Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Aktuellt...

 

Väldigt ofta, ja nästan dagligen kommer det inlägg både här och där om cancer - inte så konstigt kanske eftersom denna sjukdom är något som både berör och skrämmer oss alla: många av oss är drabbade - antingen personligen det vill säga att man sjäv har haft eller har cancer eller så är det någon man känner som får diagnosen. Den där sjukdomen kryper bara mer och mer in på och in under huden på oss alla...

För mig känns det som om jag hade cancer för 100 år sedan - allt ligger bakom och i historien men visst kikar jag ibland i backspegeln. Jag påminns jämt och ständigt och jag förundras så över att tiden sedan min operation och cellgiftbehandling bara har försvunnit - det är som det bara har varit en dröm. Men det är sant, jag har varit där men nästan glömt bort hur fruktansvärt hemsk den tiden var. Vi människor är så böjliga och anpassningsbara - och så har vi så lätt för att glömma, förlåta och gå vidare. Skönt - en befrielse, det är det verkligen.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan jag tänkte slänga in några rader om hur jag har förändrats det här året. Det är nu ett år och tre månader sedan jag fick min sista cellgiftsdos - det är den 16 december två år sedan jag blev opererad och i februari 2016 är det två år sedan jag fick min första cellgiftdos. I början av behandlingen var allt så mycket runt just operation, cellgift, biverkningar och så vidare och så vidare - jag varken kunde eller orkade tänka på hur jag skulle ta mig an mitt liv efteråt. Jag var så inne i det hela tiden och det var jag i stor sett ändra fram till i början av detta året. Jag kunde någon gång då vid den tiden, kanske i januari eller februari börja titta bakåt för att se hur mitt liv hade formats och förändrats och om jag på något sätt hade påverkats av den resan det innebär att ha haft cancer. Men nej, det har jag inte, inte egentligen: jag har inte gjort några större förändringar i mitt liv, varken i det hur jag nu lever eller hur och vad jag äter, och inte heller så mycket hur jag tänker. Jag hade redan många år innan det att jag fick cancer börjat göra så stora och radikala förändringar i mitt liv. Men en sak har hänt; Den största förändringen är min syn på socker! Alltså vanligt, vitt socker. Godis, kakor och så vidare. 

Jag minns ett tillfälle då jag var inne på en cellgiftbehandling, jag satt där in "min" fåtölj" på onkologen och "min" onkologsköterska pysslade om mig som vanligt, vi småpratade och så - det var så lätt att trivas där, låter tokigt men så var det. I alla fall av någon anledning, minns inte varför eller hur vi kom in på ämnet men Monica, hon heter så "min" sköterska, sa till mig: "tänk på det där med socker,Mia, cancertumörer lever på socker"...

Och den meningen har satt sig. Verkligen. Jag har aldrig varit en sån som äter mycket kakor eller dricker läsk - men jag har alltid gillat smågodis. Sånt där svenskt hederligt smågodis. Men idag - när jag tar en liten godisbit i handen tittar jag på den - jag resonerar en stund med mig själv: "är det värt det?" säger jag, och ibland svarar jag ja, och stoppar in godbiten i munnen - men under tiden som jag tuggar på godisbiten får jag upp en bild inne i mitt huvud - en bild av en cancertumör som sitter därinne någonstans i min kropp, ser ofast ut som om den är placerad i tjocktarmen - så klart. Där sitter den, ser ut som en stor, brun köttbulle, den har en gigantisk mun och en massa vassa tänder - jag ser hur den tittar på mig och hånskrattar! "Ja, ja du lilla Mia - göd mig bara" säger den " så jag kan växa mig stor och stark" - och så fort den bilden och tanken kommer måste jag spotta ut godisbiten. Jag kan inte svälja ner den - jäkla bild, jag var ju så sugen! Men jag kan inte längre - helt otroligt. Sockerköttbullen har blivit mitt hjärnspöke!

Ibland - inte ofta dock, sätter jag mig över spöket och sväljer ner den förbannade men ack så goda godisbiten - men vad händer då? Jo, då får jag dåligt samvete och ångrar mig. Det har dock ännu inte gått så långt att jag kör fingararna i halsen - men vem vet? Det blir kanske nästa steg!

 

 

 

22 okt 2015