Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Flicka eller tant?

Idag har jag blivt kallad "flicka". Två gånger! Jo, det är sant.  I morse när jag skulle ner för att hålla min yogaklass som vanligt, precis som jag gör alla andra söndagsförmiddagar möttes jag av alla de små barnen som håller till i salen innan mig. Det är ett gäng mammor och pappor (mest pappor) som spelar innebandy med sina små telingar. Och jag menar verkligen små, de minsta är nog inte mycket över ett år och de äldsta kan vara högst fyra, kanske fem.

Så jag kom där in genom dörrarna med min yogamatta över ena axeln, som vanligt, och möttes av två småkiller som var på väg ut, varpå den ena utbrister glatt till sin kompis; "Titta där, där kommer hon, yogaflickan" och så sprang de snabbt ut genom dörren. Jag bara fortsatte gå, en bit ner för trappen började jag ta in vad han hade sag, "flickan", sa han, tänkte jag, "till och med "yogaflickan" sa han och så började jag skratta. Undrar när jag sist blev kallad för "flicka"? Tjej, dam, ja, visst och kvinna det med, men flicka!! Det var läänge sedan. Verkligen.

I alla fall, glad i sinnet fortsatte jag in i gympasalen. Där inne var en pappa kvar, han jagade runt efter sin lilla pojke, denna gången var det en riktigt liten kille, kanske runt två, tre år. Pappan tittade lite ursäktande på mig och fortsatte efter grabben. Jag började ställa i ordning salen inför mitt pass, flyttade en bänk, la ut min yoga matta och så vidare men den lille killen, han vill inte på några villkor lämna salen. Han vill bara springa runt, runt där inne. Då gick till sist pappan fram till sin son och sa; " Nu måste vi gå ut här ifrån för FLICKAN ska vara här nu". Jag riktigt studsade till, flickan, igen! Två gånger. På samma dag, ja, inom samma timme, nej, inom 10 minuter! Ha ha ha, så började jag skratta igen.

Och sen började jag tänka; "När går man från att vara flicka, till att vara tant"?

Och hur kan det komma sig att just denna grupp av människor kallar mig för flicka, istället för tant?  Dessa barn, i innebandygruppen,  hör samman med de föräldrar i samma grupp och de är ju som en lite egen grupp av människor. Nu tror jag inte att pappan där nere var pappa till den lite större killen som kallade mig för yogaflicka men de tillhör samma krets, alltså kansker är det så att  dessa föräldrar umgås och de har sitt språk. De är kanske såna som kallar alla kvinnor för just flickor, utan någon tanke på vår ålder utan bara av tanke på våra kön. Och då är det ju rätt, för vi är ju flickor, alla, oavsett om vi är 8 månader eller 80 år!

Jag gillar  att jag blev kallad "yogaflicka" av den lille killen, men när pappan sa "flicka" om mig kändes det inte riktig lika bra. Varför inte? Jag vet faktiskt inte. Men jag hade heller inte gillat att han hade sagt; "Nu måste vi gå ut för TANTEN måste komma till".  Så vad är jag då? Är jag en flicka?Eller är jag en tant? Eller är jag något annat? Och,vaddå, i så fall?

Författarinnan Bodil Jönsson filosoferar över just detta, och mycket annat, i sin senaste bok "Tid för det meningsfulla" Jag har ännu inte läst den, men kommer säkert att göra det. Och hon menar att den forna tanten är "död", eller i alla fall försvunnen, för den där tanten från förr, hon var ingen rolig syn där hon trippade runt i kappa, blus och vadlång kjol. I dag är vi kvinnor mycket mer medvetna, eller omedvetna, om vår ålder på så sätt att vi inte måste ändra vår stil bara för att vi fyller vissa år. Och det gillar jag. Länge Leve Yogaflickan!!

11 nov 2012