Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

I bland så drömmer jag...

 

...mig tillbaka till den tiden då jag var flygvärdinna. Jag saknar mycket från de åren men samtidigt så är det många saker som är mycket bättre idag, för mig - och för  oss. Oavsett det så drömmer jag ändå mig tillbaka, minns, skrattar och funderar på alla händelser jag varit med om, alla upplevelser, alla möten. Det var en otrolig tid och jag är så glad över att jag har gjort denna resa. Det jag saknar allra mest och det som jag ibland önskar att jag hade kvar, det är sammanhangen: att vara en del av ett gäng, att resa, vara med men framför allt så saknar jag att arbeta med service: jag saknar att "passa upp", göra så att människor trivs där de är just då, se till så att allt funkar som det ska - att springa med mat, dricka och annat allt för att de som sitter där ska vara så nöjda och glada som möjligt. Ja, jag gillar att passa upp, så enkelt är det - och ja, det är nog det som jag saknar allra mest. Jag tror att jag skulle ha passat ypperligt som betjänt! Jag gillar att "betjäna" =) ha ha ha låter tokigt - men det är sant...Jag gillar att fixa och dona, jag gillar att serva och vara beredd. Ser jag en blick eller ett lyft ögonbryn, ja då är jag där och ställer upp. Jag är så störd att jag många gånger kommer på mig själv när vi är på restaurang att jag samlar ihop tallrikar, borstar bort smulor, rättar till en duk, plockar upp en servett från golvet, ställer en stol tillrätta. Ofta har sällskapet jag är med sagt till mig att låta bli: "du jobbar inte här" får jag höra - och det är ju sant. Det gör jag inte...men jag hade gärna gjort det. Inte alltid - men ibland...

När jag är ute och flyger ligger jag alltid ett steg före, jag tillrättavisar mitt resesällskap (läs familjen) så att de gör "rätt" och så att de till exempel inte stör personalen vid "fel" tillfälle, jag kollar in så att alla passagerare har det bra, ser jag en knapp som lyser i panelen ovanför stolen, den där som man trycker på när man vill något, så kollar jag in hur lång tid det tar innan någon i kabinbestättningen uppmärksammar att det lyser - ibland är jag, nästan, på väg upp för att säga till dem att det är någon ute i kabinen som vill något! Så illa är det. När jag är på toaletten städar jag alltid och fyller på till exepmel med toapapper och servetter - jag vet ju var allt finns...Behöver någon hjälp med ett bagage, ja då är jag där och stuvar runt i hatthyllorna. Jag är nog rätt jobbig, men jag gör det för jag vill, jag tycker det är kul att hjälpa andra människor - oavsett om de vill ha min hjälp eller ej...

Förra veckan gick jag lite för långt. Christen och jag var inne på en sportbar i Malmö för att se fotboll, första gången för mig kan jag tillägga. Aldrig innan har jag varit på en sportbar för att se fotboll - jag är inte ens intresserad av fotboll men nu var vi där - MFF skulle möta något lag i, vad heter det nu, i Champions League. Där var ganska många människor (  karlar)  alla där med ett gemensamt mål: att se sin stora kärlek på tv. Glädjen och förväntningarna kunde man nästan ta på, många var klädda i ljusblåa kläder - alla drack öl. Vi var lite tidiga för vi tänkte äta, så vi satte oss vid ett bord nära en stor tv-skärm och väntade på att få beställa. Vi väntade och väntade men ingen uppmärksammade oss. Jag frågade våra öldrickande bordsgrannar om man skulle beställa mat vid baren eller vid bordet. " De brukar komma till bordet och ta beställningar" svarade de så vi väntade en stund till men inget hände. Efter ett tag reste jag mig upp och gick fram till den ensamma tjejen i baren för att fråga om det gick bra att beställa något att äta där men hon svarade att hon just nu var ensam och att hon skulle komma om en stund till vårt bord. Efter ett tag kom hon, bad om ursäkt för att det tog sån tid, tog vår beställning och så gick hon igen. Ölen kom hon med ganska fort men maten tog sin tid. Matchen började och det kom mer och mer folk, stämmningen var hög - alla var så hjärtliga, grabbiga och glada - jag kollade mest in människor, det var som om jag var på ett studiebesök på en herrklubb eller något - det var en sån värme, gemenskap och kärlek där - helt otroligt. Men i vilket fall som helst, maten tog tid men den kom, vi åt vår mat och vi drack vår öl - hela tiden såg jag att tjejen jobbade ensam i baren, hällde upp öl, plockade in disk och bar ut mat - det var en i köket och en enda i baren/servisen - det funkar ju inte, inte en sån fotbollskväll. Vet vad jag gjorde då? Alltså, jag är knäpp,  jag reste mig upp och gick fram till tjejen i baren och frågade om hon ville ha hjälp! Jag sa att jag inte var så intresserad av matchen ändå så jag kunde hjälpa henne i stället! Vänligt tackade hon mig - hon trodde nog att jag skämtade, men jag menade allvar...Hon tog mig inte på allvar, det fattade jag så jag insisterade inte utan tog våra nya öl och satte mig vid bordet igen. Sen började jag tänka, så kan man ju inte göra! Klart hon trodde jag var tokig! Men på riktigt - jag ville hjälpa henne - för att jag hade tyckte det var kul! Undrar om det kanske är dags för mig att byta yrkesbana igen? Tillbaka till servicebranschen! Varför inte?

 

29 jul 2015