Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
I det dolda....
.....finns det så oerhört många människor som lider. Nu tänker jag inte på människor ute i världen utan här, hemma hos oss i vårt lilla land, i vår bubbla uppe i vårt hörn på jorden. Människor som lever och lider i det tysta, som stänger dörren om sig och,ja, försvinner - människor med familj och vänner runt sig men som ändå bara försvinner, försvinner in i ett töcken, en dimma - som drunknar och sjunker djupare och djupare ner. Det finns ingen väg ut, de bara sjunker djupare och djupar ner - varför är det på detta sättet? Vad är det som är så hemskt med att leva? Det finns de människor som hade kunna offrat sin ena hand för gåvan att få fortsätta att få leva och få fortsätta att få vara friska - och så finns det de som tar till allt för att bara slippa och försvinna, de som skadar och förgör inte bara sig själva utan också sin omgivning, och detta helt medvetet!
Vi pratade om detta en morgon för några dagar sedan, en bekant ute i vår yttre krets hade gått bort - dukat under till följd av att för hårt liv som slav under alkoholen. Vi pratade om det och Disa frågade hur han dog, vi berättade som det var och då sa hon så klarsynt och klartänkt som bara en 14-åring kan göra: "men då valde han ju själv och då får han ju faktiskt skylla sig själv också" ...Vad svara man på detta? För någonstans har hon ju rätt! Varför väljer man alkohol och/eller andra drogor som livpartner? Som det allra, allra viktigaste i livet fast man kanske har både barn, käresta, föräldrar och barnbarn runt om sig och som är en del av livet? Varför är dimman och töcken viktigare är rena, friska och sunda tankar? Var är det vi är så rädda för? Den enkla vägen är givetvis att ta till flaskan och leva som om allt är helt ok, som om man kan hantera sin situation och har full kontroll och koll, och sen bara fortsätta så tills det inte går längre eller tills allt bara tar slut - alltså, man kan supa ihjäl sig, inte bara bildligt utan helt bokstavligt, på riktigt. Så jäkla, jäkla förfärligt - och så jäkla, jäkla onödigt. Livet som för mig är en sån gåva, är för andra bara ett förbannat gissel. Varför säger man inte stopp och ber om hjälp när man är så illa däran? Vad händer om man säger att man inte kan klarar det längre - om man säger att man har tappat kontrollen och herraväldet över situationen och livet och söker hjälp, är man svag då? Eller är man stark om man gör det, ber om hjälp och låter sanningen komma upp till ytan? Vad är svart och vad är vitt? Jag vet vad jag tycker, och jag vet vad jag tänker och för mig är det fullständigt klart: Disa har i mina ögon helt rätt när hon säger "det är hans eget fel"...Det kan finnan tusentals anledningar till att ta till flaskan eller andra droger och det kan finnas tusentals förklaringar till att det blir som det blir men...det är ingen ursäkt! Inte för mig - för "har man tagit Fan i båten får man ro honom i land" - det spelar ingen roll hur under isen man är: det finns alltid hjälp - men man måste vilja ha den hjälpen och ta emot den hand som sträcker sig ut...ta tag i den där förbannande handen då - jag lovar, jag håller och jag drar, jag håller och jag drar... men...du måste sträcka ut din hand, du också - det måste finnas en hand där för mig att ta tag i. Det gjorde inte han - och det gör inte så många andra där ute heller...Varför???
Andra inlägg
