Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

En ny bok

Stjärnkocken Marcus Samuelsson är känd för många, framför allt om man är intresserad av matlagning. Han är svensken som tog New York-borna med storm och satte den svenska matkulturen på karta. Men det är inte därför jag finner hans nya bok så intressant utan det är för vad han berättar för oss i sin bok. Det är ingen kokbok utan det är faktiskt en självbiografi. Ja, jag vet, det kan vara så att man tycker det är lite uttjatat det där med att kändisar, stora eller små, berättar om sina liv men jag tror faktiskt att Marcus Samuelsson verkligen har något att berätta för oss och att många har något att lära av honom. Han är adopterad, och det är mycket  av den anledningen som jag finner honom så intressant. Jag har ännu inte hunnit läsa hans bok men en sak är säkert, det ska jag göra!

Han start i livet skiljer sig inte mycket från många andra barns start i livet, från den delen av världen han kommer i från. Han är född i Etiopien och kom till Sverige som tvåring, då han och hans syster blev adopterade av ett svenskt par. Vad som skiljer sig mycket är det han har med sig och det tror han att han har med sig från sin biologiska mamma. Han, hans syster och hans mamma hade drabbats av tuberkulos och hans mamma bar honom och hans syster på ryggen hela den långa vägen till sjukhuset för att få hjälp. Det var 12 mil för henne att gå till fots. Det var en tuberkulosepedemi i Etiopien så när hon äntligen kom fram till sjukhuset var hon en av hudratals andra som behövde hjälp. På något oförklarligt sätt lyckades hon få in sina två barn på sjukhuset så att de blev omhändertagna. De överlevde men det gjorde inte hon. Och det är här ifrån som Marcus tror att han har fått sin vilja och sitt temperament. Hans mamma gjorde allt för att rädda sina barn, hon var stark och hade en drivkraft som han känner att han har ärvt. Och det är just detta som han med sin bok vill förmedla, och också att man måste inse och ha insikt i att saker som händer runt dig inte händer på grund av dig och istället vara tacksam för de människor som finns och har funnits runt dig och som är delaktiga till att du är och blir den du är. Han menar att han är en representant för alla dessa människor i hans liv som på den ena eller andra sättet har kämpat för honom, och det har vi alla, människor att tacka för att vi blivit till den vi är idag.

Mycket av det han skriver handlar också om tillhörighet och om att vara annorlunda, att se annorlunda ut, om att vara svart i ett vitt samhälle, att vara den lille svarta killen som kallades för "negerboll" på skolgården och om att man som svart måste vara "smidig", som han uttrycker det. Han menar att vi i vårt samhälle fortfarande inte är riktigt där, då vi kan se svarta människor i vissa situationer utan att reagera.
Det handlar om ett utanförskap som är svårt att förklara. Man hör inte riktigt hemma någonstans fast man hör hemma där man är, man är svensk på insidan och utländsk på utsidan, och att få ihop dessa två identiteter är inte alltid så lätt. Han säger att man som adopterad alltid står i två läger och att man visserligen pratar bättre svenska än invandrare, men att man samtidigt är avundsjuk på invandrarna för att de känner sin kultur mycket bättre än man gör som adopterad.

Vår uppgift som adoptivföräldrar är att försöka binda samman dessa två identiteter till och för våra barn så att det blir som en röd tråd, och att genom göra detta önskar och hoppas vi att våra barn känner sig trygga oavsett ursprunget, eller kanske ibland på grund av ursprunget.

Ja, denna bok ska jag läsa, jag tror att man har mycket att lära av honom och hans insikter. Framför allt eftersom han är vuxen och adopterad, han kan berätta hur det var för honom och kan då med detta förmedla lite kunskap till oss, som vi kanske på ett eller annat sätt kan använda när vi ska hjälpa våra barn att hitta sina identiteter. Det vi vill och önskar är att våra barn ska känna sig trygga med sig själva och finna en tillhörighet. Att få vara lyckliga!

Må väl!!

28 okt 2012