Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

På buss i Indien

Vi var hela familjen 2006 i Indien på en resa som tog oss från Mumbai med tåg ner till Kerela i södra Indien, en tågresa som tog ungefär 26 timmar. I Kerela stannade vi i Kovolam och i Varkala, i ungefär i en vecka sedan så reste vi in i landet, genom Kerela upp med buss till bergen, där vi stannade några dagar för att sedan ta oss ner tillbaka ut till kusten, även denna gång med buss.
Denna sista bussresa skulle ta enligt information vi fick ungefär 4-5 timmar. Den tog över 8 timmar. Och det är på denna buss som vi upplevde något som jag kom att tänka på när jag läste tidningen i morse; Hur det är att vara kvinna i Indien och att åka buss.

Det var nämligen så att när vi gick på bussen uppe i bergen så var det redan ganska många passagerare. Vi gick på hela familjen fram i bussen, precis som man brukar och eftersom jag, och Isak också, lätt blir åksjuka, framför allt när vi reser i bergen på slingriga vägar, så ville vi sitta så långt fram i bussen som möjligt. Allra längst fram, på motsatta sida från chaffören och lite snett bakom honom fanns ett säte med plats till två eller tre personer beroende på hur stora man är eller hur full bussen är. Där satt redan en kvinna, men Christen satte sig där bredvid henne tillsammans med Disa. Han hade Disa i sitt knä. Hon var bara sex år då och hon vägde inte så mycket.

Några rader längre bak i bussen, på samma sida som chaffören fanns ett säte till ledigt, och där satte vi oss, Isak och jag. På de andra sätena i främe delen av bussen satt bara kvinnor. De män som fanns på bussen satt alla längst bak. Men det var inget vi egentligen tänkte på eller reflekterade över så mycket. Visst fick Christen lite blickar där han satt framme i bussen men vi funderade inte på varför han fick blickar. Vi var vid det här laget ganska vana vid att de tittade på oss, vi reste på platser där det inte var så många turister, eller västerlänningar ska jag väl nog mer säga. Vi var vana vid att vara betittade.

Så började resan. Bussen körde sakta på den slingriga vägen ner från bergen, den stannade ofta och släppte på passagerare. Inte av. Alla skulle ut till kusten verkade det som. Bussen bara fylldes på mer och mer med människor. Bredvid mig och Isak satte sig en kvinna. Nu satt vi tre stycken på ett säte för två. Det var varmt och trångt. Där Christen satt var det också trångt. Där hade nämligen en kvinna till trängt sig ner. Timmarna gick och fler och fler passagerare plockades upp längts vägen. Kvinnorna höll sig till den främre delen av bussen. Ingen av dem gick bak och satte sig. De stod nu som packade sillar. Det var så trångt. När jag tittade bak i bussen såg jag att där var gott om plats att stå där bak.. Alla sätena var upptagna förvisso men det stod inte så många där. Alla stod i den främre delen. Varför gick då ingen av kvinnorna bak så att det blev bättre plats fram? Jag fattade inget. Det var så trångt sista timmarna att kvinnorna stod och hängde på oss, vi hade handväskor och plastkassar i huvudet, kroppar som stod och pressades mot oss och mot varandra, händer som höll i våra säten, händer som höll mig på mina axlar eftersom bussen krängde så och alla var ständigt på väg att falla på varandra. Varför i hela friden gick de inte bak?!

Det fick vi svar på så småningom; För att de inte vågade helt enkelt! Bussen var delad i två  läger, kvinnor fram och män bak. Om någon kvinna hade vågat sig bak i den bakre delen av bussen riskerade hon att bli överfallen. Och till och med våldtagen. Precis som den 23-åriga kvinna blev på en buss i New Delhi för en tid sedan.. I över en timma blev hon våldtagen, på bussen, av sex män. Hon blev våldagen och hon dog av inre skador orsakade av det järnrör männen använde när de våldförde sig på henne. Hennes inre organ var så illa åtgångna att hennes liv inte gick att rädda. Detta hände på bussen. I stan! Inte ute på landet. Fullt synligt i stan. Ofattbart!

Så, därför sitter kvinnorna i den främre delen av bussen, så nära chaffören som möjligt, så att han kan ha koll på vad som händer på bussen. Männen, de får hålla sig där bak. Inte konstigt att de tittade på Christen med onda ögat. Han hade ju intagit en kvinnas plats! Men de förlät honom säkert, han var ju en familjefar med en liten flicka i sitt knä. Han var nog att lita på!

4 jul 2013