Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Avrättas för narkotikabrott

 

I flera länder i Sydostasien har man dödsstraff för narkotikabrott, som i Indonesien till exempel - där sitter just nu åtta utländska medborgare i fängelse som har dömts till döden för narkotikabrott i landet - trots stora internationella påtryckningar för att stoppa avrättningarna så visar Indonesien inga tecken på att vika sig i frågan. Jag tycker att det är fruktansvärt med dödsstraff, egentligen, oavsett brott och jag tycker att avrätta någon för ett narkotikabrott är fel - jag vet inte ens om jag tycker att man ska avrätta någon som har begått ett mord heller, oavsett hur rått och hemskt det varit - för mig så fungerar inte "öga för öga - tand för tand" - att avrätta någon är i mina ögon mord det också - oavsett...men det är inte det jag tänkte skriva om, alltså om dödsstraffets vara eller icke vara, nej, jag vill skriva här en liten varning: var inte naiv! När ett land har dödsstraff för narkotikabrott så måste man ha det i åtanke när man reser i det landet eller in till landet. 

För många år sedan bodde Christen och jag i Thailand - jag hade ett arbetsvisum eftersom jag arbetade som flygvärdinna för SAUDIA och var stationerad i Bangkok så jag behövde inte åka in och ut ur landet för att förnya mitt visum var tredje månad men det behövde Christen. Det var vid en sån här resa som jag satte mitt liv på spel! På riktigt!

Vi brukade resa till olika platser när det var dags att förnya hans visum, lättast var att resa ner till Malaysia - någon gång så gjorde han det själv men denna gången skulle jag med, jag hade aldrig varit i Malaysia och jag tyckte det skulle vara spännande att komma dit. Jag minns inte vilket flygbolag vi flög med på denna resa men jag har för mig att det var Malaysian Airlines. I vilket fall som helst, det var ett ganska litet plan, jag och Christen satt bredvid varandra på en rad för två -planet var halvfullt och bredvid oss på andra sidan mittgången satt några ungdomar, troligtvis från Malaysia. Det var en ganska kort flygresa på någon timme bara. När Christen försvann in på toaletten så kom en av tjejerna som satt bredvid oss på andra sidan mittgången över till mig och frågade mig lite viskande och också lite sådär blygt, fnittrigt och försynt om det var så att jag hade handlat några taxfreevaror med mig att ta in till Malaysia. Nej, svarade jag, för det hade vi inte - vi brukade inte handla när vi reste, inte som man gör när man ska hem till Sverige - i Thailand kunde vi få tag på allt vi önskade - verkligen allt, så, nej, jag hade inga varor med mig. Då lyfte hon över sin genomskinliga taxfreepåse mot mig och fågade mig om jag skulle kunna tänka mig att bära in hennes påse genom tullen ? Hon förklarade för mig att hon hade råkat köpa på sig för mycket varor, det vill säga över gränsen för det tillåtna när det gällde sprit och cigaretter. Jag kunde tydligt se en limpa cigaretter i påsen och någon flaska sprit också, minns inte om det var en eller två. Så, tja - varför inte? Jag kunde inte se något som kunde hindra mig från att hjälpa henne så, javisst, svarade jag och tog påsen. Hon tackade mig översvallande och försvann snabbt tillbaka till sin plats igen. När Christen kom tillbaka från toalettbesöket satt jag där med en taxfreepåse i knät. Vad är det? undrade han - jag berättade för honom om vad som hade hänt, tyckte väl egentligen inte att det spelade någon större roll, jag hade ju inget att ta in ändå. Är du inte rikigt klok! utbrister han - fattar du inte, det kan ju vara knark i påsen! Nej, det är det inte, svarar jag - man ser ju tydligt vad som finns i påsen - den är ju genomskinlig! Och så där håller vi på ett tag - han vill att jag ska lämna tillbaka påsen men jag vägrar - jag vill inte, jag vill hjälpa henne, tjejen, säger jag men egentligen så vågar jag inte gå tillbaka till henne och säga att jag ångrat mig - det är alldeles för pinsamt så, nej, jag behåller påsen. Christen är såå arg på mig, och han är också rädd - rädd för vad som egentligen döljer sig i påsen. Och han har fått mig att bli rädd också. Han berättar för mig att Malaysia har dödsstaff för narkotikabrott - och hur kan jag veta att det inte finns narkotika dolt i den förslutna limpan med cigaretter? Jäklar, så rädd jag är! Men lämna tillbaka påsen? Nej, det gör jag inte. 

Det är med en aning skakiga ben jag går av flygplanet och in i ankomsthallen. Jag har inte hunnit många steg in i hallen förren jag ser en stor målning - en varningsskylt som är flera meter stor, vit med svart text - och där är en stor hängsnara målad mitt på skylten - så står där med stora svarta bokstäver( på engelska): narkotikabrott straffas med döden! Jag nästan släpper påsen på golvet - men bara nästan. Vad kan jag göra? Inget, så jag går mot tullen med den jäkla taxfreepåsen i handen, jag kramar påsens handtag så hårt att det värker i handen, svetten rinner, jag riktar blicken stelt fram och så ber jag inom mig: snälla, snälla stoppa mig inte....Väl ute på andra sidan hinner jag inte ta många steg innan tjejen från flyget kommer fram till mig, tar sin påse, ger mig ett tack och så försvinner hon bort....Vips, så är hon borta - jag står kvar och tittar mig förvirrat omkring. Hon är borta - och jag har klarat mig. Aldrig, aldrig mer, det lovar jag Christen och det lovar jag mig själv - aldrig mer ska jag bära någon annans saker genom tullen - det är inte värt att dö för någon annan. Jag vet inte, det var kanske bara sprit och cigaretter jag bar in - men det kan lika lätt ha varit en paket narkotika där i påsen - jag kommer aldrig att veta det. Så nära döden har jag aldrig varit...Så, var inte naiv!

 

27 apr 2015