Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

"Vad tror du på, Mia?"

 

Jag har precis börjat läsa Jenny Nordbergs bok "De förklädda flickorna i Kabul", en bok som handlar om hur det är att vara kvinna i Afghanistan och om hur lite en kvinnas liv är värt där. Den handlar också om den kvinnliga politikern Azita, hon har fyra döttrar men bara tre av dem lever som flickor, den fjärde och yngsta lever som en pojke. Hon är klädd som en pojke och får leva som en pojke med all den frihet som detta innebär - tills hon kommer i pubertetet, då blir hon flicka igen. Alla vet om detta men man pratar inte om det. Det är inte för flickan skull, för att hon ska få ett friare liv, nej, då - det är uteslutande för makens skull, och för "husfridens" skull: en man som bara kan procucerar flickor är mindre värd, helt enkelt. Sen är Azita ju också politiker, en kvinnlig sådan vilket gör att hon konstant är i underläge - att hon har en son höjer upp henne, lite grann...När pappan följer barnen till skolan är det bara pojken som får hålla honom i handen...

Detta är deras tro, deras kultur och deras sätt att leva, styrda av deras, och landets, tolkningar av Isalm. När jag läst boken klart ska jag komma tillbaka till den här och berätta vad jag tycker, dels om boken i sig men också om hur mina tankar på landet Afghanistan går, deras religion, kultur - och om hur det är att vara kvinna där...

"Vad tror du på, Mia?" frågade en ung kille mig i helgen. "Jag tror på mig" svarade jag självklart. "Men", fortsatte han, "har du ingen annan tro?" Jag försökte förklarar för honom så gott jag kunde att för mig räcker det, just nu i alla fall, att jag tror på mig själv och på det jag gör, det liv jag lever och det jag står för. Ibland kanske jag skulle önska att jag hade en djupare tro på något "annat" - vad vet jag inte, men "något" och då framför allt när jag har varit i kris eller i svårigheter - hade jag trott på "något" hade jag inte behövt vara så orolig och rädd eftersom att tro är lite som att lägga bommull runt ett sår eller en skada: det skyddar och mjukar upp lite i kanterna...

När det handlar om religioner och att tro så är det väl lite så det är och har varit - när människor har levt otryggt och i fara så har religionerna varit som starkast och mäktigast. Och är så fortfarande på många håll i världen, men inte här i Sverige. Vi lever i fred och är förhållandevis trygga och då behöver vi inte religionen på samma sätt längre. Men vi behöver fortfarande tro! Den unga killen jag pratade med visste inte riktigt vad han trodde på, men han söker och jag upplever att han vill tro, på något eller någon men att han vet inte på vad. Något. Skulle han, som sökare, nu då hamna i samtal med någon som vet hur man kan manipulera med denna unga hjärna så är risken stor att han skulle kunna hamna någon stans där han trodde att han fann sin tro och hörde hemma. Detta kan vara på gott - men det kan också vara på ont! Unga sökare och unga hjärnor som så gäna vill finna ro, tro och tillhörighet är så lätta att fånga och påverka.

När jag gick hem efter vårt samtal kände jag mig lite orolig, inte direkt för honom - han klarar det säkert och finner det han söker - men för så många andra som är som han. Jag kan förstå alla dessa förvirrade unga människor som hamnar var de gör om man har i bakhuvudet vad jag skrev alldeles nyss: vi behöver religionen och tron när vi är otrygga, oskyddade och i fara - då kan det vara en lockelse med vissa religioners starka inriktningar som erbjuder och bjuder in till evigt liv i religionens namn: ett liv i Paradiset är vinsten om man "offrar" sig....

Jag blir lite rädd, för att det är så lätt - vi behöver ju en tro men den viktigaste tron är på oss själva och den finns bara inom oss - inte i Evigt liv i Paradiset - hur ska vi få dem att förstå?

 

14 apr 2015