Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
Vad har hänt?
Jag skrev igår att jag nu ska ta tag i mitt skrivande här på hemsidan, och det ska jag också. Samtidigt så känner jag att det är svårt att hoppa ett och ett halvt år fram i tiden och inte förklara vad som har hänt, varför det blev som det blev och hur det är nu. I gårdagens inlägg skrev jag att jag hållt mig borta från skrivandet här eftersom jag istället börjat skriva på en dagbok och att jag började den när jag för ganska precis ett år sedan fick redan på att jag hade cancer, och ja, så är det. Så, vad var det som hände? En lite kortare och reducerad bakåthistoria kommer nu:
Jag hade "orolig" mage hela våren och sommaren 2013 och när det inte blev bättre framåt sensommaren påtalade jag det här hemma, ingen hade märkt något innan dess och jag hade heller inte sagt något - att få "förändrade toalettvanor" kanske bara var sånt som hörde till åldern, tänkte jag i min enfald. Men - när jag sa det så reagerade Isak (sonen 20 år) och Christen (maken) med att säga till mig att det nog inte var helt ok, den där förändingen. Äch, tänkte jag och brydde mig egentligen inte men jag började att laborera lite med mjölken, kanske var det så att jag blivit lakotosintolerant? Jag började ta av Disas (dottern 14 år) mjölk, hon är laktosintolerant. Jag dricker inte mjölk som dryck men har mycket mjölk i mitt te. Dett gjorde jag några veckor men magen blev inte bättre trots det.
En dag sa Isak till mig att han hade "googlat" och fått fram lite oroväckande saker, han sa att det kunde vara något allvarligt och så frågade han mig om jag möjligtvis gått ner i vikt något, för "oförklarlig" eller "ovillig" viktnedgång var det allra tydligaste tecknet på att något var fel, ohyggligt fel, i värsta fall. Men jag lugnade honom med att, nej då, någon viktnedgång hade jag absolut inte haft, väger nog som vanligt, det känner jag ju på kläderna, sa jag. Men jag gjorde honom ändå till viljes och vägde mig. Herre Gud - jag hade gått ner 6 kg, sa vågen till mig! Stört omöjlig - det borde jag verkligen ha märkt på kläderna - men en våg kan ju inte ljuga - 6 kilo! Då reagerade jag, för första gången - tänk om det ändå är något som inte står rätt till? tänkte jag och kontaktade vårdcentralen. Jag fick en tid veckan därpå. Jag berättade för sonen om viktnedgången och då frågade han mig var jag hade vägt mig. På lilla toaletten, svarade jag, där vågen står. Han såg lite fundersam ut sen frågade han mig var jag hade ställt vågen? Dum fråga, på golvet såklart. Ja, men direkt på golvet eller på mattan, förtydligade han. På mattan, svarade jag, det var väl ok? Nej, det var det tydligen inte för en våg måste stå på hårt underlag för att visa rätt. Oj, det visste jag inte, så jag gick och vägde om mig, nu på rätt underlag - och vad visade vågen då? Jo, att jag inte gått ner något alls! Jippiee!! Så skönt, inget fel på mig, nog bara vanlig, tillfälligt lite orolig mage, men eftersom tiden redan var bokad tänkte jag, vaddå, jag behåller den så får jag kanske redan på om jag ska dra ner på gluten eller laktos, det är säkert något sådant.
Fortsättning följer en annan dag....
Andra inlägg
