Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Jag mötte en kvinna...

 

Jag mötte en kvinna i morse när jag var ute på min dagliga morgonpromenad med den stora svarta faran, det vill säga vår jobbiga hund Ally. Herre gud, vad jobbig hon är när man går med henne - hennes nos är som ingen annans: hon ska banne mig nosa på allt! Och då menar jag allt - från grästuvor till lyktstolpar, kaninskitar ( de äter hon upp till på köpet!), andra hundars skitar, spottloskor, fimpar, ja you name it, nog är hon där med sin nos och sniffar, trycker ner trynet i vad det nu än är och så bara står där....varför? Vet inte - alla hundar gör inte på det sättet det vet jag men vår - hon är helt otrolig! Egentligen skulle man kanske utnyttja hennes sniffegenskaper och lusta och utbilda henne till en sök-hund, hon hade varit förträfflig som det.. Ja, ja nog om detta - det var inte om en hund jag skulle skriva utan om en kvinna. 

Jag var alltså ute på promend runt i byn och kom mot skolan och vårdcentralen när jag mötte en kvinna. Hon passerade mig men stannade sen till, vände sig om och började tilltala mig med " jo, ursäkta mig, eh - jo, jag undrar..." - jag stannade och höll in Ally, som givetvis genast vill in och nosa henne i skrevet - var annars? och svarade "ja?" "Jo", fortsatte hon, "jag letare efter Hälsomedicinsk Centrum och de sa att det skulle ligga bakom skolan - detta är väl skolan, antar jag" fortsatte hon frågande...."Ja visst", sa jag och pekade bakåt, "där bakom ligger vårdcentralen". Jag hade precis passerat den men beslöt att gå tillbaka och visa henne. "Kom", sa jag till henne, "jag följer dig tillbaka". Så gick vi och sen föll det sig naturligt, som det gör ibland, att vi började småprata. Vi stannade utanför vårdcentralen och vi fortsatte vårt lilla samtal. Hon berättade för mig att hon egenligen kom från grannkommunen och hade kommit hit med tåget. Det var på det sättet att hon tappat förtroendet för "sin" läkare på sin vårcentral och hon sökte nu någon annan att lista sig hos. Valet hade fallit på HMC och nu var hon här för att prata med dem lite. Varför hon tappat förtroendet för dem sa hon inte men hon berättade samtidigt att hon blivit änka den 22 december förra året. Jag antar att det hade med det att göra. Hon sa också att hon inte riktigt hade hämtat sig från det men att hon samtidigt hade tankar på att lämna hemkommunen - hon ville inte bo kvar i det stora huset ensam, sa hon. Det var där vi hamnade - vi pratade om hennes alternativ, var hon kunde tänka sig att flytta, om hon över huvudtaget vill flytta, orkade flytta, kunde flytta och så vidare. Ekonomi, trygghet, ensamhet spelar in. Och mina tankar började då gå runt vad som händer när man blir ensam kvar! 

Det är ju inte "bara" sorgen runt den saknade älskade man bär på utan så mycket, mycket annat som förändras: vänner, familj, ja allt påverkas. Kan man bo kvar - vill man bo kvar? Vill man umgås med alla de som man hade ett sammanhang med som par? Hur ser framtiden ut? Ekonomin? Frågorna är många och många, många beslut som måste tas. Kvinnan jag pratade med är bara 68 år. Hon är ung och har troligtvis många år kvar att leva - hur ska hennes framtid se ut? Hon har precis börjat landa i att hon nu är ensam, det vill säga hon lever inte längre i en tvåsamhet men allt annat ser precis ut som innan, boendet, vänner och familj. Men hon är ensam. Vill hon förbli ensam? Ett stort hus är mycket för en ensam person. Ensamheten blir så mycket mer påtaglig när man plötsligt står där helt själv i det stora, tomma, ekande huset.

Hennes funderingar och tankar - och vårt samtal - fick mig att tänka. För det är så många som hamnar i denna situation, ja egentligen alla som just  nu lever i en tvåsamhet: en dag kommer, vi någon av oss - en av oss, att leva i en ensamhet. Genom död eller annan separation....Hur är då planen? Har du en plan? Nej, det vill jag inte tänka på, tänker du - men samtidigt kan det hända precis när som helst! Vi måste våga tänka det värsta tänkbara och samtidigt tro på att vi klarar det. Vi behöver ha en handlingsplan att ta till när det värsta tänkbara slår till! Vi drabbas alla - på eller annat sätt. Det är så det ser ut - en del av Livet!

 

24 jun 2015