Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Fortsättningen

Jag behöll dock min tid på vårdcentralen. Jag lämnade in de prov de önskade, träffade läkaren, berättade min historia för honom och la till med ett litet skratt där jag satt att jag nog egentligen var där och tog upp hans tid helt i onödan men, ja, ja nu var jag ju där så det är väl bara att löpa linan ut, liksom. Han tittade på mig, såg allvarlig ut, klämde på min mage och sa att han skulle avvakta provsvar och sen återkomma till mig. Gullig och inkännande läkare, vikarie från Norge, hade nyss kommit till "vår" vårdcentral" och skulle bara vara där i två månader. Glad i hågen gick jag hem, la denna historia till "handlingarna" och fortsatte med mitt liv, med fortsatt "bubblig" mage och många toalettbesök under dagen. Jag som alltid haft en "vanlig" mage med bara ett toalettbesök av "den där sorten", på morgonen, direkt efter frukost.

Dagarna gick och så ringde telefonen en dag. Den fasta telefonen, den ringer inte så ofta. Jag svarade och det var han, min norska kompis från vårdcentralen. Han frågade hur jag mådde. Bra, svarade jag glatt - som vanligt. Jag mår alltid bra, tillade jag. Jo, sa han och drog lite på det, jag skulle vilja att du redan idag åkte in på akuten i Lund. Varför det, undrade jag - jag fattade inget. Detta var helt snurrigt - vaddå akuten? Frågorna började rusa runt i mitt huvud, jag blev alldeles kall och var tvungen att sätta mig ner. Varför ska jag till akuten? frågade jag igen, jo, sa han, jag vill att de ska göra en akut koloskopi på dig. Va! Varför? frågade jag. För jag vill utesluta, sa han - utesluta vaddå!! sa jag - då säger han det: CANCER! Han ville att jag skulle göra en akut koloskopi för att utesluta cancer! Han berättade vidare att man funnit blodspår i min avföring och att jag också var anemisk, det vill säga blodfattig. Varningstecken enligt honom. Stora varningstecken.

Sen var karusellen igång. Jag ska inte här gå så noga och i detalj in på vad som hände men från det att jag kontaktade min vårdcentral och till dess att jag blev opererad för tjocktamscancer tog det mindre än två månader. Det gick såå fort, min kropp var där men mitt huvud hann inte med - jag var helt förvirrad, chockad och så jäkla rädd...Jag - cancer! OMÖJLIGT!

Men - nu är detta lagt till handlingarna, ett år har gått och  nu sitter jag här, på "andra sidan". Jag är frisk, jag känner mig frisk men jag är inte friskförklarad. Om tre år blir jag det om allt är som det ska med mig. Nu den 4/12 blir det CT-scanning av buk och brösthåla,och det är vad jag har framför mig nu. Plus en resa till Kambodja! Ja, jäklar vad livet kan göra plötsliga, tvära kast. Bara att vänja sig, varken första eller sista gången, det kan jag lova - men hoppas att vi är lite mer förskonade nästa gång - eller förberedda i alla fall... eller kan man det? Förbereda sig? Kanske....Nu är jag i alla fall förberedd på en så jäkla härlig och mysig resa med de "mina"!

24 nov 2014