på denna manick =)

Länk så ni som vill kan ta del av denna fantastiska programserie....

http://www.svtplay.se/video/12563716/idevarlden/idevarlden-sasong-1-avsnitt-7?info=visa 

...så - nu till kärnan i mitt inlägg idag: psykisk ohälsa, en diagnos som är som en ravin - den slukar mänskligheten, i alla fall oss i västvärlden, varför är det på detta sätt? Trots all hjälp som finns, trots all medicinering som finns att tillgå mår vi ändå bara sämre och sämre - detta är huvudfrågan...."Psykiskt lidande" - är psykiskt lidande en sjukdom? Och vad är egentligen psykiskt lidande? Och vad är den verkliga anledningen till vårt "psykiska lidande"?

Vi människor är en lidande varelse, för att vara människa innebär att lida: att möta lidande och själv uppleva lidandet - livet är inte bara en dans på rosor utan lidandet är en del av oss alla...Men - alla klarar inte av att lida och behöver då hjälp för att mildra lidandet, det är där som medicineringen kommer in, det där som behandling, lindring och hjälp kommer in.

Men vad är det då som gör att en del av oss klarar av lidandet bättre än andra? Vad är det som gör att vissa dukar under, drunknar i sitt lidande när det sen finns andra som stärks av detsamma?

Lidande kan vara rädsla, ångest och oror - lidande kan vara olust, katastrof och misär, ens lidande är ingen annans likt - det är mitt lidande och det är egentligen bara jag som kan säga om det jag upplever är ett lidande eller ej - det finns ingen måttstock på vad lidande är utan lidandet är individuellt och kopplat till känsla och upplevelse....

Jag tror personligen att det måste finnas en viss mängd individuellt lidande för att vi ska kunna uppleva lycka, vi behöver balansen men tyvärr är det allt för många som fastnar i sitt lidande och når inte fram till lyckan - lidandet blir ett konstant tillstånd och ger inte rum för något annat, lidandet tar helt enkelt över.

Människan har alltid lidit av olika anledningar, beroende på i vilken tidsålder vi levat - dagens lidande i Sverige är svårförklarligt på grund av att vi idag egentligen inte behöver lida: vi lever inte i krig och fattigdom, vi har tillgång till mat, vatten och el i en outsinlig ström, vi har tillgång till kunskap, utveckling och fantastisk teknik - men ändå lider vi så oerhört! Sjukskrivning för psykisk ohälsa slår alla rekord ....

Jag har min egen teori om varför - men det kommer jag att skriva om en annan dag - nu snälla, se, lyssna och låt dig trollbindas i 59 minuter 

Med kärlek

 

 

John Hurt

1 Feb 2017

 

 

 

Med kärlek: John Hurt....När jag ser hans namn, hör jag hans röst. Jag hör hans röst från framför allt den sedan länge bortglömda tv-serien "I Claudius" från 1976 - där vandrade han rakt in i mitt hjärta, för att stanna....

Jag var förtrollad av den serien fast den bitvis var så grym : Johan Hurt spelade där Kjesare Caligula, kjesaren som blev kär i sin egen syster syster, gifter sig med henne, gjorde henne gravid och i en av de allra mest omtalde scener i denna tv-serien skar han ut sitt ofödda barn ur sin systers mage - och åt upp det! En tv-serie jag inte kunde sluta följa - Johan Hurt fick med den en plats i mitt hjärta...Inte för den karaktär han spelade egentligen utan för hur han spelade, för rösten, för utstrålningen, förmågan att trollbinda, gå in i sin karaktär - fantastiskt!

Jag minns honom oxå från den fantastiska filmen "Midnight Express" där han spelar den drogmissbrukande fången Max, rösten var där igen, rösten jag var kär i -  jag minns honom från Harry Potter, Alien och oförglömliga "Elefantmannen"....

Vilken man, vilken rollista - men ändå aldrig så omtalade och omskriven...

Jag lyfter min hatt och bugar, tack John Hurt för att du funnits i mitt liv...Vid sidan av Clint Eastwood har du legat där i mitt hjärta, en av de kända männen i mitt liv....

                                  

 

 

 

Klart besked!

24 Jan 2017

 

 

Med lite darrande fingrar knappar jag in telefonnummret till kirurgiska mottagningen nedre gastro - nu räcker det med väntan. Ärligt, det var den 14:e december jag gjorde undersökningen och svar skulle komma inom 3 veckor. Nu har det gått bra mycket mer än så. Och, ja, jag förstår att jul-och nyårsuppehållet ställer till det lite i brevgången men nu, nej, nu tryter mitt tålamod...JAG VILL VETA! skriker det inom mig....

"Välkommen till kirurgiska teamet nedre gastro - just nu har vi kö, var god vänta" - och ja, ok då - har man väntar i mer än 5 veckor kan man väl vänta lite till..."du har köplats 1"...Yes, då går detta snabbt-  "var god knappa in ditt personnummer för fortare handläggning". Ska jag göra det? Men då ser ju den där personen i andra ändan av luren vad jag vill veta, före mig. Kommer jag att höra en sorg och lite ledsenhet i hennes röst då, när hon svarar? Hon vet ju svaret! Jag gör som jag blir tillsagd och knappar in mitt personnummer - fast jag egentligen inte vill, jag vill veta först, jag vill inte höra det i hennes röst, den där sorgsna och beklagande rösten som vet innan mig...för det är väl så?

"Hej och välkommen till kirurgiska temet nedre gastro, detta är .......sjuksköterska" -  "Hej, jag heter Mia Regnér och jag........" svarar jag och drar hela min bakgrund:  " det är så här att jag har blivit opererad för tjocktarmscancer och nu skulle jag få besked på den sista CT´n jag gjorde den 14:e december men jag har fortfarande inte hört något, och ja, jag är ju lite orolig och jag undrar ju, och ja, jag förstår ju att det kan ju ta lite tid så här med jul och så men......" hör jag mig själv svamla på....."jamen, det ser bra ut", säger hon, " det finns inget i........eller något i........." fortsätter rösten.... "Va, hmmm,va?"  säger jag stammande...hörde jag rätt? "Inga spår", "ser bra ut"...?

Var det så hon sa? Jag upprepar det hon säger för att få en bekräftelse, och ja, det var rätt det jag hörde: DET SER BRA UT! Inga spår av den där jävla cancern - inga metastaser så långt ögat kan nå!!! "Givetvis ska du få detta skickat till dig i ett brev också, och jag ska skynda på din läkare men har har haft väldigt mycket...." fortsätter hon men det skiter jag i - jag behöver inget brev för jag VET!! Jag är frisk från cancern....Jag tackar henne men bubblande glädje i bröstet och tårar som rinner...jag vänder mig om till Isak som sitter vid köksbordet och tittar på mig med leende ögon - hans varma armar omsluter min kropp - han lyfter mig högt upp i luften och skrattar tillsammans med mig av glädje...

Inte trodde jag att jag har burit på en sån oro, men det har jag - djupt där inne finns den alltid kvar, oron, inte ofta skymtar den fram men den ligger där och lurar - passar på och dyker upp när man minsta kan ana det...Nu ska jag släppa den skiten fri - för nu är jag frisk!

Som Christen sa när jag ringde: "Nu spelar det ingen roll hur sjuk du blir - för du är frisk!"

 

 

En Solgudinna med bara fötter

20 Jan 2017

 

Idag skiner solen! Dagen har blivit 55 minuter längre och solen går upp klockan 08.19! Det ni - vi går mot ljusa tider!

                                                      /20161208_111016.jpg

Tänk - snart kan vi ligga på en varm och mjuk sand, lyssna på vågorna som slår in mot stranden och bara vara! Vi kan vara i nuet utan att stressa oss och oro oss, utan att bli nedstämda av mörker och kyla - vi har värme och ljus både inom oss och utom oss...Jag är en Solgudinna och jag behöver värme och sol! Jag sjunker ner i kylan och det gråa i min själ när jag fryser...Min kropp stelnar till och lederna värker...

Men så ser jag ut och möts av solens strålar och jag vet, jag vet att det blir bättre - tiden tickar på, timme för timme, dag för dag - och månad för månad. Snart nog kan jag äntligen gå ut på morgonen och hämta tidningen utan att frysa sönder mina tår - givetvis går jag ut barfota, i snö och regn, i kyla och rusk - snabbt springer jag ut, högt upp på tå - med blixtens hastighet hugger jag tag i tidningen och rusar in igen.

Men när värmen kommer kan jag gå sakta ut på hela min fot, lyfta på locket till brevlådan och kanske oxå stanna till en stund. Inte som nu, utan att stanna upp - fort ut och fort in, som idag och i går och förra veckan. Varför inte ta skor på då? För att jag inte vill!! Jag är en Solgudinna med bara fötter - i regn och rusk, i snö och slask...Jag trotsar kylan på det enda sätt jag kan: genom att vara bara om mina fötter och drömma mig bort...Jag är ett barn av värme och ljus - bara född på fel kontinent...

 

 

Kuba, Kuba, Kuba

13 Jan 2017

 

Lördag eftermiddag - vi landar på Havanna flygplats efter många timmars flygning. Vi är trötta, ledbrutna stapplar vi ut i ankomsthallen...Bagagebandet rullar men inga väskor - de kommer, om efter en lång tid, att vänta förstår vi är något vi bara måste lära oss....Äntligen har alla i gruppen fått sina väskor och vi går ut - vi möts utav ett myller av människor och av att Castro har dött...Va? Förvirrat tittar vi oss omkring, vi frågar: "är det sant"? och får ett jakande svar... Alla kollar sina telefoner och, ja visst, den stora ledaren gick bort dagen innan, Kubansk tid - då var vi i luften intet ont anande...Vi landade i en historisk tid - och möter ett Kuba som inte är som Kuba, vi möter ett tyst Kuba utan musik, ett stilla Kuba utan dans - och vi möter också ett torrlagt Kuba utan en mojito så långt ögat kan nå...Inte en droppe rom eller en musikton på 9 dagar - det är så det är....9 dagars landssorg har regeringen utlyst och det är bara att följa direktionen...Nåde den som inte lyder!

 

På Kuba lyder man - eller smyger. Vi inser att det blir smygande för vår del, vi är turister i Kubanernas verklighet - vi har rest till Kuba för musik och dans, för oss har Castro bara varit ett namn från tider som flytt - tillsammans med Che var han legendarisk men ingen ledare för oss, inget namn som ingav respekt eller vördnad...Inte heller för en del Kubaner men för de vi möter och går i regimens ledband är det stor sorg och bara att efterleva och följa direktioner....Vi bor i Casas Particulares i Trinidad, salsans Mecca som möter oss med tystnad. Vi bor i homestay där våra landlords and landladys vågar trotsa och både en öl, och bland två, blir det till maten. Områdets Al Capone bjuder friskt på på mojito, daquaris och rom, rakt upp och ner - vi låter oss väl smaka fast i smyg och i hemlighet. "Our lips are sealed", lovar vi honom och han fyller våra glas.

 

Dansskola skulle det ju vara dessa dagar också, hur gör vi nu undrar vi lite försynt, vi vill ju dansa, sjunga och röra på våra höfter - fast Castro är död...Kan vi dansa utan musik? Tja, till viss del - ingen livemusic precis, som planerat, men en liten skivspelare kan väl alltid få ur sig något ljud - eller så...men tyst så att inte grannen blir störd och anmäler danskolan för trots! Här sker det mesta i tysthet...Schhhh, vi dansar tyst...Höfterna gungar och visst hittar vi rytmen - men det är inte som vi hade trott...Trinidad är musik dag som natt - Trinidad är aldrig tyst men för oss kommer för alltid Trinidad vara en liten, stillsam och sömnig håla...Kanske kommer vi tillbaka igen och får uppleva Kuba på "riktigt"...Vem vet?

 

 

 

 

 

 

 

 

Att sända ut en hjälpande hand

9 Mar 2016

 

I torsdags, för en vecka sedan vinkade familjen av Christen då han med packad ryggsäck full med kläder för flickor drog till Nepal. Med pengar på fickan från Hjärups Budoklubbs donationsprojekt Hand till Hand och en adress i handen landade han så i Kathmandu och barnhemmet The Step. Han möttes med öppen famn och blyga leenden - unga flickor tio till antal i åldrar mellan 6 och 12 år, boende på ett hem som är en trygg plats och en fristad för flickor utan anhöriga eller någon som ser till deras bästa: där är de inte så mycket värda, en bytesvara jämförbart med vilken handelsvara som helst - ett objekt att användas för andras behag, mäns lilla leksak som efteråt hamnar i rännstenen - förbrukad och nedsmutsad! Bortkastad som en utsliten trasa - detta är som en mardröm för oss, vi kan inte ens i vår vildaste fantasi tro att det finns världar som dessa - men de finns och för dem är det ingen mardröm: från en mardröm vaknar du till en trygg vakenhet och ljus verklighet - dessa flickor lever i vakenheten i sin värsta mardröm, de kan inte vakna och säga: "oh, vilken tur - det vara bara en mardröm!"

Jag känner i mitt hjärta en sån stolthet, en sån väme och en sån glädje över att få vara med och ta del av något så erhört stort och så viktigt. Hjärups Budoklubb med Christen i spetsen och med alla våra donatorer gör verkligen något: som man säger "alla kan inte göra allt - men alla kan göra något"...

Många gömmer sig bakom "det är inte lönt att hjälpa enstaka eller några - det är som en droppe i havet" men det är just det: för de som får denna hjälp är det ALLT!!! Jag lovar - det är så. Flickorna är bara tio till antalet men för dessa tio handlar det om skillnaden mellan att bara "överleva" eller att få leva - få leva som vilken flicka som helst, din dotter, ja du som läser detta: dessa flickor är som dina döttrar, dina döttrar som har egna rum, rosa tapet på väggen, hylla med gosedjur, garderob full med kläder med spets och blommor på, magar mätta varje dag och en varm och trygg famn att få landa i på kvällen när tröttheten kommer...är inte detta varje barns rättighet? Är det för mycket begärt att det ska få lov att vara så för alla barn? Nej, givetvis inte men verkligheten ser inte ut så - verkligheten ser inte ut som hemma hos oss i vår lilla rosa bubbla. Verkligheten för många barn är något helt annat: verkligheten för många barn är din värsta mardröm! Tänk om detta skulle hända ditt barn, din dotter - hade du inte varit glad över att det fanns någon som var villig att hjälpa till då? Och som inte gömde sig bakom " man kan inte hjälpa alla"...

Boktips för mörka vinterkvällar...

22 Feb 2016

 

Nele Neuhause: "Snövit ska dö"

Några röster om denna bok:

"En omtumlande och oemotståndlig berättelse där läsaren får anstränga sig för att hänga med. Tempot i boken är högt och kasten fram och tillbaka tvära. Nele Neuhaus bjuder på en nervkittlande deckare och visar att hon är en skicklig berättare som lyckas fånga läsaren. Det här inte en bok man lägger i från sig i första taget."

"Snövit ska dö är en oväntad pärla som jag varmt rekommenderar till alla som söker något spännande och medryckande att läsa."

Och så min röst: Så jäkla spännande. Den var så spännande och så oförutsägbar att jag titt som tätt var tvungen att lägga den i från mig för att bara andas, smälta och ta in. När det blev för jobbigt, när jag led av ovisshet, ja då var jag helt enkelt tvungen till att snabbt bara kika lite på de sista sidorna, levde han fortfarande där - såg jag hans namn? Bara för att orka gå vidare. In i mellan var jag både arg och frustrerad på de olika karaktärerna...Hur kunde de? Vad höll de på med?

Jäklar vade ni har något spännande framför er, ni som ännu inte har läst den....Jag är avundsjuk, jag önskar att jag var du, ja, du som sitter där med boken i handen och just ska börja läsa den första raden - jag vill ha mer!

Om jag skulle säga något ja, inte negativt kanske men som var lite svårt med den här boken, det vara alla namn - boken är skriven av en tysk författare och alla i boken har då, av förklarliga skäl, tyska namn och det är då också på olika orter i tyskland det utspelar sig, svåra namn att minnas - omöjliga att uttala, men annars: läs, rys och njut!

Kortfattad beskrivning:

"En grå och regnig novemberdag finner några byggarbetare skelettet efter en ung flicka på den gamla övergivna militärflygplatsen utanför Frankfurt. Kort därefter blir en kvinna nedknuffad från en gångbro vid motorvägen inte långt därifrån. Kriminalpoliserna Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein upptäcker snart att spåren efter de båda händelserna pekar åt samma håll, och deras efterforskningar leder till det förflutna. Mer än tio år tidigare försvann två tonårsflickor, Laura och Stefanie, i den pittoreska lilla byn Altenhain. Trots bristen på säkra bevis pekades Stefanies tjugoårige pojkvän Tobias ut som förövare och dömdes till fängelse. Nu är han ute och har återvänt till sitt barndomshem. Där möts han av bybornas fientlighet och misstänksamma blickar – och kanske mer än så. Kvinnan som knuffades från bron visar sig nämligen ha en koppling till Tobias. Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein försöker bringa klarhet i överfallet, men hindras av en mur av tystnad. När ännu en flicka försvinner i Altenheim börjar en häxjakt i byn."

 

"Tredje gången gillt..."

18 Jan 2016

 

Satt och funderade på det där talesättet, "tredje gången gillt". Så alldeles, alldeles lysande det är, det där uttrycksättet! Och så många lysande talesätt vi har i vårt svenska språk - helt underbart....Och egentligen- så jäkla sanna! 

Tredje gången gillt stämmer ju, för oftast fixar vi det inte på första försöket, nej, vi får försöka igen - och kanske igen - men sen till sist, så löser det sig - sen till sist så klarar vi av det där svåra som vi inte kunde från början. Det är när vi ger upp, när vi viker oss och erkänner oss besegrade innan vi en kanske har försökt eller provat, ja det är ju då som vi får den där tyngden på våra axlar - tyngden av misslyckande...Och så slutar vi att försöka. "Inte försöker jag igen, nej minsann - nu räcker det". Men tänk om lyckan ligger där runt hörnet - om du bara hade försökt en gång till så hade det gått! Det kan du aldrig veta för du gav upp...Tänk om...

Jag var en sån "ge-uppare".....Så mycket jag har provat på. En gång. Funkar inte. Nej, tack och adjö - aldrig igen. För mig har det varit så, nästan alltid. Klarade jag det inte på första försöket så blev det inte fler gånger. Jag ville vara en sån som kunde med en gång, vad det nu än var - nästan som om kunnandet skulle vara medfött, jag bara skulle kunne det liksom. Ibland gav jag upp innan jag ens försökt - avvisade det med " det vill jag inte" - eller "sånt gillar jag inte" eller något annat struntprat. Det var precis så det var: jag försökte inte för jag vågade inte. Rädd för att misslyckas! Jag var så rädd för att misslyckas...

Så nära det var att jag stod på mig den där gången. Den där gången då Christen sa: "snälla Mia,bara ett försök till". Ett stort nej satt på min tunga - men av någon outgrundlig anledning så lyssnade jag inte på mitt "bättre vetande" - jag lyssnade på honom. Och jag gick emot mig själv. Det hände inte ofta - men oh, så tacksam jag är för det idag! Jag är så tacksam för att jag för en gångs skull tystande ner den där lilla allvetaren inom mig, den där "vet-bäst-Mia" och faktiskt gjorde som någon annan sa. Tack vara att jag gjorde det har jag i mitt liv det allra, allra viktigaste: ett barn!

Isak föddes alldeles snart för 22 år sedan. För att jag försökte igen - för att jag lyssnade och tystande ner den lilla djävulen som satt på min axel och skrek rakt in i mitt öra: "DU KLARAR DET INTE!!! Och hånskrattade.

På käften fick han, den där djävulen. Och på den vägen är det - man kan alltid, alltid försöka igen. Och det är helt ok att inte kunna allt med en gång. "Alla är vi barn i början", "tredje gången gillt" och så vidare och så vidare....Isak, jag älskar dig!!!

 

Ensamheten tar livet av oss

5 Jan 2016

 

Vi blir inte lyckliga av framgång, karriär och en massa pengar - vi blir lyckliga av relationer. Ensamheten tar död på lyckan, för vad ska du göra med alla pengar och all framgång om du inte har någon att dela den med?

"Lycka multipliceras när den delas" har Paulo Coelho sagt eller skrivit någonstans och visst är det så! Tänk själv: efter en lång arbetsdag där du suttit på ditt kontor och arbetat hårt med att tjäna mer pengar, nöjd över att du kanske gjort lyckade investeringar eller kanske lyckats få hem en bra "deal" - i slutet av dagen töms kontoret sakta på medarbetare, en efter en försvinner de hem till de sina, strax är det bara du kvar. Där sitter du, ensam på det tomma kontoret - lyckan och glädjen över det du presterat under dagen och alla vinster du håvat in har du ingen att åka hem och delge. Din stora villa ekar tom....Visst kan du ringa någon vän, kanske bjuda ut denna någon på middag men anta att dina vänner är med sina familjer - vem är du med?

Vem delar du din lycka med?

Ensamheten tar död på oss. Förvisso finns det självvald ensamhet och så kan man vara ensam tillsammans med människor - spektrat är stort, vitt och brett men oavsett: vi behöver relationer. Vi blir glada av relationer och vi blir glada i relationer, och det behöver inte alltid vara friktionsfria sådana. Nej, att ha någon att bråka med är inte heller så illa. Hellre att ha någon nära att störa sig på än att inte ha någon att  störa sig på alls....

Ensamheten tar död på oss. Människor i relationer lever längre och håller sig friskare än ensamma människor. Nu är det inte bara vad vi tror - nu vet vi. Det finns forskning på detta. Klicka på länken, lyssna och förundras - dela den sedan med någon:

https://www.ted.com/talks/robert_waldinger_what_makes_a_good_life_lessons_from_the_longest_study_on_happiness

 

Sån är jag, tralalaaa

4 Jan 2016

 

Vill planera men vill ändå inte. Vill ha mål och visioner, har det också men mycket, mycket kortsiktiga. Jag har mål, planer och visioner för denna veckan, kanske nästa vecka och möjligtvis, kanske oxå något för veckan därpå - men längre än så? Nej, icke Mia. Jag har tränat, jag har lärt mig, jag har läst vikten av att ha drömmar, visioner och mål - både långt fram i tiden och inom ett kortare perspektiv men av någon outgrundlig anledning så vill de sig inte riktigt för mig, det där långtgående planerna. Är det så att jag inte är en visionär, helt enkelt? Eller vad är det som stoppar mig, egentligen?

Kan det vara, hujeda mig, rädsla? Kan det vara så att jag är rädd för att planera, drömma och ha mål som ligger längre fram för att jag är rädd för att inte uppnå dem? Jamen, så tänker jag ju inte! Inte när jag tänker men kan det ändå vara så att det undermedvetna styr mig så hårt att mitt medvetna Jag inte ens är medvetnen om det? Hmm, så kan det ju så klart vara...eller är det så att man är lite av en visionär som ett typ personlighetsdrag?

Klart jag har drömmar, klart jag har visioner men jag tänker liksom inte så ofta eller så mycket på dem. Då och då - de är inplanterade i mig, skrivna i eldskrift i min själ men de där andra lite mer så att säga triviala eller kanske vardagliga planerna som till exempel om vi ska ut och resa i vår, eller om det är en utbildning som jag vill gå senare i vår eller kanske till hösten, det börjar jag att planera in när jag vet att jag kan göra det. Det är mer åt det hållet: jag måste försäkra mig om att jag har de resurser som krävs, jag måste försäkra mig om att jag verkligen kan göra det som ska, vill, önskas göra och så vidare. Man säger ofta "vägen till målet är viktigare  än själva målet" men för mig så ser jag inte vägen förren målet är spikat! Jag kan inte sitta drömma och planera innan allt är klappat och klart! Jag måste helt enkelt veta att det blir som jag planerar...

Skitdumt, det där för det kan man ju aldrig veta! Det tror jag att jag ska försöka ändra på. Klart man ska kunna drömma sig iväg på olika saker utan att de måste bli förverkligade. Drömmarna behöver ju inte vara en del av verkligheten - de kan ibland få lov att vara just drömmar helt enkelt. 

 

 

En hjälpande hand...

20 Dec 2015

 

Nu närmar sig julen med stormsteg och vi kommer att frossa utan dess like - och inte bara i mat utan i ett prylöverflöd som vi inte behöver. Vi är helt vansinniga...

På radion hörde jag Mark Levengood uppmana oss att gå in på www.unicef.se/gavoshop och ge bort nötkräm mot undernäring. Det fick mig att tänka till. Nötkräm, varför inte? Förvisso är jag en sån som alltid ger, lite här och lite där - oftas i en utsträckt hand utanför Lidl - jag gillar den där direktkontakten jag får och där jag slipper oroa mig för mellanhänder som snor åt sig. Och ja, jag vet, nu tänker säkert någon "du vet inte vem som får pengarna du ger, egentligen" eller "det är maffioser som "äger" de där tiggarna - de får inte behålla ett korvöre" eller "de bara luras - de är inte tiggare, "på riktigt", egentligen"...och så vidare, och så vidare men det struntar jag i, jag hör inte de där som säger så och ger när jag har pengar i min väska. Tyvärr inte så ofta då jag alltid handlar på kort och väldigt sällan har på mig cash....

Men nu kommer jag inte undan för detta är lätt som en plätt: bara att följa länken och klicka i det man önskar ge. Jag gillar UNICEF - jag litar på UNICEF - för UNICEF säger:

"VI SKAPAR EN BÄTTRE VÄRLD FÖR ALLA BARN. Det finns de som tror att det är omöjligt att förändra världen. Vi vet att det går och vi vet hur man gör. Över hela världen kämpar vi i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar för att varenda unge ska få den barndom som de har rätt till. Barnkonventionen styr vårt arbete."

Och det som är bra med detta är att det är FN som gett UNICEF uppdraget styrt av Barnkonventionen:

"Barnkonventionen är vårt uppdrag. FN har gett oss i uppdrag att arbeta för att barnkonventionen ska följas av alla länder som skrivit under den. Vi arbetar alltså inte med välgörenhet, utan kämpar för alla barns självklara rätt att få sina grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda."

Läs hela Barnkonventionen här: https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#full

Det känns gott i hjärtat att kunna göra något. Det var bara detta jag ville säga...Gör något du med....Vad är din ursäkt?

Och nej, jag skriver inte detta för att berätta hur "duktig" och "givmild" jag är - utan för att ge någon lite dåligt samvete! Jag vet inte vem som läser det jag skriver - men jag vet att det är någon som gör det - så vad ger du?

 

 

Sanningar som barn?

8 Dec 2015

 

I morse körde jag Isak till tågstationen eftersom han hade försovit sig en aning - det låg en risk för honom att missa tåget till utbildningen han går just nu. Det skulle inte bli någon bra början på dagen för honom så jag körde honom till stationen - på vägen tillbaka sjöng Lou Reed på radion och jag började tralla med, en låt från 70-talet som jag kunde, klockan var 7 på morgonen och jag skrålade för fullt i bilen - tills jag hörde min mors röst, eller var det mormors? inne i mitt huvud: "sjunger du på morgonen kommer du att gråta innan kvällen". Jag slutade tvärt att sjunga - jag lydde den inre rösten direkt, helt automatiskt! Helt otroligt, här har jag jobbat år efter år med mig själv, nött in nytt och tränat bort dumma tankar, skrock och vidskepelser och så kan jag på en liten sekund bara så där kastas tillbaka till min barndom - och lyda! 

Hur är det möjligt? Har jag inte kommit längre än så här? Samtidigt inser jag ju hur oerhört starkt vår barndom påverkar oss - på gott och ont givetvis. Hur är det då med obearbetade trauman och andra kanske sorgliga upplevelser man har som barn? Jag har genom åren verkligen arbetat med mig själv, analyserat, pratat, skrivit, gråtit, skrikigt, tränat, tränat, tränat mina tankar och upplevelser från förr och jag trodde kanske att jag nu var helt fri - men det är jag inte och kanske, kanske blir jag aldrig fri heller. Nu gör det inget längre eftersom jag är stark nog att svara, mota undan och byta spår. Inte för mig men för så många andra som fortfarande lever med gamla, förfärliga sanningar från förr - hur mår de människorna?

Det värsta är all skrock och vidskepelse. Vad då att man kommer att gråta innan kvällen om man sjunger på morgonen? Alltså, det betyder så att det kommer att hända något sorgligt som får mig att gråta under dagen bara för att jag tillät mig att sjunga på morgonen? SKITSNACK! Man kan inte styra händelser på det det sättet - omöjligt!

Men det finns så många som tror så: vi spottar tre gånger när en svart katt korsar vår väg, vi lägger inte nycklar direkt på bodet, vi knackar tre gånger och säger "peppar, peppar ta i trä" om vi "råkar" säga något som kan misstolkas och kanske drabba oss...Vi går aldrig under stegar, vi går inte på A-brunnar, en krossad spegel ger oss sju års olycka. Detta med spegeln minns jag att vår mor berättade för oss som barn. Hon hade en väninna som i ungdomen krossade en spegel - sen fick hon en massa barn under en period av sju år! Va, var det olycka? Och kom de där barnen till genom spegeln? Hmmm tillåt mig att tvivla....

Men hon sa det, vår mor, för att hon trodde på det. Och hennes sanningar var sanningar som hennes mor, alltså vår mormor, hade lärt henne - och så fortsätter det på detta sättet. Men en sak är säker: Jag lär INTE våra barn något av detta! Nej, jag hoppar på A-brunnar, jag går alltid under stegar om de kommer i min väg och jag dunkar nycklar om och om igen ner i bordet så fort jag får en chans! Så det så...och inget har hänt mig och nej, nu knackar jag inte i bordet tre gånger och säger "peppar, peppat ta i trä" - så det så! Jag är anarkist - jag protesterar!

 

Det blir inte alltid som man har tänkt sig =)

28 Nov 2015

                                   

 

Japp, så är det - men tanken var i alla fall god, om inte annat. Jag hade verkligen tänkt att skriva på min blogg under veckan som vi var på Madeira men nu blev det inte så - inte ens ett enda lite ord blev det och inte en enda bild heller....Sorry, men det funkade liksom inte. Vad var det som inte funkade? Ja, först så var det så att jag fick med mig en liten och något ålderstigen dator, den är sååå slö, den där datorn. Att bara gå ut och kolla lite på Facebook tog ibland upp emot en kvart eller så. Sen funkade inte internet alltid heller men det jag ska skylla på egentligen är mig själv: jag tog mig inte tid till det, helt enkelt! Det var ingen prioritet, det där skrivandet....Men nu är vi hemma igen och dags för en uppdatering:

En vecka med mitt och Carinas reseföretag Bod&Soul:Inspired Tours and Travel på Madeira med yoga varje morogn kl 07.30 och pilates på eftermiddagarna klockan 16.30 är nu till ända - vi är tillbaka i denna något regniga verklighet, lite mer avspända och lugna i våra sinnen - för, ack vilken bra resa det blev! Det är verkligen livet det där att får vara med att göra dessa yoga-och pilatesresor! Tänk om det hade varit möjligt att köra kanske fyra, fem gånger om året! Helt under-underbart! 

Det är en sån ära att få vara med och se människors förändringar, från den där kanske lilla, lilla tveksamheten och osäkerheten till att det landar: Yoga är helt fantastiskt! Och jag får äran att ta del av detta underverk! Jag får bjuda in och dela med mig av min kunskap, erfarenhet och insikt - och då också få se att det finns fler och fler där ute som fattar det häftiga med att göra yoga. Det blir som ett beroende - man mår ju så jäkla bra både under yogastunden men även sen efteråt - känslan sitter i, länge! 

Och så har jag ytterligare en yogaresa framför mig, i april bär det av igen. Denna gång blir det till Spanien - återigen en vecka med yoga och pilates blir det - detta är näst intill beroendeframkallande. Jag ser mig själv i framtiden, hur jag arbetar i vårt företag och gör dessa resor, flera veckor om året är vi ute på äventyr där vi får vara med i grupper, vi gör yoga, vi vandrar, vi cyklar, vi gör qi gong - in i mellan är det stresshantering och mental träning. Och så skriver jag oxå - är detta möjligt? Kan detta vara min, och vår, verklighet? Ja, varför inte! Oh,vilken spännande framtid - men den ligger där borta - nu är det "här och nu" som gäller.

Dock tror jag att detta är något av det allra viktigaste vi människor båda ska och bör lära oss och ha insikt i: vi har all den kraft inom oss som vi behöver för att skapa vår egna framtid - forma den som vi vill ha den och som vi vill att den ska vara. Vi har alla de inre resurserna och vad vi behöver är då att hitta alla de yttre resurser som vi behöver för att förverkliga det vi har inom oss, våra visioner, våra drömmar och våra mål! Med yogan kan vi komma till den insikten - och i kombination med mental träning är vi oslagbara!

 

← Äldre inlägg

blogglista.se