Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

En liten anekdot

 

När jag var flygvärdinna för sisådär 100 år sedan så flög vi även inrikesflygningar en period. När jag började på Transwede, som flybolaget hette då, så körde vi  bara charter men efter några år så ville ägarna slå sig in på inrikesmarknaden och vi började flyga reguljärt. Vi som hade Malmö/Sturup-bas,vi flög mest mellan Malmö och Stockholm och det var väldigt annorlunda mot att flyga bara charter.

Jag började på Transwede 1988 och detta med inrikes och reguljärflyg måste ha varit runt 1992 eller så. Som jag minns det så varade Transwedes reguljära liv bara kanske i 2 eller 3 år, när jag började min mammaledighet efter att vi hade fått Isak så var också flygbolagets tid som reguljärflyg på väg mot sitt slut, och han födde i januari 1994. Denna händelse jag nu ska skriva om, den inträffade alldeles i början av vår tid som reguljärflygbolag.

På något vis så kände vi alla att det var liksom lite mer att flyga reguljärt,om man jämförde med att flyga "bara" charter -vi stramade upp oss och putsade våra fjädrar lite mer än när vi var ute på en vanlig flight. Passagerarna var liksom lite andra, lite finare, lite mer affärsmannamässiga om man säger så och inte bara Siv och Lennart från Trelleborg som klampade ombord i likadana träningsoveraller och trätofflor, nej, det var bara på chartern man kunde resa så. Nu var det affärsflyg men strama karlar i nystrukna skjortor och hårt åtdragna slipsar. Ingen satt med sin laptop och arbetade på flyget upp eller ner till Stockholm men endast av den enkla anledningen att det fanns inga laptops då - det fanns knappt persondatorer ens. Vi skaffade vårt första monsterdunder när Isak var kanske 4 eller 5 år! Nej, detta är förhistorisk tid - i alla fall förhistoriskt gällande datorvärlden. Passagerarna kollade in oss, de var inte sådär djupt försjunkna i sin egen värld på den tiden, visst en del satt och jobbade men inte på samma sätt som idag. Vi var mer betraktade, vi som jobbade i kabinen och man kunde lätt känna männens blickar på oss där vi arbetade i mittgången. Lite jobbigt tyckte jag på den tiden. Jag var alltid lite mer stressad när jag skulle flyga inrikes - allt var så mycket mer viktigt och på "riktigt".

En morgon när jag kom till Sturup för att checka in fick jag redan att på vägen tillbaka från Stockholm till Malmö skulle vi ha med oss självaste flychefen. Och han hustru. Här gällde det att strama upp sig. Men först skulle vi flyga upp vårt första leg upp till Stockholm. En helt vanlig morgonflygning, fullbokad som vanligt. De där morgonflighterna gick alltid bäst - och kvällsflygen. Mitt på dagen var det ofta nästa helt tomt i kabinen. Vi landade på Arlanda, fixade till det i kabinen, hade en liten paus sen var det dax att ta ombord nästa omgång passagerare. Jag jobbade i främre köket tillsammans med vår kabinchef -allt var lugnt och som vanligt. Vi hade alltid full servering på dessa korta flygningar -och alkoholförsäljning! Det var Transwede först med i Sverige - inte illa. SAS tog efter ganska snart och sen kom ju oxå Malmö Aviation men då hade Transwede redan lagt ner inrikesflygningarna.

I alla fall, flygchefen kom ombord tillsammans med sin hustru - och de satte sig givetvis i den främre delen av kabinen där jag arbetade. Osäker var jag från början, mer osäker kände jag mig då - tyckte alltid att alla kollade in mig, jag var en aning fobisk på den tiden. Vi rullade ut matvagnarna och vi satte igång med serveringen. Vi bjöd chefen och hans hustru på lite vin till maten som brukligt var - de var glada i hågen och lite rosiga på kinderna. Jag vandrade runt i kabinen och erbjöd tröstiga passagreare vatten från en vattenkanna - och jag kom så fram till dem. Chefen satt längst in vid fönstret och hans hustru vid mitt gången - jag gick runt och sa glatt " någon som önskar vatten" till höger och vänster, hustrun stoppade mig och sträckte fram sitt dricksglas mot mig och sa, " ja, tack, jag tar gärna vatten" och med mitt största leende och charmigaste blick fyllde jag hennes glas med vatten, hon tog emot det och tog direkt en stor klunk. Jag påtalade för henne hur viktigt det är att dricka mycket vatten när man flyger och berättade för henne hur bra det är för hyn och att om man dricker mycket vatten kan man hålla sig ung länge och slippa få rynkor. Damen, som var allt annat än slät i ansiktet,  tittade på mig med ett leende och så sträckte hon fram sitt nu tomma gals och sa "då är det nog bästa att jag tar ett glas till"  och vad svarade jag henne då henne? Jo, utan att tänka säger jag: " nej, inte ett glas, du behöver nog ha hela kannan" och så sträcker jag fram och sätter kannan på hennes bord. När jag fattade vad jag sagt och gjort, störtade jag ut i köket blossande röd i ansiktet - hur kunde jag säga så? Och till chefens hustru?

 

6 okt 2015