Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
Det är små djävlar som dansar runt inne i mitt huvud
Det är små djälvlar som dansar runt inne i mitt huvud, de dansar, skrockar och sjunger - samma visa om och om igen. De är små och så oerhört fula och deras sång låter lika hånfull och elak som "sladderbytta bingbång..." men de sjunger stället "cancer, cancer, cancer" - de är mobbare och det är jag som är deras offer. Oh, vad jag hatar dem! De tar över och tror att de är oövervinnerliga - men så banne mig om de ska vinna! Med all kraft jag har skriker jag till dem " håll käften" men de bara tittar hånfullt på mig och fortsätter med sin ramsa...Ha, ha, ha - över oss vinner du aldrig...Men, ser du - det gör jag visst. Med förnyad kraft sveper jag bort dem - och helt plötligt är det tyst där inne...jag tror inte att det är sant - vad hände? De är... bara borta, hur lyckades jag?
Så är min vardag - vissa dagar är det så tyst och lugnt i min skalle, vissa dagar är där ett fullständigt tumult. Men...de lugna och tysta dagarna blir fler och fler och med tiden är mitt mål att det ska vara helt tyst där inne, hela tiden, eller nej, inte tyst såklart men min små djälvar ska inte ha tillträde och de ljud jag hör och de bilder jag ser är mina egna valda. Inga oinbjudna inkräktare ska komma här och tro att de ska kunna ta över - det är slut med det! Men fortfarande ligger både ångesten och rädslan där på lur - helt plötsligt far jag ner i avgrundshålet - utan att jag ens märker det är jag där nere i mörkret. F-n - när ska det egentligen ta slut? När kommer jag vara så där odelat lycklig igen, som jag var innan? Så där nästan naivt lycklig då jag över huvudtaget aldrig skänkte en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk. Och framför allt inte få cancer - jag? Aldrig! Andra, givetvis men inte jag, inte.
Med en käftsmäll är jag tillbaka i verkligheten. Dagar går utan att jag tänker på året som gått och det jag varit med om, men så händer något, som idag till exempel, då slungas jag tillbaka. I morse var jag var tvunget att gå till vårdcentralen för att lämna blod inför den stundande CT-scanningen. Samma sköterska som jag lämnade blod till under hela våren var där och frågar med ett leende hur det är med mig. Hade hoppats att aldrig få se dig igen, svarade jag. En annan sköterska, hon, min kompis som la om min venkatet varje vecka var också där. Hej, hur är det med dig? var hennes fråga - hur bra som helt, var mitt svar - och det är det, verkligen, jag mår hur bra som helst. Just nu - och för alltid!
Andra inlägg
