Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
Blogg
Sida 4
Varför är vi ibland så missunnsamma?
13 May 2015
Jag har funderat nu några dagar på varför vi har så svårt att glädjas med andras framgång och att denna motvilja mot att glädjas kanske innerst inne bottnar i avundsjuka? Jag tror att jag nog har börjat skrapa på sanningen med den tanken för det är så jag själv har tänkt många gånger förr, när jag inte förstod bättre.
Idag försöker jag, från djupet av mitt hjärta, verkligen glädjas med andra när det lossnar för dem och de blir framgångsrika. För varför ska jag inte gör det, när jag kan? Det som egentligen fick mig att börja fundera i dessa banor just nu var ett inlägg på, ja, precis, vår "nagel i ögat": Facebook - hatat eller älskat av alla och envar. Där var ett inlägg från en vän till mig, som i sin tur hade länkat ett inlägg från en blogg som en vän till då min vän hade lagt ut. Bland annat så var det riktat mot den Medicinska Yoga, eller MediYoga som den nu heter ( anledningen till det så kallade namnbytet var att Göran Boll ville på något sätt skydda namnet och ordet medicinskt går av naturliga skäl inte att skydda - så det blev istället MediYoga ) - i vilket fall som helst så upplevde jag när jag läste vännens text att det fanns ett motstånd till MediYogans frammarch och sen spanns det vidare på detta i kommentarer från andra "vänner" - jag kunde givetvis inte låta bli att lägga ut en kommentar jag med. Det kom då ett långt, väldigt långt, inlägg från ytterligare en vän till min vän - många vänner är det...och det var detta sista inlägg som fick mig att börja fundera: varför glädjs inte vi alla yoginis över Göran Bolls oerhörda framgång? Det är ju så fantastiskt att yogan nu har blivit ett verktyg inom vården och att man använder MediYoga både på vårdcentraler och på sjukus i Sverige och nu också utomlands. Det är en oerhörd framgång för yogan och det är väl de alla vi yoginis vill? Vi vill yogaboosta välden, vill vi inte det? Klart vi vill!
Så, varför då denna klagan på just MediYoga? Kvinnan som skrev inlägget skrev bland annat att hon inte förstod varför MediYogan fick så stort plats i massmedia men varför spelar väl innerst inne ingen roll, det viktigaste är väl ändå Att, det vill säga att yogan får uppmärksamhet och att så många människor vittnar om hur bra de mår efter det att de har börjat med yoga/MediYoga. Nej, problemet är nog någonstans att man kanske retar sig på att det finns en människa bakom denna framgång och att denna någon nu får så mycket uppmärksamhet och att hans företag blomstrar. Tanken kan vara: "varför kom inte jag på denna lysande idé?" Det är nog mer där skon klämmer egentligen, kanske...Men MediYogan har inte blivit en framgång "bara sådär" utan det ligger år efter år av arbete bakom denna framgång, vilket det gör bakom de flestas framgångar. Göran Boll började redan på tidgt 90-tal med Kundaliniyogan och jag vet att han har lagt ner ett oerhört arbete, tillsammans med läkare och andra inom vården, på detta MediYoga-koncept - där ligger mycket tid och mycket pengar bakom - så jag säger bara: Bravo, Göran Boll....
Fundera på detta: hur många retar sig på att vi idag har möjlighet att få akupunktur på de flesta vårdinrättningar? Det är väl ingen idag som missunnar oss detta och tänker på att det var någon bakom som fick oss att börja med detta helande verktyg som hjälpt människor i Kina till ett hälsosamt liv i årtusenden? Det är väl ingen idag som ens höjer ett ögonbryn när någon ska gå på massage, detta verktyg för hälsa som så många människor har använt i årtusenden på vår jord - är det någon som missunnar någon denna framgång det blivit? För det är ju givetvis någon som en gång fört in massagen till oss här i Sverige och fått oss att förstå att det kan vara en väg till hälsa. Samma sak med zonterapi, reflexologi, kiropraktorer, ja allt detta som ses som den "alternativa" vägen till och för hälsa - så, varför så upprörda tankar och kommentarer om MediYogan, om man nu kan använda detta som verktyg inom vården för bättre hälsa?
Ärligt: det är bara löjligt att reta sig - låt oss glädja oss åt detta istället - yogan kan inte "skyddas" och ska inte det heller, det vill väl ingen...Nej, låt oss alla tillsammans sprida istället att med yoga kan man hålla sig frisk - och att man utövar yogan helt utefter de förutsättningar man har - det är det som är en del av just MediYogan: alla kan göra det! Och det är därför det är så bra! Länge leve Yogan!
Nu är det dax igen...
6 May 2015
Den där krypande olustkänslan bara kommer över mig, börjar med ett obehag nere i magen som sakta, sakt smyger sig uppåt - och fastnar sen inne i mitt huvud...Jag försöker analysera vad det är jag känner och varför jag känner som jag känner. Det är som ett svidande i magen, en känsla av att jag måste sucka, andas, ja, bara göra något för att det ska lossna...Givetvis vänder jag tanken inåt, är det något med min mage, på riktigt? Det kanske inte bara är en känsla, det kanske är något? Nej, bort, bort dumma tanke - givetvis är det inte det. Jag är ju frisk - het frisk!
Nej, det är något annat. Men sen är tanken där igen, tänk om? Det är som när man har ett mygbett som man absolut inte ska klia på - helt plötsligt så är handen där och kliar, kliar, kliar - fast man vet att det bara blir värre om man kliar - tanke och handling inte i samklang. Christen sa alltid till Disa när hon var liten, hon fick väldigt ofta myggbett, det får hon för överigt fortfarande, i alla fall då sa Christen till henne att hon inte skulle "mata betten med kli" för då blev det bara värre och bettet blev hungrigare och hungrigare och ville bara ha mer och mer kli- och det är precis så nu för mig: jag matar mitt inre med oro!
När jag nu försöker identifiera vad det är, förutom känslan av att det kanske kan vara något med det där är det nog också det att jag är inne i en period av att jag upplever att jag slösar bort mig själv. Det är ju så när man är egenföretagare så måste man vara på "tå" hela tiden ( som man säger inom sporten =) - syns man inte, ja, då finns man inte heller.
Under mitt sjukdomsår var det inte fokus på att synas utan på att leva just nu - minut för minut och timme för timme. Jag varken vågade eller orkade tänka på sen och framför allt inte på vårt företag. Givetvis så betalar detta sig nu - nu sitter jag här, ute på andra sidan, något tilltufsad men hel och ren - och frisk. Men det där med att synas, jag det gör jag inte så mycket längre. Jag försvann på något vis det där året. Vad jag menar med alla dessa ord är: jag vill jobba! Jag vill vara eftersökt, eftertraktad - behövd, önskad och populär! Jag vill ha en fylld inkorg med jobbrelatrerade förfrågningar, jag vill ha uppdragsgivare som står på kö, jag vill ha en fulltecknad kalender - jag vill - jag vill - jag vill...men så ser inte verkligehten ut. Jag vill ha det som så många andra vill slippa: jag vill vara fullbokad och upptagen. Jag vill veta vad som ska göras i morgon, jag vill veta att jag har en stabil inkomst - jag vill veta att det rullar på och att jag har kommit in i flödet, det där härliga jobbflödet. Men när jag öppnar min kalender så är det tomt, när jag öppnar min mejl på morgonen så är det 6 mejl i inkorgen: cluberbjudande från Club Clas, påminnelse om att uppdatera mitt bankonto, Stay Friendsfrågar om jag känner denna, klassmeddelande från Disas mentor, vänförfrågan på facebook ( kul i och för sig - men vem är han?) och en påminnelse om att jag inte varit inne på Linked in på länge....Inga jobbförfråganden så långt ögat kan nå - oönskad och osedd...Nej, nu överdriver jag, jag har mina uppdrag, helt torrt är det inte på den fronten, men förvisso stor skillnad från då till nu och det är nog mer detta jag skulle vilja belysa med detta något beklagande inlägg. Det är illa - men inte såå illa =) Det är viktigt att finnas hela tiden, att synas, vara med på möten, vara med i sammanhang, vara nätverkande, tacka ja till olika grupper att finnas med i, ja, att vara mer eller mindre påträngande för det är så uppenbart att man är ersättlig - oerhört ersättlig. Finns inte jag tillgänglig just när behovet uppkommer, ja då tar vi väl nästa på listan, liksom.
Nu fanns inte jag en period och sen när jag nu är tillbaka igen, ja då hade jag tappat lite av den där drivkraften och energin att vara "påträngande" men det är väl så nu då att jag får bita i det sura äpplet och vara en nätverkare fast det är något jag egentligen ogillar. Christen är på mig mycket och säger hela tiden "jobba med dig själv så som du jobbar med andra" när jag säger att jag inte gillar att nätverka - så jag frågar mig själv nu: varför gillar du inte att nätverka, Mia? Kanske dags för lite Mental Träning här? Ok, idag ska jag jobba - med mig själv! Kanske mer viktigt än allt annat - att jobba med sig själv, ta hand om den inre oron, hitta ljusglimtar och tron på att allt löser sig, för det gör det ju, men INTE av sig själv...
Avrättas för narkotikabrott
27 Apr 2015
I flera länder i Sydostasien har man dödsstraff för narkotikabrott, som i Indonesien till exempel - där sitter just nu åtta utländska medborgare i fängelse som har dömts till döden för narkotikabrott i landet - trots stora internationella påtryckningar för att stoppa avrättningarna så visar Indonesien inga tecken på att vika sig i frågan. Jag tycker att det är fruktansvärt med dödsstraff, egentligen, oavsett brott och jag tycker att avrätta någon för ett narkotikabrott är fel - jag vet inte ens om jag tycker att man ska avrätta någon som har begått ett mord heller, oavsett hur rått och hemskt det varit - för mig så fungerar inte "öga för öga - tand för tand" - att avrätta någon är i mina ögon mord det också - oavsett...men det är inte det jag tänkte skriva om, alltså om dödsstraffets vara eller icke vara, nej, jag vill skriva här en liten varning: var inte naiv! När ett land har dödsstraff för narkotikabrott så måste man ha det i åtanke när man reser i det landet eller in till landet.
För många år sedan bodde Christen och jag i Thailand - jag hade ett arbetsvisum eftersom jag arbetade som flygvärdinna för SAUDIA och var stationerad i Bangkok så jag behövde inte åka in och ut ur landet för att förnya mitt visum var tredje månad men det behövde Christen. Det var vid en sån här resa som jag satte mitt liv på spel! På riktigt!
Vi brukade resa till olika platser när det var dags att förnya hans visum, lättast var att resa ner till Malaysia - någon gång så gjorde han det själv men denna gången skulle jag med, jag hade aldrig varit i Malaysia och jag tyckte det skulle vara spännande att komma dit. Jag minns inte vilket flygbolag vi flög med på denna resa men jag har för mig att det var Malaysian Airlines. I vilket fall som helst, det var ett ganska litet plan, jag och Christen satt bredvid varandra på en rad för två -planet var halvfullt och bredvid oss på andra sidan mittgången satt några ungdomar, troligtvis från Malaysia. Det var en ganska kort flygresa på någon timme bara. När Christen försvann in på toaletten så kom en av tjejerna som satt bredvid oss på andra sidan mittgången över till mig och frågade mig lite viskande och också lite sådär blygt, fnittrigt och försynt om det var så att jag hade handlat några taxfreevaror med mig att ta in till Malaysia. Nej, svarade jag, för det hade vi inte - vi brukade inte handla när vi reste, inte som man gör när man ska hem till Sverige - i Thailand kunde vi få tag på allt vi önskade - verkligen allt, så, nej, jag hade inga varor med mig. Då lyfte hon över sin genomskinliga taxfreepåse mot mig och fågade mig om jag skulle kunna tänka mig att bära in hennes påse genom tullen ? Hon förklarade för mig att hon hade råkat köpa på sig för mycket varor, det vill säga över gränsen för det tillåtna när det gällde sprit och cigaretter. Jag kunde tydligt se en limpa cigaretter i påsen och någon flaska sprit också, minns inte om det var en eller två. Så, tja - varför inte? Jag kunde inte se något som kunde hindra mig från att hjälpa henne så, javisst, svarade jag och tog påsen. Hon tackade mig översvallande och försvann snabbt tillbaka till sin plats igen. När Christen kom tillbaka från toalettbesöket satt jag där med en taxfreepåse i knät. Vad är det? undrade han - jag berättade för honom om vad som hade hänt, tyckte väl egentligen inte att det spelade någon större roll, jag hade ju inget att ta in ändå. Är du inte rikigt klok! utbrister han - fattar du inte, det kan ju vara knark i påsen! Nej, det är det inte, svarar jag - man ser ju tydligt vad som finns i påsen - den är ju genomskinlig! Och så där håller vi på ett tag - han vill att jag ska lämna tillbaka påsen men jag vägrar - jag vill inte, jag vill hjälpa henne, tjejen, säger jag men egentligen så vågar jag inte gå tillbaka till henne och säga att jag ångrat mig - det är alldeles för pinsamt så, nej, jag behåller påsen. Christen är såå arg på mig, och han är också rädd - rädd för vad som egentligen döljer sig i påsen. Och han har fått mig att bli rädd också. Han berättar för mig att Malaysia har dödsstaff för narkotikabrott - och hur kan jag veta att det inte finns narkotika dolt i den förslutna limpan med cigaretter? Jäklar, så rädd jag är! Men lämna tillbaka påsen? Nej, det gör jag inte.
Det är med en aning skakiga ben jag går av flygplanet och in i ankomsthallen. Jag har inte hunnit många steg in i hallen förren jag ser en stor målning - en varningsskylt som är flera meter stor, vit med svart text - och där är en stor hängsnara målad mitt på skylten - så står där med stora svarta bokstäver( på engelska): narkotikabrott straffas med döden! Jag nästan släpper påsen på golvet - men bara nästan. Vad kan jag göra? Inget, så jag går mot tullen med den jäkla taxfreepåsen i handen, jag kramar påsens handtag så hårt att det värker i handen, svetten rinner, jag riktar blicken stelt fram och så ber jag inom mig: snälla, snälla stoppa mig inte....Väl ute på andra sidan hinner jag inte ta många steg innan tjejen från flyget kommer fram till mig, tar sin påse, ger mig ett tack och så försvinner hon bort....Vips, så är hon borta - jag står kvar och tittar mig förvirrat omkring. Hon är borta - och jag har klarat mig. Aldrig, aldrig mer, det lovar jag Christen och det lovar jag mig själv - aldrig mer ska jag bära någon annans saker genom tullen - det är inte värt att dö för någon annan. Jag vet inte, det var kanske bara sprit och cigaretter jag bar in - men det kan lika lätt ha varit en paket narkotika där i påsen - jag kommer aldrig att veta det. Så nära döden har jag aldrig varit...Så, var inte naiv!
Det har väl inte undgått någon...
22 Apr 2015
...att jag har skrivit en bok, "En flygvärdinnas hemligheter och sanningar: lär dig hantera din flygrädsla med mental träning". Inledningsvis så var det så att jag skrev den för att ha som kursmaterial på mina kurser för flygrädda, mest istället för att ge dem en massa lösblad - men så blev det en hel bok istället. Inget bokförlag ville dock ta sig an den så jag fick helt enkelt ge ut den själv. Och korrekturläsa den med hjälp av vänner - lätt att missa stavfel, meningssyftningsfel mm eftersom man blir lite "hemmablind". Men det är ok, den är nu korrigerad och "rättad" ett antal gånger sedan den gavs ut första gången, tror det var 2012. I alla fall, det svar jag fick från otaliga bokförlag var att de inte ville ge ut den eftersom området var för " smalt", intressant bok absolut, men för smalt område vilket skulle innebära ingen försäljning att tala om = ingen förtjänst.
Skam den som ger sig (Christens valspråk är för övrigt "man ger sig aldrig") - jag gav ut den själv och boken säljer fortfarande. Jag har fått många mejl från tacksammna läsare som berättar för mig att de nu vågar flyga och att verktygen i boken verkligen fungerar - och det visste jag ju eftersom jag själv har använt mental träning för att komma dit jag är idag.
Nog om detta, varför skiver jag nu om min bok? Jo, för att det har kommit ut en ny bok på marknaden som också handlar om flygrädsla, nämligen "Den skräckslagne psykologen botar sin flygrädsla med KBT" av Erik Matton KBT-psykolog www.bokus.com/bok/9789127140141/den-skrackslagne-psykologen-botar-sin-flygradsla-med-kbt/ . HAN fick sin bok utgiven, utav Natur & Kultur Akademisk - han slapp göra allt jobbet själv. Helt plötsligt så är inte området för "smalt" längre. Vad var det som hände? Kan det vara så att jag, min bok och allt som skrivits om flygrädda kändisar som "träder" fram har banat väg för denna nu nya bok? Inte helt omöjligt. För otaliga är ju kända personer som nu på senare tid öppet berättar om sin rädsla för att flyga. Jag var nog några år före min tid kan jag tro nu så här i efterhand.
Ja, ja, så är det -och jag är inte bitter, bara kanske lite, ja, uppgiven men inte för att jag nu har fått konkurrens eftersom man givetvis inte kan vara ensam om något, så är det - det är egentligen helt ok att fler skriver om flygrädsla och problematiken runt detta och om hur man kan göra för att övervinna hinder i livet. Nej, vad som retar upp mig, om bara lite, är att han med stor sannolikhet anses som mer trovärdig än mig eftersom han är akademiker och utbildad psykolog - och vad är jag? Jo, jag är ju "bara" före detta flygvärdinna och stressterapeut - inte på långa vägar ens i närheten av hans akademiska kapacitet. Hans bok är säkert välskriven och utan stavfel eller andra korrekturmissar för han har haft experthjälp! Han ville man minsann ge ut - vad är det för skillnad på honom och mig? Jo, det ovannämnda! Vår bakgrund kontra vår trovärdighet. Jämt och ständigt får man hävda sin kunskap, kapacitet och trovärdighet när man står utan akademiska högskolepoäng som "bevisar" att man är bra, välutbildad och kunnig, tyvärr. Vi i Sverige hyllar "skolade" människor, inte självlärda och utbildade av Livet och Erfarenheter. Men, som vår käre Lars-Eric Uneståhl säger "skolad utbildning utan livets erfarenhet är inte mycket värt". Tack för det - för så tycker jag också. Nej, jag är inte bitter men lite besviken - för tänk om jag hade fått det skjuts som Erik Matton nu får, han har varit på tv hos "Fråga doktorn" och han har varit hos "Malou" - hans bokförlag står bakom honom och satsar oerhört mycket på att marknadsföra hans bok vilket man inte kan göra av ekonomiska skäl som egenutgivare - där är jag nog lite avundsjuk vill jag erkänna - inte på hono för han är duktig och kunnig och han vet vad han skriver om. Nej, jag är lite avundsjuk på all den hjälp han får för att han är "på riktigt" ...I detta läge känner jag mig lite ensam...
Ni måste bara se...
17 Apr 2015
... på SVT 1 i kväll klockan 21.00 - om ni gillar brittiska deckare, vill säga - det gör jag! Denna serie har gått innan på en annan kanal och jag såg den så ofta jag kunde. Jag gillar verkligen allt med den...Serien handlar kortfattat om den brittiske kriminalinspektör Richard Poole som av Scotland Yard skickas till den karibiska paradisön Sainte Marie. Han ska där utreda mordet på en poliskollega. Richard Pool hatar solen, han hatar havet och han hatar också sandstränderna. Miljömässigt är allt bara så fel för denna korrekte britt, men pliktrogen som han är så finner sig i uppdraget han är ditsänd för att utföra, han vet ju att han blir kortvarig där i den förfärliga värmen eftersom han ska få resa hem igen till Londons tillfredsställande dimma och ljuva småregn så fort som mordgåtan är löst. Och lösa mordgåtor, det kan han - med bravur! Tyvärr blir det inte som han tänkt, vår kära Richard, eftersom han får efter uppdraget är slutfört reda på att han ska utstationeras dit som den avlidne kollegans ersättare! Det absolut värsta tänkbara för denna så korrekta, men kanske lite väl tråkiga polisman. Precis som hemma i england visar han sig vara en helt lysande detektiv och han lyckas lösa flera mycket svår mordhistorier - men han är fast i en miljö som han verkligen avskyr – och människor på denna paradisö bara fortsätter att bli mördade! Han ser inget slut på sitt uppdrag och sitt elände....
Jag tycker den är så underhållande, den är så oerhört brittisk och han, kriminlainspektörn, i kombination med miljön i paradiset och hans något kanske lättjefulla och i bland på gränsen till slappa kollegor krockar med verklig allt han står för. Jag njuter och jag ser fram till att bli underhållen på högtsa nivå i kväll....om jag får, vill säga för vi har bara en tv-apparat! Oj, det tänkte jag inte på..undrar om den går på svt play? Ja, ja det återstår att se....
Ett år sedan...
15 Apr 2015
I går var det ett år sedan över 200 flickor blev bortrövade från en skola i Nigeria av Boko Haram...Ett helt år har gått, och ingen vet idag om flickorna ännu är vid liv. Enligt en rapport från Amnesty så har över 2000 flickor och kvinnor kidnappats sedan förra året - de kvinnor som har lyckats fly har kunnat berätta för Amnesty om fruktanstvärda övergrepp och massavrättningar där kvinnor och flickor har blivit stenade till döds. Människorna i detta område, i nordöstar Nigeria, lever ständigt under islammilisens skräckvälde. Hur är det möjligt? Vad är det som har gått så oerhört fel? Jag läser i tidningen och känner en stor klump i magen...Om det finns någon eller något som ser över och tar hand om vår jord så måste denna någon eller något vara både blind och döv...Hur i hela friden kan det bli på detta sätt?
Jag hörde en tv-intervju där intervjuaren frågade Stephen Fry, brittisk författare, komiker, regissör, programleadre och skådespelare följande: "den dag du står vid porten till Himmelriket och möter Gud , vad skulle du vilja säga till Honom?" Hans svar fick mig att häpna - detta är en oerhört bildad och belevrad man och han gav ett lugnt och förnuftigt intryck under hela intervjun - och hans svar, så mitt i prick! Han sa: " jag skulle säga till Honom att hur i all världen kan du tillåta att det ser ut som det gör på vår jord? Du måste vara både blind och döv eller så är du fullständigt elak som tillåter små barn drabbas av så svåra sjukdomar att de inte överlever"... han fortsatte på detta sätt med att berätta om allt det fruktansvärda och så orättvisa som pågår på vår jord och om hur Han, Gud, har mage att låta dessa hemskheter fortgå. Det var så bra sagt och det fick mig att reagera och känna oerhört mycket. Han svar blev långt och de skrattade båda lite när han var klar eftersom svaret nog tog flera minuter av programmet...
Här är länken till intervjun: http://www.independent.co.uk/news/people/stephen-fry-explains-what-he-would-say-if-he-was-confronted-by-god-10015360.html?hc_location=ufi
Var det jag som hade fått frågan så skulle jag vilja säga följande till Honom: "hur kan du låta unga flickor och kvinnor kidnappas och mördas - du tillåter också att barn hjärntvättas till barnsoldater och blir så störda att de kan avrätta sin egen syster. Vidare så låter du rika människor bara bli rikare och rikare samtidigt som fattiga i välden dör av svält! Varför gör du på detta sätt - varför är du så fullständigt elak och tillåter oss männiksor gå så långt och tänja på alla tänkbara gränser...För det kan väl inte vara så att Du inte vet, ser och hör? Då är du obota dum!" Detta och mycket mera skulle jag ha sagt till Honom om och när jag stod och skulle få inträde in i Himmelriket.
Stephen Fry avslutade sitt "tal" med att säga att han verkligen inte skulle vilja komma in i Himmelriket och leva tillsammans med en så elak människa som Gud....Kan bara hålla med...
För - kan det verkligen med tanke på allt det fasansfulla som sker ute i välden verkligen finnas Paradiset, Himmelriket eller vad man nu inom alla de olika religionerna kallar det? De som är så övertygade om att Gud finns och att han är en man som sitter där uppe någonstans och styr över oss små människor nere på jorden - vet han inte vad som sker? Hur kan människor inom så många olika religioner och trosinriktningar tro på just detta? Jag sa igår att jag inte tror på något utöver mig själv men samtidigt sa jag också att jag önskar att jag skulle kunna tro på något mer och kanske större - men någonstans känner jag att det som hindrar mig är nog precis detta! Hur är det möjligt att det ser ut som det gör i världen? Då finns Han/Den/Något inte, - inte enligt mig...Eller så är Han en ignorat och stygg jäkel!
"Vad tror du på, Mia?"
14 Apr 2015
Jag har precis börjat läsa Jenny Nordbergs bok "De förklädda flickorna i Kabul", en bok som handlar om hur det är att vara kvinna i Afghanistan och om hur lite en kvinnas liv är värt där. Den handlar också om den kvinnliga politikern Azita, hon har fyra döttrar men bara tre av dem lever som flickor, den fjärde och yngsta lever som en pojke. Hon är klädd som en pojke och får leva som en pojke med all den frihet som detta innebär - tills hon kommer i pubertetet, då blir hon flicka igen. Alla vet om detta men man pratar inte om det. Det är inte för flickan skull, för att hon ska få ett friare liv, nej, då - det är uteslutande för makens skull, och för "husfridens" skull: en man som bara kan procucerar flickor är mindre värd, helt enkelt. Sen är Azita ju också politiker, en kvinnlig sådan vilket gör att hon konstant är i underläge - att hon har en son höjer upp henne, lite grann...När pappan följer barnen till skolan är det bara pojken som får hålla honom i handen...
Detta är deras tro, deras kultur och deras sätt att leva, styrda av deras, och landets, tolkningar av Isalm. När jag läst boken klart ska jag komma tillbaka till den här och berätta vad jag tycker, dels om boken i sig men också om hur mina tankar på landet Afghanistan går, deras religion, kultur - och om hur det är att vara kvinna där...
"Vad tror du på, Mia?" frågade en ung kille mig i helgen. "Jag tror på mig" svarade jag självklart. "Men", fortsatte han, "har du ingen annan tro?" Jag försökte förklarar för honom så gott jag kunde att för mig räcker det, just nu i alla fall, att jag tror på mig själv och på det jag gör, det liv jag lever och det jag står för. Ibland kanske jag skulle önska att jag hade en djupare tro på något "annat" - vad vet jag inte, men "något" och då framför allt när jag har varit i kris eller i svårigheter - hade jag trott på "något" hade jag inte behövt vara så orolig och rädd eftersom att tro är lite som att lägga bommull runt ett sår eller en skada: det skyddar och mjukar upp lite i kanterna...
När det handlar om religioner och att tro så är det väl lite så det är och har varit - när människor har levt otryggt och i fara så har religionerna varit som starkast och mäktigast. Och är så fortfarande på många håll i världen, men inte här i Sverige. Vi lever i fred och är förhållandevis trygga och då behöver vi inte religionen på samma sätt längre. Men vi behöver fortfarande tro! Den unga killen jag pratade med visste inte riktigt vad han trodde på, men han söker och jag upplever att han vill tro, på något eller någon men att han vet inte på vad. Något. Skulle han, som sökare, nu då hamna i samtal med någon som vet hur man kan manipulera med denna unga hjärna så är risken stor att han skulle kunna hamna någon stans där han trodde att han fann sin tro och hörde hemma. Detta kan vara på gott - men det kan också vara på ont! Unga sökare och unga hjärnor som så gäna vill finna ro, tro och tillhörighet är så lätta att fånga och påverka.
När jag gick hem efter vårt samtal kände jag mig lite orolig, inte direkt för honom - han klarar det säkert och finner det han söker - men för så många andra som är som han. Jag kan förstå alla dessa förvirrade unga människor som hamnar var de gör om man har i bakhuvudet vad jag skrev alldeles nyss: vi behöver religionen och tron när vi är otrygga, oskyddade och i fara - då kan det vara en lockelse med vissa religioners starka inriktningar som erbjuder och bjuder in till evigt liv i religionens namn: ett liv i Paradiset är vinsten om man "offrar" sig....
Jag blir lite rädd, för att det är så lätt - vi behöver ju en tro men den viktigaste tron är på oss själva och den finns bara inom oss - inte i Evigt liv i Paradiset - hur ska vi få dem att förstå?
Detta är skrämmande - och så sorgligt...
2 Apr 2015
Ni som läser vad jag skriver här har säkert ganska snabbt kommit fram till att mycket av det jag skriver om i min blogg är tankar och funderingar från vad jag ser, hör och läser - och när det handlar om läser så är det ofta från någon dagstidning, ofast Sydsvenska - så också idag:
Barnsoldater - det handlar om barnsoldater, och Daniel Ryndéns krönika "Därför är det alldeles logiskt med barnsoldater." När jag läste överskriften på hans krönika blev jag först lite konfunderad, vad menar han nu, är detta vad han tänker? var min tanke men ganska kort in i krönikan förstod jag vad han syftade på gällande titeln på krönikan.
Han skriver nämligen i sin krönika om bland annat vad neuropsykologen Thomas Elbert har kommit fram till i sitt forskningsprojekt vilket är baserat på intervjuer med mer än 1 500 före detta barnsoldater från Östafrika. Många av dessa barn har kidnappats eller tvingats in i armén på annat sätt i så unga år som vid 7, 8 års ålder och eftersom ett barns hjärna inte är färdigutvecklad vid den åldern kommer de traumatiska upplevelser de går genom påverka dem för alltid. Man brukar ju säga att det inte finns "elaka" eller "stygga" barn, egentligen - och det är en sanning - absolut, men vad som händer är, enligt Thomas Elbert, att dessa barn som är med om så mycket hemskheter vid så unga år, och då med en icke-färdigutvecklad hjärna, är att hjärnan inte kan skilja på vad som är rätt eller fel - "vår hjärna har ingen moral" menar han och det är egentligen bara genom socialisering och uppfostran som vi kan få moraliska värden och som vi sen som vuxna lever efter: sund miljö och sunda värderingar formar och skapar "sunda" människor med sunda värderingar utefter den miljö och moral vi lever i. Om man då som barn lever i en miljö där det är lustfyllt och rätt att till exempel döda så kommer man även framöver i livet förknippa själva dödande med lust - man blir inprogrammerad till detta lustfyllda och bli genom detta perfekta stridsmaskiner - detta är precis vad som händer i stora delar av Afrika. Det är så hemskt, så fruktansvärt - och så sant, det händer idag...
Krönikan avslutas med orden " för att bryta lusten att döda krävs en psykoterapi i världsklass - sådana är det ont om i Uganda och i Sydsudan"...
Jag har alltid hävdat att det går att lära om, det går att omprogrammera och så är det ju också säkert - men om ingen gör detta, hjälper mig - vem blir jag då? Och jag inte får hjälp att lära om, hur ska jag då veta vad som är rätt eller fel? Hur kan jag då veta vad moral och sunda värderingar är? Om ingen hjälper mig...
Jag har ingen förebild annat än han som fick mig att döda min egen syster!
Är detta ett skämt, eller?
31 Mar 2015
"Ägglek är förtryck av djur"
"Vad har ledningen på Tornlyckeskolan i Höganäs i tankarna när man låter eleverna roa sig med att kasta mat - i det aktuella fallet ägg - på varandra? Och detta sker i ett civiliserat samhälle. Rektorn verkar inte vara informerad om att detta är en form av djurförtryck, då äggen som den fina hönan lagt är tänkt att bli små, gula kyckingar. Rektorn borde planera en lektion och informera eleverna om dylikt, eleverna är smarta och skulle sluta med denna så kallade påsktradition omedelbart utan påverkan av föräldrar eller rektor. Skolan skall vara ett rättsnöre för kommande vuxna, inte visa på något annat" Eva Hansson
Min fråga är, är detta på riktigt? Ärligt? Jag läste denna åsikt under Läsarbrev i dagens Sydsvenskan och jag fick nästan kaffet i vrångstrupen - nej, det fick jag inte - jag dricker ju inte kaffe, okey då - jag fick nästan mitt te i vrångstrupen, vad menar kvinnan i fråga? Är det en ärlig tanke bakom inlägget eller skojjar hon bara med oss?
De finns ju faktiskt de som skriver och säger saker bara för att...Det var bland annat för några veckor sedan ett inlägg på Facebook, det var en ung mamma som sa att hon skaffade barn bara för att få barnbidrag - och för att kunna vara förädraledig, och få betalt. Hon skrev: " detta vet mina barn om - och egentligen tycker jag inte ens om barn" - men, det var bara ett så kallat "skämt" och det är ju ok, enligt mig...men detta om ägg och söta små kycklingar? Eller är det samma sak här, är det bara någon som vill vara "rolig"? Då är det också helt ok, men om det inte är det, om Eva Hansson verkligen menar det hon skriver och tycker så som hon skriver, vad tycker jag då om det? Jag vet inte var jag ska börja - "ägg som egenligen ska bli små söta kycklingar"...oj, ja, då är det väl dags att helt sluta att använda ägg helt och hållet då - det är slut med bakning, det är slut med allt som man behöver ägg till, för om man nu tänker att man ser ägglekar som förtryck av djur, hur illa är det inte då med att vi använder ägg till så mycket och så ofta som vi gör idag?
Nej, vid närmare eftertanke så är det nog ett skämt, är det inte...eller?
Idag är jag lycklig!
27 Mar 2015
Det är jag, jag känner verkligen mig lycklig - jag är glad, jag är frisk, jag mår bra och jag är i ett sammanhang - jag har nära och kära runt mig, det är fredag och solen skiner. Jag lägger denna känsla i mitt hjärta, det känns just nu så skönt där inne - jag bevara min lyckokänsla och bestämmer mig för att behålla den, den finns där och jag kan alltid plocka fram den igen när jag behöver. För det kommer jag att behöva eftersom livet är upp och ner...precis som livet ska vara...
När jag gick nu i morse i solen gatan upp mot Hälsans Hus i Lund, jag skulle in där och arbeta en stund idag, så kvittrade fåglarna så intensivt att det var helt omöjligt att inte höra dem - deras glada kvitter tog sig in i mitt huvud och trängde bort alla tankar, det gick inte att inte påverkas av dem och deras livglädje. Och så solen ovan på det - och så var det dessutom också helt vindstilla! Det var en sådan morgon idag - och det kommer många fler sådana dagar nu eftersom vi är med stormsteg på väg mot VÅREN! Det är såå jäkla underbart - jag verkligen älskar våren, jag älskar det nya och nyfikna, spänningen och lusten till det som komma ska....och nu i helgen ändra vi dessutom till sommartid, och det är väl en bekräftelse om något på att vi är på "rätt" väg, inte sant?
För mig är det rätt - jag känner med spänning på den kommande sommaren och är så glad för att den finns - denna sommar ska vara mycket mer min sommar än förra sommaren. Förra sommaren var en ledsen sommar - denna sommar kommer att vara en glad sommar, det bestämmer jag mig för. Denna sommar ska jag ta vara på och inte önska bort så som jag gjorde med förra sommaren - oavsett väder, ärligt - jag skiter i om det kommer att regna, det är ÄNDÅ sommar! Visst vill jag att det ska vara sol, helst varje dag - med en sak är säker: jag tänker inte klaga på vädret!
Det är inte farligt att flyga...
24 Mar 2015
....men efter den senaste flygkraschen är detta en osanning för många - och eftersom det ovanpå allt nu också var ett flygplan tillhörande Germanwings och att det så sent som i går hade gått genom en sk "runtinkontroll" utav en flygtekniker från Lufthansa så kommer tyvärr denna olycka sätta sina spår på även de som innan bara varit sådär"lagom" flygrädda.
Jag hävdar alltid på mina kurser för flygrädda att om man nu är rädd för att flyga men vill flyga ändå, så är det en god idé att flyga med flygbolag som tillhör de så kallade "säkra" bolagen, om man nu kan säga så - och, ja, det kan man för det finns givetvis flygbolag som är svartlistade och som man absolut ska undivka att flyga med. Germanwings tillhör inte ett sådant bolag utan det är ett är säkert och bra flygbolag - men - olyckor händer ändå!
Man kan på sätt och vis jämföra det med att köra en gammal bil utan airbags som inte har gått genom bilbesiktningen och som har dåliga bromsar med en ny, stark, säker och trygg bil, varför inte en Volvo? - bara för att du nu kör en ny Volvo och inte en gammal Fiat så kommer det inte innebära att du har klivit in i en skyddad zon där det aldrig kommer att hända dig något...Du kan aldrig styra det som händer runt om dig - du kanske blir påkörd utav någon som kör för fort, för slarvigt med dåliga däck på ett halt underlag, men - dina förutsättningar att klara dig i en eventuell olycka är så många gånger bättre om du har en bra bil. Sak samma med valet av flygbolag: du har bättre förutsättningar att klara dig helskinnad genom flygresan nästa gång du ska ut och flyga om du väljer att flyga med ett flygbolag som har hög standard, sköter sig efter alla gängse säkerhetsföreskrifter och har välutbildad personal än om du väljer att flyga med ett svartlistat lågprisbolag bara för det är billigt , men - det betyder INTE att det inte kan hända något!
Och detta är nog det absolut viktigaste att lägga på minnet och bearbeta - snälla,låt nu inte denna olycka bli en sanning för alltid och bekräfta för dig att det visst är farligt att flyga. Dels vet vi inte varför olyckan hände, inte än, men så är det ju också så om du nu tillåter denna olycka hindra dig från att flyga, ja, då innebär det att du väljer att låta rädslan ta överhand och börja styra ditt liv. Och låter du rädslan för att flyga ta över nu - vad låter du då ta över nästa gång?
Vad ska du då hindra dig från att göra? Sök inte efter faror: det är inte farligt att flyga!
Jag är just nu så j-a ressugen!
23 Mar 2015
Oh, vad jag vill resa bort - långt bort till värmen och solen, till färger, lättja och dåsighet - jag vill vara lat, slapp och aningslös! Jag vill vakna på morgonen, eller kanske in på förmiddagen, av att jag är genomsvettig och supertörstig, jag vill vika undan myggnätet och sätta ner mina bara fötter på den varma trägolvet samtidigt som jag hör hur det rasslar till i palmblandstaket - en gecko som gömmer sig snabbt för mig, vårt lilla husdjur tillsammans med några kackerlacker och andra småkryp. Jag vill slå upp fönsterluckerna och genast bli bländad av den starka solen, jag vill treva med handen efter den sista flaskan vatten som jag vet ska stå där på golvet, jag vill hitta den och föra den mot mina törstiga läppar - jag vill sluka de sista dropparna av det varma vattnet, även det kan släcka törsten - vaddå, vi har inte haft kylskåp på hela tiden - man vänjer sig snabbt av med moderniteter - jag vill vara primitiv och bara behöva svepa en halvtrasig sarong runt min solbruna kropp. Det svåraste beslutet den dagen vill jag ska vara: vad ska jag äta till frukost? och det näst svåraste belsutet vill jag ska vara: vad ska jag äta till lunch?
Men där är jag inte - jag är här, i det blåsiga och fortfarande småkalla, isiga Sverige - våren lär vänta på sig och jag ska inte skynda på, nej jag vill ju inte längta livet ur mig själv - men drömma kan jag väl? Ja, jag vet - man ska vara "här och nu" men oh, vad jag vill vara där, med sand mellan tårna, hänga på ett café timme efter timme för att, ja - för att jag kan, inga måsten och inga krav. Ingen som förväntar sig något av mig och ingen som bryr sig om mig, eller det blev lite fel, jag vill inte bort från de som bryr sig om mig men samtidigt så är det skönt när allt är så kravlöst och lätt - enkelt och, ja, sådär utan regler och ramar. Jag vill bara säga en dag: nu drar jag - och så blir det så. Jag vill slippa vara vuxen med ansvar och "ordnade förhållanden" - jag vill vara en övervintrad hippe som bara drar dit vägen går, jag vill bara hoppa på första, bästa tåg och låta det föra mig bort - säg inte var, låt det bli en överraskning! Jag vill upptäcka nya, spännande saker, nya miljöer, nya människor, nya smaker och nya dagar - jag vill vara där jag aldrig varit förut.
Jag vill ut på äventyr! Eller, så läser jag en bok....
Boktips!
20 Mar 2015
Dett har jag nog inte gjort än - tror jag? Inte som jag kan komma på just nu i alla fall...men nu vill jag göra det, ge ett boktips. Jag har precis nu, för ungefär 20 minuter sedan läst klar "Den första lögnen" av Sara Larsson, detta är hennes debutbok, och en riktigt bra sådan. Nu är det förvisso svårt att rekommendera böcker eftersom vi alla tycker om så olika genrer och typer av böcker - jag är något av en "allätare" men gillar mycket thrillers och då gärna psykologiska thrillers, men denna bok vill jag i alla fall rekommendera - och hoppas att där är fler som tycker som jag =)
"Den första lögnen" är något annat än vad jag brukar läsa. Jag ser dock i någrar recentioner att man ändå har valt att kalla den en "deckare" men i detta fack vill jag inte låta den hamna, någon annan säger "thriller"men, nej, det håller jag inte heller med om - nej, jag vill nog lägga denna i ett alldeles eget litet fack, kanske lite åt det håll som en recencent skrev: "god spänningslitteratur med social relevans" - oj, det lät högtravande men faktiskt, ganska precis rätt mitt i prick.
Boken handlar om sextonåriga Josefin som en morgon 1997 vaknar i en främmande säng efter en fest. Plasten är Visby och det är sommar. Josefin minns inte så mycket från den gångna natten men efter ett tag klarnar det: hon inser till sin förtvivlan och skam att hon har blivt våldtagen och förövarna är tre äldre killar från hennes skola - en av dem är Oscar,killen hon var så förälskad i - skolans populäraste kille och tillika blivande idrottsstjärna. Mot sin vilja och bättre vetande anmäler hon dem och det blir rättegång - till hennes förtvivlan frias alla tre eftersom ord står mot ord....
Tretton år senare - Thailand 2010. Oscar, nu firad och hyllad idrottshjälte, är i Thailand tillsammans med sin fru och två små barn - och återigen hamnar han i en situation som går överstyr - och en ny kvinna far illa....
Kort tid efter hemkomsten från Thailand hinner Visby, Josefin och händelsen från 1997 i kapp Oscar och hans två vänner från förr, Jonas och Rickard vilka också var med på gruppvåldtäkten 13 år tidigare - nu måste de alla tre göra allt för att deras liv inte ska raseras. En härva av lögner...
Boken är lätt att ta till sig, välskriven och också så viktig - mycket viktig: det handlar om vår syn på kvinnor och sexualitet, fördomar och på vad som är rätt eller fel.
Håll till godo!
Syn på oskuld
17 Mar 2015
"Det är så sjukt orättvist. En man kan göra som han vill, medans en kvinna som aldrig har haft sex ändå kan få sin oskuld ifrågasatt och råka riktigt illa ut"
Detta ovan är ett citat från en tjej som valt att berätta, anonymt, om hur det kan vara att leva i värld där det är krav på oskuld innan giftemål.
Det intressanta med detta är egenligen det vi kallar "mödomshinnan" och att det bör finnas blod på det vita lakanet morgon efter bröllopsnatten - ett tydligt och bildligt bevis på att flickan i fråga verkligen var oskuld. Men - enligt barnmorskor så är detta med mödomshinnan bara en myt! Det finns alltså ingen täckande hinna innanför slidmynningen som spricker vid samlag. Enligt de kunniga tror man att denna myt uppkommit för att kunna kontrollera kvinnors sexualitet. Helt ärligt - nu får det väl ändå räcka!
Med denna sanning så är det då att det man har trott när man läst böcker eller sett filmer, vilka framför allt då handlat om längre tid tillbaka i tiden, och när man sett och läst om hur släkten kommit ut dagen efter bröllopsnatten glädjestrålande släpandes på det stora vita blodfläckade lakanet - då är inte detta ett bevis på kvinnans oskuld utan ett bevis på att hon har lidigt oerhört under den gångna natten: mannen har helt enkelt tvingat sig in i henne så hårt att hennes slidmynning har spruckit - och detta jublar släkten över! Det är ju helt förfärligt - att man aldrig har ifrågasatt detta innan? Jag är näst intill chockad. Och alla dessa kvinnor som lever inom andra kulturer och/eller religioner - de upplever detta i dagens samhälle också, fortfarande.
Jag skrev i min text ovan " när man läser böcker eller ser filmer från förr" men detta är inte från förr - det är idag, 2015 och välden och synen på kvinnan har inte kommit längre än så här. Vi vet fortfarande inte bättre! Är jag förvånad, nej kanske inte - men ändå? Vad är det för värld vi lever i? Min tanke är nu: så förfärligt det första mötet med sex kan bli för den stackars unga kvinnan som inget vet. Så brutal och smärtsam en bröllopsnatt kan vara. Hur kan en kvinnas oskuld ägas av någon annan än kvinnan ifråga? Visst kan det vara så att det är ett helt eget och frivilligt val men oftast är det inte så, och om nu så är fallet att kvinnan verkligen vill "bevisa" sin oskuld - räcker inte ord? Måste det finnas blodfläckat lakan som bevis? Varför inte utbilda omvärlden om hur en kvinnas undre liv är skapat och ser ut så att man inte i framtiden misstolkar frånvaron av blod på lakanet som en lögn: hon var inte oskuld - och straffet för denna lögn kan bli - döden! Som kvinnan sa " en kvinna som aldrig har haft sex ändå kan få sin oskuld ifrågasatt och råka riktigt illa ut" - det är inte första gången vi hört om unga kvinnor som blivit slagna, och också ihjälslagna, för en "lögn" som vi nu vet är ingen lögn - kvinnan har säkert varit oskuld, men hon blödde inte! Hur "bevisar" man då sin oskuld? Det går ju inte för en kvinnas ord är inte att lita på. Kvinnan går inte att lita på...
Med risk för att utveckla demens
12 Mar 2015
Det stod att läsa i tidningen (Sydsvenskan, vilken annars för en sydskåning?) att läsa "Träning bra för minnet. Rätt kost, motion och "hjärngympa" förebygger minnesstörningar hos äldre personer med stor risk att utveckla demens. Efter bara två år syns skillnader visar en studie gjord av finskla forskare"
Eftersom jag då är "yogafrälst" och på senare år också blivit MediYoga-frälst (Medicinsk Yoga) så kan denna artikel inte bara få gå spårlöst förbi mina fingrar och min blogg - den kallade på mig och lydig som jag är så måste jag svara!
Det är nämligen så att det finns en rörelsemeditation som vi använder mycket inom MediYogan, "Kirtan Kriya", och denna använder man bland annat på patienter med Alzheimers - den är vad man kan kalla "hjärngympa" samtidigt som den är en mantarmeditation. Det finns en svensk forskning, gjord vid Linköpings Universitet som visar entydigt att mantra som upprepas verbalt, som till exempel mantrat SAT NAM ( "Jag är sann") påverkar andra delar av hjärnan än vad vanliga vardagsord som bord och stol gör. Amerikansk forskning vid Pennsylvania State University visar att en kombination av mantra och mudra (fingerställningar) mätbart påverkar och förbättrar minnesfunktionerna - framför allt då den meditation som vi använder mycket inom MediYoga - alltså Kirtan Kriya.
Här upprepar man mantran SA TA NA MA om och om igen samtidigt som man rör fingertopparena mot varandra: SA - då för man samman tumme och pekfinger, TA - då förs tummen samman med långfingret, NA - tumme mot ringfingret och sist, MA - tumme mot lillfingret... Detta upprepas i ett monotont mässande, gärna högt samtidigt som fingrarna om och om igen möter varandra, höger hand vilar på höger knä och rör sig parallellt med att vänster hand vilar på vänster knä och gör samma rörelsemönster. Oerhört stressreducerande - men också hjärngympa! Rekommenderat är att göra denna meditation ungefär 10 minuter om dagen.
Detta var dagens tips från mig - Namaste!
