Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Senegal

Efter en vecka som gäst i någon annans verklighet är jag nu tillbaka i Sverige och Skåne igen: Jag har bytt 35 grader varmt och strålande sol mot 10 grader + och gråmulet, men vad gör väl det när man är hemma igen hos sina allra käraste?

Jag har varit en vecka i södra Senegal, i det nästan helt okända Kafoutine på västkusten, inte långt från Gambias gräns. Vi har varit en grupp på 21 besökare från Sverige, där jag var med som medföljande yogainstruktör och samarrangör av resan. Vi reste i Body & Soul; Inspired Tours and Travel´s anda och det innebär att man reser och upplever, man reser och lär, och man reser och lever! Vi har haft en vecka fylld av möten och relationer, av insikt och inspiration, en vecka av träning, vibrationer och rytmer allt i en verklighet så långt från vår egen. Vi har varit gäster i en verklighet och i ett samhälle som är fattigt på ting och ägodelar och med människor och invånare som lever på nästan inget, i vissa fall inte ens mat för dagen, boende i plåtskjul som under den varma tiden är som den varmaste bastu och på vintern är så kalla och utan möjlighet till att ge värme. Malarian finns där som en Lieman under regnperioden och denna sjukdom skördar fler dödsoffer här än något annat. Och det är de små  barnen som är mest utsatta, precis som överallt annars. Alltid är det barnen som är mest sårbara. Överallt...

Men trots detta finns där ändå en hoppfullhet, en gnista av framtidstro och glädje, troligtvis mycket beroende på att vi, de andra utanför, har hittat dit och upptäckt denna del av världen och att vi visar oss villiga till att hjälpa till och göra skillnad. De som reser dit är inte bara turister utan människor som är förälskade i den afrikanska kulturen, i musiken och dess människor, som har en passion för dans och rytm och med hjälp av detta finns det möjlighet för invånarna att synas och höras och det är också många hjälp-projekt på gång i området. En yrkesskola för flickor och kvinnor har skapats, där unga kvinnorna utan skolbakgrund kan lära sig ett yrke och med detta har de möjlighet till försörjning. Även ett gymnasium har kommit till och några vanliga grundskolor i de små byarna runt om, allt med fokus på att kunskap och lärdom är vägen ut ur fattigdom.

Så där har jag varit tillsammans med ett gäng, och gungat och sjungit, skakat loss till trummors slag och tränat till vågors brus, vaknat tidigt och bjudit in till en stunds yoga, sträckt och tänjt, andats och levt. Men nu är jag här igen, hemma, och veckan har börjat; Hur ska denna vecka vara, hur ska den bli? Ständigt nyfiken avslutar jag nu, min ögon är trötta fast klockan bara är eftermiddag. Resan sitter kvar i min kropp och i mitt huvud. Där, i huvudet kommer den att stanna. Som ett minne. Tills jag ger mig ut på nästa resa och nästa äventyr.

Den bruna tonen i min hud kommer snart att blekna bort och det gör också Senegal, men då och då kommer jag nog att påminna mig själv; De jag mött de är kvar, för de måste - och jag var ju bara en gäst, och jag kunde lämna för att ta mig hem till min verklighet. Och det, det är jag glad för!

26 nov 2012