Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
Mod - och lite annat
"Jag vet inte", sa han uppriktigt. "Jag har aldrig betraktat mig själv som en person som ger upp, men då har jag heller inte behövt strida utan mina vänner vid min sida...och vem kan säga hur modig man är förrän man står där ensam?"
"Definiera först vad mod är" kommenterade hon. "Min furir skulle säga att det är en enkel kemisk reaktion som gör att hjärtat pumpas fullt av adrenalin när man är så skräckslagen att man inte kan röra sig. En livrädd soldat får med andra ord en rejäl kemisk kick som gör att han kan uppföra sig som en robot så länge som den hormonella överdosen varar"
"Menar du att han säger det till sina mannar?" Hon nickade. "Det är oerhört uppskattat. Mannarna ägnar sig åt att framkalla adrenalintillströmmning på egen hand för att hålla körtlarna i god kondition" James såg tvivlande på henne. "Fungerar det?" "Mer i sinnet än i kroppen misstänker jag", sa hon med ett skratt, " men hur man än ser på saken är det bra psykologi. Om mod framkallas genom en kemisk reaktion är det något vi alla kan få tillgång till, och det är lättare att handskas med skräck om man känner till den bakomliggande förklaringen. Enkelt uttryckt måste man känna rädsla innan man kan erövra mod, annars strömmar adrenalinet inte till...och om vi kan känna mod utan att först vara rädda då är vi döda från halsen och uppåt. Det som utspelas i vår fantasi är värre än det som utspelas inför våra ögon"
En dialog mellan en man och en kvinna i boken Dödlig list av Minette Walters. Jag ser, hör och läser det överallt - och vi alla vet det, med vårt intellekt: vi måste träna vårt mod får att våga - ändå är det så många som väljer att avstå och väljer bort att ens försöka, för att de blir rädda...Vi vet att vi måste träna vårt mod men gör det inte - vi vet att det är farligt att röka men gör det ändå. Var i ligger skillnaden? Hur kan man vara så urbota dum att röka när man idag vet att det nästan är lika med att ta livet av sig själv? Varför väljer vi att veta och ignorera? Varför väljer vi inte att veta och tro?
Om man nu är rädd för något som man vet inte är farligt, varför försöker man då inte att göra det som man är rädd för? Vad är det som stoppar? En cigg kallas inte för intet "giftpinne" - om jag tar min cigg i handen (nu röker jag som tur är inte men om...) så tar jag en stund och bara sitter där och tittar på den - verkligen tittar - och tänker på hur förbannat giftig den är, skulle jag då verkligen tända den? Ja, givetvis - om suget är större än klokheten - och för en rökare så är suget större än klokheten. Så, då vänder vi på det - om jag då är rädd för att åka hiss till exempel ( det har jag varit - är det inte längre) så går jag fram till hissens öppna dörrar och står där - jag tar en stund och verkligen tittar in i hissen och TÄNKER, verkligen tänker på hur ofarligt det är att åka hiss - att det egentligen inte kan hända något alls - förutom att den tar mig dit jag vill, skulle jag då gå in i hissen? Nej, det skulle jag inte, inte om jag är rädd för att åka hiss - trots att jag vet att det är helt ofarligt. Jag gör det inte, för jag är rädd. Hmm, detta rimmar illa men det är precis så vi är. I ena fallet förtar suget klokheten och i det andra fallet förtar rädslan klokheten - i vissa läge gör vi saker som vi vet är farliga - i andra lägen så gör vi inte saker fast vi vet att de är ofarliga. Gud, vad vi är konstiga, vi människor. Hade någon utanför studerat oss människor och vårt uppförande och vårt handlande hade de tyckt att vi var oerhört motsägelsefulla och konstiga...Det kan till och med jag fatta: vi ÄR konstiga, varför är vi på detta sättat?
Andra inlägg
