Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
Steget förändras
Sakta,sakta märker jag hur vi flyter in i den Kambodjanska rytmen och det Kambodjanska tempot. När vi går ner för den långa backen från vårt hotell, en asfalterad väg som är kantad av restauranger, hotell och butiker med tuktukförare som står på rad och kallar efter alla förbipasserande "do you whant tuktuk?" - där förändras våra steg. Vi har börjat gå liksom lite saktare och släpigare, dels för att det är så varmt men också för att, ja, vi har inte bråttom till något och har ingen tid att passa överhuvudtaget. I vanliga fall så går jag snabbt oavsett om jag har bråttom eller ej, Disa går också snabbt och lite hårt, Isak, ja han har en loj gångstil även hemma så man kan säga att han går som vanligt - och Christen, han går som han alltid går, han med. Jag märker det framför allt på mig själv - jag har börjat glida fram, om jag bara för en stund hamnar i mitt vanliga tempo är jag sjöblöt på några minuter - ne, det är bättre att följa rytmen och tempot som finns här.
När vi har kommit ner för backen är vi nere vid stranden. Där tar vi till höger och strandpromenaden börjar, eller att kalla det strandpromenad är kanske att ta i, det är en stenbelaggd gångstig där barerna ligger till vänster och stranden och havet till höger. Där går vi, och hamnar vi bakom en vietnamesisk massör som i sakta mak bjuder ut sina tjänster, ja, då måste vi sakta ner våra steg ännu ett snäpp - eller gå om. Ingen brådska här inte! Här och där sitter de masserande damerna i små klunger i skydd av någon skugga och småpratar med varandra. Hamnar vi bakom en västerlänning som har brått om till första ölen, ja, då kan vi, om vi vill, öka på vårt tempo. Det vill vi inte. Vi håller oss till det lugna steget.
De vietnamesiska damerna här är många får vi höra. Jobben är fler och bättre här än hemma i Vietnam. Här kan de massera en västerlänning och få 6 dollar för 30 minuter eller ge pedikyr för 4 dollar. Ofta har de bara någon kund om dagen, de är många - turisterna är färre, de slåss om oss som finns. Lokalbefolkningen får också slåss om jobben: många ungdomar kommer hit och upptäcker det "ljuva livet" - de kan få jobb på någon bar med fri mat, säng och fullständigt fri dricka om de delar ut flyers några timmar om dagen - och det är det många som har hoppat på: överallt ser man västerlänningar som går runt om delar ut flygblad, detta har blivit deras hem för några månader innan de tröttnar och drar vidare. Turistpolisen bryr sig inte och visum är lätt att få. Ett farligt paradis för den som inte är så nogräknad men en kul grej för de som har förståndet i behåll. Det finns några "glidarjobb" också, såg att de sökte en västerlänning som kunde köra jetski och dykcentrat söker också folk. Varför inte dryga ut reskassan så att man kan stanna ute längre?
Dagarna går i sakta mak, snart ska vi lämna Shianoukville och åka ut till ön Kho Rong Samloem. Det ska bli skönt att lämna detta tempo och dra ner det ytterligare några steg - att bara få ligga där i hängmattan på varandan och sakta, sakta gunga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Bort från barer och hålligång, några dagars tysthet och stillhet - inbillar jag mig men vet i nuläget inte alls hur det blir - det återstår att se.
Andra inlägg
