Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Inga sjömansben

När jag ligger här och vilar i min säng åter tillbaka på fastlandet och Sihanoukville gungar min säng fortfarande, det gungar i huvudet och det känns som om jag var kvar ombord på båten...Jag vaknade på Kho Rong tidigt i morse av att det ven och rasslade ordentligt i palmbladstaket, det hade blåst upp under natten och det gick stora, vita gäss på havet. Jäklar, var min första tanke - vi ska ju resa idag! Mia och havet är ingen superekvation kan jag säga och det blev ungefär så som jag hade befarat: himmel var dålig jag blev! Båten vi åkte med var typ en katamaran och den hoppade på höga vågor som slog in över oss stackare som satt och kämpade för att hålla oss kvar i våra säten. Det tog inte många minuter innan att jag inte skulle klara det var ett faktum - resten av den ungefär en timmes långa resan fick jag sitta med huvudet ner mellan benen, inte för att jag mådde så illa utan för att jag som vanligt höll på att svimma - är det för att jag har ganska lågt blodtryck som jag blir så dålig? Vet inte men otroligt jobbigt var det. Det är som om allt blod lämnar mitt huvud och jag blir oerhört yr. En tjej blev så dålig att en ambulans fick hämta henne på piren när vi kom in. Många svarta sopsäckar blev utdelade, och använda, på denna resa kan jag säga.

Vår sista dag på Kho Rong blev också ute till havs: Vi bestämde oss för att chartra en fiskare och hans båt. För 20 dollar tog han oss ut till en liten ö ungefär 20 minuter ut i havet från oss där det skulle vara fint snorklingsvatten. Fiskaren som vi "hyrde" satt och väntade på napp strax utanför vårt bungalowområde, inte i form av fiskar utan mer i form av oss turister som ville just det vi ville - ut och snorkla. Han satt där och drack något ur en burk, typ soda eller kanske en öl vad vet jag - i alla fall, hans båt låg för ankare en bit ut så han vadade helt sonika ut och drog in den en bit så att vi kunde hoppa ombord - samtidigt så tömde han sin dricka - och kastade burken... i havet! Bara sådär, vi bara tittade på varandra vi svenska, sopsorterande varelser - hur kunde han göra på detta sätt? Helt för oss ofattbart - havet är väl ingen jäkla papperskorg, heller? Men så är det här i Kambodja, verkligen, det är sopor och sopberg överallt. Människorna bor i sina plåtskjul precis bredvid den egna sophögen, det spelar ingen roll: bakom det finaste och vackraste finns det absolut fulaste...Varför är det på detta sätt, varför är det ingen som kan ta ansvar och börja där? Vi sa så där lite på skoj om man gav varje unge som springer på stranden en stor sopsäck var att fylla med skräp och för varje fylld säck fick de låt säga 50 cent, ja då hade ungarna tjänat in en stor veckopeng på bara några timmar. Sen är frågan: var gör man av alla säckran då? Phu, nej det blev för jobbigt att tänka ut i värmen. Tar det en annan gång.

I alla fall, snorklingen var fin, vi var ute i ungefär två timmar, badade, snorklade och besökte den lilla ön och det lilla, övergivna templet som låg på toppen av berget där vi tände lite rökelser till buddah. I havet såg vi både vackra, lila koraller, Clownfisk och stora sjöborrar med superlånga taggar blickande upp på oss med sina blå ögon - jo, det är sant, det såg ut som om de låg där och bligade på oss, kanske väntade de på en fot att sätta sina taggar i? Det där slapp vi som tur är. Vi avslutade dagen med middag nere på stranden i skymningen. Vår sista dag ute på Kho Rong var till ända - dags för att lämna denna lilla oas, vilken den blev till efter att julstöket var över - hur man firar nyår slipper vi att veta för nu stundar nyår för oss här, i Sihanoukville, i stället. Men först är det i morgon den 30:e som gäller och vårt Hand till Handprojekt,  nu här i Kampbodja istället för i Laos. Det ser vi fram emot alla fyra.

 

29 dec 2014