Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Mina tankar - en tsunamin-våg...

 

....som far fram med en oerhörd kraft - en våg av oro som sveper över mig - och följer med mig in i natten.

Jag sov dåligt i natt igen, samma sak natten innan. Då drömde jag om att en tsunamin-våg kom svepandes mot oss, Disa och mig. Jag var före Disa och hon sprang så fort hon kunde mot mig för att undkomma vågen, hon var liten kanske 7 eller 8 år - jag stod längre fram och kallade på henne : "Disa, skynda dig - fortare!" - jag hade blicken mot vågen och såg hur den bara kom närmare och närmare. Disa snubblade och föll handlöst ner i marken - vågen nådde fram till henne men hon reste sig upp med vattnet forsande runt benen - med en skräckslagen blick sprang hon mot mig. Jag stod där med utsträckt hand vid en hög, turkosmålad stege i trä - stegen fortsatte högt uppåt mot, ja - ingenting, himmelen? Jag vet inte. Några andra människor hade klättrat upp före oss. Disa kom fram till mig och jag högg tag i hennes hand och drog upp henne på stegen - och...sen vaknade jag. Inget mer...

I natt drömde jag oroliga drömmar igen, denna gång om en person som nyligen gått bort - jag var på hans begravning igår. Egentligen kände jag honom inte så väl men han har alltid funnit där i horisonten - en gång en nära vän till Christen. I natt var han hela tiden i mina drömmar, genom hela natten - vi var klasskamrater, både i drömmen och i verkligheten. Jag såg i drömmen sidor av honom som jag inte upplevt riktigt i verkligheten - han hade en charmighet och en sida som jag tydligt såg i natt, en sida som han nog hade och visade ibland. Han var rolig och skrattade mycket - han fick Christen att skratta, både när han var barn och som vuxen. Åren gick och kontakten bröts men de få gånger de talades vid var skrattet alltid lika nära...Vad var det som hände? En så orolig och destruktiv själ, är inte vår stund på jorden viktigare än så? Jag förstår det inte - och jag blir så arg!

Mina tankar är lite oroliga just nu och de följer med mig in i mörkret på natten - tsunamin-vågen i drömmen är en del av min oro, min olust över hur fort det kan gå - för det är precis så jag upplever detta liv: ena minuten där - sen bara borta! Vad är det som återstår? Nu är det bara ett namn kvar, några foton och minnen, sen...inget. Vi behöver så lära oss att ta vara på varenda stund, njuta av det vi har och det liv vi lever -  och kan vi inte det, ja, då är det vår förbannade skyldighet att försöka, jobba mot en förändring. Alla har vi våra svårigheter - ingen, verkligen ingen, är förskonad...

"Det är inte lätt", sa han till mig - vem sa att det skulle vara lätt? Trots det: gör ett försök! Ge inte upp - jag vet ALLT om att ge upp och det är inte värt det. Jag har hela mitt liv levt i resterna av en som gav upp - präglad som jag, och mina syskon, blev som barn: att ge upp är inte ett alternativ! 

 

10 feb 2015