Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
Barn - ingen självklarhet!
Idag, den 21 januari, för exakt 21 år sedan blev jag mamma för första gången - jag som aldrig skulle kunna få barn! Så helt otroligt fantastiskt. Jag tackar från djupet av mitt hjärta alla forskare runt om i världen som har lagt ner timmar, dagar, veckor och år men även kraft och energi på att försöka lösa gåtan med att kunna göra barn utanför moderkroppen - en räddning för oss ofrivilligt barnlösa och/eller infertila. Utan alla er är vi många som kanske hade fått leva ett helt barnlöst liv. Nu blev det inte så för oss: efter många år och sex misslyckade IVF-försök blev Isak till våren 1993, april månad la man in på Curakliniken ett enda befruktat ägg, in i min väntande och så förberedda livmoder - ett ägg som nu skulle sitta där och växa sig till en människa! Så helt fantastiskt otroligt! Jag som inte skulle få bli mamma, nu låg där ett embyo inne i min mage...Var jag lycklig? Nej, inte särskilt, det vågade jag inte...Tron på att det skulle lyckas, att det skulle komma ut ett litet barn fanns inte - nej, något riktigt, riktigt hemskt skulle hända på vägen. Ett missfall eller ett dödfött barn, helt klart. Eller så skulle han dö under förlossningen - det var min övertygelse. Här kommer ett litet utdrag ur min kommande bok "Jag vill ha barn!" - just detta avsnitt handlar om Isaks födelse:
"Hjärtljuden nästan försvann på Isak, jag minns också att jag stirrade blint på monitoren bredvid mig som visade hans hjärtfrekvens - från snabba 120-130 sjönk det ner till 60 – 65 på bara några sekunder. Det höll på att hända det som jag hela tiden vetat - han skulle dö, jag bara visste det och jag, jag skulle inte få bli mamma. Detta var straffet. Det jag hade fasat för under hela graviditeten höll nu på att hända.
Min värsta mardröm var på väg att bli sann. Det var så det var och jag kände en visshet om att det skulle ske. Jag skulle låta det ske – det var förutbestämt. Isak skulle dö, jag var inte värd att bli mamma. Att Christen var värd att bli pappa tänkte jag aldrig på. Allt handlade bara om mig, mig och ingen annan. Det var så underligt allt ihop. Inom mig, inne i mitt huvud skrek jag ”han dör”! Utanför mig skrek någon ”krysta, det går inte, förbered för kejsarsnitt” och en massa annat. Jag hörde allt långt, långt borta och visste att det var slut. Det hela var över på 10 minuter. De hann aldrig snitta utan precis när de skulle rulla upp mig på operation så kom Isak ut som en raket. Läkaren som skulle sköta förlossning kom precis i tid för att sy ihop mig. Det var över så fort - och han levde! De sprang snabbt iväg med honom men de kom tillbaka lika fort och la honom i Christens famn. Där fick han ligga under tiden som de tog hand om mig. Jag var både klippt och spräckt.
Var jag lycklig? Nej, inte direkt. Var jag rädd? Ja, det var jag. Det var ju inte meningen att jag skulle bli mamma, och det var inte meningen att han skulle få leva - det var inte meningen! Nu var det bara för mig att vänta på att han skulle dö. Han skulle dö, Isak - det blev inte missfall under graviditeten, han dog inte vid förlossningen men dö, det skulle han, det visste jag med säkerhet. Jag var fortfarande helt övertygad om detta. Så började min vånda för Isaks överlevnad utanför min kropp istället. Nu väntade jag på att han skulle dö i plötslig spädbarnsdöd - att han bara en dag skulle sluta andas. Jag bara visste att något hemskt skulle hända. Jag levde med en sån visshet och - så hände inget. Det var nästan som en känsla av att bli lurad. Detta är svårt att förklara med ord men jag tror att de som har tankar som jag förstår precis vad jag menar. Det är som om man bara går där och väntar på katastrofen som man bara vet ska komma och när den inte kommer blir man lite snopen - man känner sig nästan lite lurad. Men samtidigt vågar man ändå aldrig slappna av och bara låta det vara. Man är på sin vakt hela tiden och flyttar fram deadline. Ett steg i taget. Dör han inte idag, så dör han i morgon. Tidsfrist efter tidsfrist får man – av vem? Ja, han som styr mitt liv och mitt öde! Vem? Ja, säg det…"
Idag är Isak 21 år och han lever fortfarande - och han kommer att leva för alltid: Isak, jag älskar dig - härifrån och till evigheten!
Andra inlägg
