Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"
Blogg
Sida 5
Saudiarabien...
11 Mar 2015
1984 tog jag mitt pick och pack - och stack, jag reste till The Kingdom of Saudi-Arabia för att börja min flygande karriär på SAUDIA, landets alldeles egna flygbolag. Stationeringsorten var Jeddah och var denna stad låg visste jag inte - jag visste, med handen på hjärtat, knappt ens var Saudiarabien låg. Men det var äventyret med stort Ä...
Saudiarabien, ja, och oj, vad jag hade kunnat berätta mycket om detta land, utifrån ett in-i-frånperspektiv genom en 25-årig blond svenskas ögon, men det är inte riktigt det jag ska göra, eller kanske lite. I alla fall, Saudiarabien är så på tapeten just nu, bland annat genom feministen Margot Wallströms uppläxning av Saudiarabiens ambassadör gällande hennes, och vårt lands, icketyckande om piskbestraffningen utav bloggaren Raif Badawi. Alltså, detta tycker vi INTE om, och den käre ambassadören fick samtidigt en lektion i vad mänskliga rättigheter innebär - och det är bland annat att det inte är ok med piskrapp som bestraffning, det är inte ok att behandla kvinnor som andra klassens medborgare, det är inte ok att utdöma ett stympningsstraff för stöld ( där man till exempel hugger av den ena handen på tjuven ifråga) och det är heller inte ok att fängsla och tortera människor som är oliktänkande. Margot Wallström hade modet att kalla detta kungarike för exakt vad det är:"en diktatur som grovt kränker mänskliga rättigheter" och oj, vad jag idag är stolt över henne och över att vara svensk!
Så, vad gör då arabförbundet med alla dess shejker? Jo, de fördömer hennes uttalande, de fördömer henne för att hon vågar påstå något, som enligt dem, är så osant att det osar om det: denna feminist säger att Saudiarabien kränker mänskliga rättigheter, hur vågar hon sprida en lögn som detta? När Saudiarabien "bara" gör det rätta och lever och styr enligt Sharia, "Lagen av Gud" - Sharia är okränkbar, och med detta är det lögn, det hon säger, den där feministen.
När jag levde i Saudiarabien så upplevde jag själv hur det var att klassas som andra klassens medborgare, om än i mindre skala. Vi västerländska kvinnor som kom dit, vi var tillgängliga för alla - på alla sätt. Vad som inte var uppskattat i landet var att vi hade åsikter. Vi blev dömda som "jobbiga" eftersom vi vågade säga till när vi upplevde orättvisor. Det får man verkligen inte göra. Vi levde där inne på ett muromgärdat område ofria, vi kunde inte gå och komma som vi ville, vi fick inte klä oss som vi ville och vi kunde inte säga vad vi ville. När vi hade uniformer på oss var vi kungarikets ägodelar och om och när vi visade våra bara armar och kanske en bit av en bara vad, var det fritt fram för män att uppföra sig mot oss precis som det själv önskade - vi var enligt dem tillgängliga oavsett om vi ville det eller ej....Tyvärr var det många unga kvinnor som förblindades av allt det som vi blev lockade med - de saudiska männen hade enorma ekonomiska tillgångar: "sitt i mitt knä så får du en Cartier..."
Jag hamnade aldrig i någons knä - och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Jag lämnade landet med min "heder" i behåll, kanske inte så rik på juveler som många andra - men rik i mitt samvete...
Det var väl det jag visste!
10 Mar 2015
Jag bara visste det! Eller, det är förvisso ännu inte bevisat egentligen men det man vet räcker för mig, i nuläget. Man kan alltså (nästan) andas sig fri från cancer...
Man har i en helt ny forskningsrapport publicerad nu i mars 2015 gjord på New England Inflammation and Tissue Protection Institute, Northeastern University i New England i USA presenterat ett forskningsresultat där man kan påvisa att syre verkar spela en mycket viktigare roll när det handlar om att bekämpa cancer än vi innan förstått. Man har bland annat kunnat se att en cancertumör trivs och frodas i en syrefattig miljö i större utsträckning än vad man innan trott. Hoppas att detta nu kan fortsätta att forskas på så att man får reda på så mycket mer runt detta, framför allt så att den enskilda individen kan få veta vad man själv kan göra för att bli frisk och för att hålla sig frisk. Jag vet ju själv hur det var för mig under min cancertid - något jag gjorde under hela processen var att jag fokuserade oerhört mycket på min andning och mina andetag -och jag gjorde MediYoga varje dag, verkligen varje dag - sen utöver det så var det även "vanlig" klassisk yoga - och vad är det som det mesta centrala i all yoga? Jo, andningen!
Så tack för det, mitt kära andetag!
"Jag tror på lyckan och att det är meningen med livet"!
6 Mar 2015
Jag blir lite trött efter att ha lyssnat på detta inslag på Aftonbladets tv-site,vilken jag aldrig har kikat in på innan, du kan lyssna på inslaget här:
http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/morgon/article69213.ab
I alla fall, efter att ha lyssnat så förstår jag fortfarande inte varför det inte kan vara det som vi alla strävar efter: att bli lyckliga! Den stund på jorden vi finns...Det hon säger är intressant...men jag tycker hon har fel! Allt är hennes tankar, hennes forskning, hennes bok och allt hon gjort är utifrån hennes värderingar. Hon säger i inslaget att hon skrev sin bok eftersom hon var så trött på den "lyckohets" som finns i samhället - och hon vill plocka bort det som alla tror är det viktigaste i livet och vad vi alla har som mål i våra liv: att bli lyckliga. Hon tycker inte att man kan sätt "känslomål" utan att vi istället ska sträva efter att göra saker i livet som vi finner tillfredsställande, då mår vi bra - ( och blir kanske lyckliga?) Jajemänsan, det tycker jag också men jag personligen kommer ändå fortsätta med att söka lyckokänslan och sträva efter att vara lycklig! "Jag är glad när jag är lycklig" Det största "problemet" med detta inslag, för mig, är inte det med lyckans vara eller icke vara egentligen, utan det är HUR hon säger det, inte ATT hon säger det: hon säger det som en sanning! Och det går ju inte - ja, det är kanske en sanning - för henne, men... det är kanske inte sanning för någon annan. Det är kanske mer det som jag stör mig på, inte på inslaget som så utan på vad hon försöker få oss att tro på - att hon har svaret och att hon vet hur det är. Jag vill inte att alla ska tro att det är så, det finns många andra sidor av saken,många andra "sanninga" - så kom ihåg: detta är bara hennes sanning!
Men vad ÄR då lycka? Hur känns lycka? Hur idientifierar man lycka? Dett går inte enligt mig, för vad som är lycka för mig är inte lycka för dig - och vad som är lycka för dig, ja det är inte lycka för mig. Nej, jag tror att vi helt enkelt ska sluta sätta etiketter på allt - låt alla göra vad de vill, känna vad de vill och sträva efter vad de vill - så om meningen med mitt liv är att vara lycklig och att jag ska kunna sitta där på ålders vår och tänka tillbaka på min liv och känna att jag varit lycklig, lyckad och lyckosam - låt mig få göra det då! Säg inte till mig att den är inget att sträva efter, den där lyckokänslan - för det är den kanske visst det - FÖR MIG!
Nu ligger helgen där och väntar - vi gör som Wilmer X - vi sjunger:"Jag vet att bilden av mig spricker,
jag är bara lycklig när jag dricker. Den sanning som i mångas ögon sticker, jag är bara lycklig när jag dricker" ha ha ha - det menar jag inte...Trevlig helg!
Jag har börjat boxas!
2 Mar 2015
Yes - det har jag, "Kick & Box" - och det är så himla häftigt. Tänk att slåss kan vara så roligt - helt sjukt egentligen om man tänker efter. Men det är något attraherande med att få boxa på och sparka riktigt ordentligt, nu menar jag inte på NÅGON utan på NÅGOT, för det ju givetvis det vi gör: vi sparkar och boxar på mitsar. Här i Hjärup har vi Hjärups Budoklubb i vilken vi, vilket det flesta vet, hela familjen är engagerade. Jag är kassör, Christen är ordförande och chefsinstruktör, Isak han är utövare och marknadsförare och Disa, ja hon är också utövare. Disa kör "bara" jujutsu men Isak kör allt: jujutsu, mma, grappling och mitsträning dvs kick & box. Jujutsu började jag försöka engagera mig i förra hösten, precis innan jag blev sjuk men det var egentligen inget för mig. Vet inte riktigt men det där med teknik och så, passar mig inte, jag tyckte helt enkelt inte att det var roligt. Yoga och allt runt yogafilosofin är min melodi men jag har länge saknat något mer, ja vad ska man kalla det aggressivt? Låter illa men sant är det - i vilket fall som helst så pratade vi genom här hemma hur vi skulle kunna locka mer brudar till klubben, alltså såna som mig, för trots mina nu 56 år så är jag fortfarande en brud!
I klubben har det varit övervikt på killar, kanske inte så mycket på barnträningen men på vuxensidan har det egentligen bara varit en utövare av det kvinnliga könet, Gunilla svartbältare och hon har påpekat länge att vi måste få in fler av det kvinnliga könet. I höstas kom det två tjejer, supekul och så nu på vårterminen kom lilla jag - så nu är vi faktist 4 stycken och vi boxas och slåss allt vad vi förmår. De andra utövar även jujutsu och grappling men jag kör bara en gång i veckan och då slag och sparkar. Det är en så häftig träning, man fokuserar, kämpar, svettas och arbetar hårt med musklerna - framför allt då armarna och man är verkligen helt utpumpad efteråt men på ett otroligt härligt sätt. Jag önskar att fler "medelålders" kvinnor vågade sig på någon annan form av träning än de klassiska, ja,ni vet, gympa, gymma, jogga och så vidare.
Min utmaning är nu: alla ni som har passerat typ 50 - våga göra något som går utan för ramarna! Det behöver givetvis inte vara boxning, men prova gärna det oxå, nej egentligen vad som helst - simhopp, balett, karate, skridskor - ja, you name it, bara att hoppa på...Tänk om det kan ge mersmak? Hade inte det varit häftigt, tänk att säga "jag är 56 år och isprinsessa!"
Ivf Behandling Kan Ge Tarmskada
24 Feb 2015
I går på förstasidan i Sydsvenskan stod det att läsa det ovannämnda, med undertext : " Hormonerna riskerar orsaka kroniska problem. Hormonbehandlingen inför provrörsbefruktning, IVF, kan orsaka svåra och kroniska problem i mag-och tarmkanalen." Sen var det mer inne i tidningen på samma spår - och detta fick igång mig! Många gånger läser jag igång min tankeverksamhet så också idag - jag fick igång en tankespiral och ett tankespår: Kan det vara så? Eller...? Det jag tänkte var att jag är kanske en av dem där eftersom jag gjorde sammanlagt 10 st IVF-försök, med en massa hormoner insprutade i min stackars kropp, åren 1988 - 1996. 10 stycken! Det är en herrans massa hormoner det. Inne i tidningen stod det att läsa att man tror att hormonerna som man tillför påverkar hjärnan och äggstockarna och en Bodil Ohlsson, professor och överläkare vid Sus har, har forskat på området, hon har kommit fram till att risken för skada i mag-och tarmkanalen med denna hormontillförsel beror på att mag-och tarmkanalen har samma ämnen och receptorer som fångar upp hormonerna som äggstcokarna har. Skillnaden är att de kan göra skada i tarmen - det gör de inte i äggstockarna. Hon säger vidare i artikeln att hennes observationer är ganska få men hon vill samtidigt göra läkare och allmänheten uppmärksam på att risken finns.
Vet vad jag gjorde då? Jo, jag skickade henne, Bodil Ohlsson, ett mejl och berättade om mig och mina tankar. Jag berättade för henne om alla mina IVF-försök och att jag sen nu hösten 2013 fick reda på att jag hade tjocktarmscancer. Tänk om det finns ett samband? Jag berättade för henne att läkaren mer eller mindre hade sagt att jag var "en sån som bara av slumpen fått cancer", det vill säga man kan varken härleda det till ärftlighet eller min livsstil vilken man ofta göra med den typ av cancer jag hade. Så, varför fick jag tjocktarmscancer? Kan det ha en samband, alla IVF-försöken och att jag fått cancer? Jag skrev till henne att det inte handlar om att jag håller på att söka förklaring till att just jag fått cancer, nej så är det inte - jag har helt och fullt accepterat att så är fallet - men, tänk om det eventuellt skulle kunna finnas ett samband?
Jag fick ju reda på för ett tag sedan att man inom vården är oroliga över hur snabbt just mag-och tarmcancerna är på frammarsch och att man nu håller på att ta fram ett förslag på en allmän screening, det vill säga man planerar, på försök, att erbjuda allmänheten tarmscreening - hur de väljer ut sin målgrupp vet jag inte men jag antar att man kommer att erbjuda människor som uppnått en viss ålder - jag har skrivit om detta innan - kan tänka mig att det kommer att vara från ca 60 år och uppåt som man erbjuder denna möjlighet eftersom denna typ av cancer oftast drabbar"äldre". Mina tankar är nu här, om det är så att det kan finnas kanske, möjligen, kanske bara i nuläget en mikroskopisk risk att det finns samband IVF/hormontillförsel och tarmcancer - skulle man då inte skulle kunna erbjuda kvinnor som genomgått IVF att få denna screening låt säga kanske 20 år efter det att de har gjort sitt första IVF-försök?
Bodil Ohlsson svarade mig - så här skrev hon: "Hej Mia, jag har inte studerat risken att få cancer, bara motorikstörning. Så jag vågar inte uttala mig om det. Kan ju vara så att det kräver längre observationsstudier för att det ska utvecklas cancer än efter motorikstörningar som kommer ganska snart. Så jag vågar inte säga varken det ena eller det andra. Tyvärr. Men man kan ju få cancer ändå. Om några år får vi kanske fler svar. Bästa hälsningar Bodil"
Kanske har jag väckte en tanke hos någon med mina egna funderingar och filosoferingar - vem vet? Hos mig väckte det tankar i vilket fall som helst...
"När vi springer påverkas hjärnans aktivitet på....."
22 Feb 2015
"...ungefär samma sätt som vid meditation eller vissa former av berusning"
JA! Det var ju det som hände mig igår, eller, nej, nu ljuger jag - jag sprang kanske inte men jag promenerade, fort med Ally - länge - jag var ute och snabbgick med henne i en och en halv timme - minst. Och då hände det: jag fick kreativa tankar! Och jag hade inte börjat dricka rödvin redan då för detta var på förmiddagen - så berusad på någon drog var jag inte, så då måste det ju ha varit den raska promenaden som gjorde det istället, alltså satte igång mitt "kreativa rus". Coolt!
Eller säger man "coolt" nu för tiden? Ja ja, skit samma - för mig var det coolt - och inspirerande. Jag gick hela vägen upp till "vår" kyrka, det vill säga Uppåkra Kyrka, den ligger uppe på en höjd - när man är där uppe ligger hela Hjärup nere vid fötterna - man är liksom som lite grann från ovan. Under hela detta stora området ligger en forntidaby från järnåldern, en vikingaby likt den man funnit i Birka på Björkö i Mälaren. I alla fall, jag gick där ute på de stora fälten där det är stora utgrävningar vid andra tider på året, Ally gick i långt koppel så hon fick nosa fritt och jag fick tänka fritt: då kom de -mina tankar på vad jag vill! Jag var flygvärdinna i över tjugo år - nu har jag varit stressterapeut i över tio år - vad ska jag nu göra de kommande tio, tjugo, ja trettio åren? Jag vill göra nytt, jag vill göra annorlunda, kanske inte byta inriktning helt som jag gjorde då jag bytte från flygvärdinna till stressterapeut men något nytt vill jag. Jag var fylld av alla dessa tankar när jag kom hem, berättade om min mentala kreativitet under promenaden för Christen och så bestämde vi, ja, nu är det dag att börja formulera nya mål - vad vill jag, vad vill vi? Där är vi nu - ideérna finns där, lusten och drivkraften också men nu ska alla dessa visioner och drömmar dras ner och konkretiseras - de ska bli realistiska och då är det ett måste att börja skriva.
Jag vill inte gå längre in på Vad just nu - men att jag, och vi, ska göra förändringar - lägga till, dra i från och ändra, det är sanning och det är verklighet - men de måste nedtecknas - " en dröm och vision som inte är nedtecknad är bara en önskedröm". Med detta så är det dags för mig att börja en förändring, jag tar med mig åren som flygvärdinna, jag tar med mig åren som stressaterapeut men nu ska lägga på lite nya saker - så att det blir roligare! Jag saknar lite det lustfyllda och roliga - som jag skrev häromdagen: jag saknar det lite mer ytliga och vackra - det vill jag åt nu!
Så,söndagens "visdomsord" från mig är, som hämtat från dagens Sydsvenska Dagblad: Ut och spring, eller i alla fall gå raskt, ensam (med hund är ok, men inte med någon att prata med) - och låt inre drömmar, visioner och framtidsplaner flöda - släpp loss det inre, kreativa ruset! Lycka till!
Ibland så vill jag bara vara ytlig och trivial!
20 Feb 2015
Jag arbetar ofta med tunga saker, jag möter människor som inte mår så bra, människor som behöver hjälp, människor som inte har det så lätt - och jag vill finnas där för dem och hjälpa till på det sätt jag kan...men ibland så känner jag att jag inte vill veta mer: jag vill att det ska vara enkelt, ytligt, lätt och bara roligt. Jag vill inte ha problem, jag vill inte veta av andras problem, jag vill att allt bara ska glida på - livet ska vara som att äta en riktigt god, mjuk glass! Jag vill att det största problemet jag har ska vara att välja vilken smak jag ska välja idag, är det en mangoglass, eller en med smak av päron, kanske? Hmm, nej, jag tror jag tar melonsmak idag, igår åt jag ju mango, ja, det får bli melonsmak - eller så tar jag två smaker! Svårare än så ska det inte vara och inte mer utmanande än på denna nivå. Så jäkla skönt! Jag vill vara hjärn-och tankebefriad - jag vill att livet ska vara som i en romantisk kärleksfilm där allt är lite softat, solen skiner hela tiden, det är konstant varmt, alla människor är vackra och lyckliga, timmarna är långa och livet är en evighet.
Ja, jag vet - det går ju inte, jag vet!! Men önska och drömma kan jag väl få ändå? Hos mig är det så, att lite då och då kommer den, tanken - tanken på en förändring, den smyger sig på och jag stannar upp i det jag gör - är jag rätt? Vad är det jag vill, egentligen? Är det att fortsätta eller räcker det nu? Ibland räcker det och då vill jag tillbaka till det jag hade och var innan, ytlig och glamorös. Jag vill bort från negativa och oglada människor och återigen omgärda mig med halvberusade semesterfirare iklädda mjukiskläder och fotriktiga skor, glada förortsbor på väg till grisfest och Sangria, paraplydrinkar och solparasoll...Jag vill tillbaka till Sällskapsresan och Lasse Åberg - men det går ju inte! Åren har gått och jag är inte den jag var då - men jag vill!! Ibland, inte ofta - men då och då. Idag vill jag, idag vill jag inte veta och minnas att det är människor runt mig som inte finns längre, jag vill inte veta att det finns så många som mår dåligt, jag vill inte veta att där är barn och gamla som far illa -idag vill jag leva i bubblan, inne i bubblan av fullständig lycka och fullständlig ytlighet. I dag vill jag klä mig i paljetter och rosa tyll, jag vill svepa in mig i dunfjädrar och sätta på mig en tiara - idag vill jag vara en prinsessa, en filmstjärna - en drottning för en dag - och dränka mig i champange! Idag är jag ytlig och trivial!
" Idag ska vi leva i nuet. Men...."
17 Feb 2015
"I dag ska vi leva i nuet. Men inte om nuet är dumt. För då äter vi tårta istället" - Kakmonstret
Sant som det är sagt. Det är ju det som vi alla lär oss, och ska lära oss, att sträva efter: att leva i nuet - vara medvetna i nuet - Mindfulness. Men tänk om det är så att nuet är "dumt"? Tänk om det är så att detta nu inte är bra? Ska jag ändå hålla mig i det? Är det då inte bättre att jag gör något annat som till exempel drömma mig bort? Vad betyder egentligen det att vara i nuet? För mig är det att stanna tiden och inte hela tiden vara i framtiden - att vara i dåtid är lite mer ok för det stressar inte på samma sätt tiden som det gör när man ligger i tanken i vad som kommer sen.
Många lever i omständigheter där nuet inte är bra. Många trivs inte i sin familjesituation, många trivs inte med sitt arbete -många trivs inte med sig själva. Ska man du verkligen stanna i det? Nej, svara säkert majoriteten - det ska man inte. Då är det kanske bättre att drömma sig bort och "äta tårta". Tårtan kan vara en vision, en dröm om en bättre framtid - en dröm om ett bättre liv. Att vara i nuet är det ultimata och det som hjälper oss människor till att må bättre - men inte om det är nuet som gör att vi mår skit!
Samtidigt går det inte att förändra framtiden om man inte förändrar nuet. Så, receptet på tårtan är kanske då att ändå vara i nuet och samtidigt äta tårta! Under tiden som du lever i det som inte är bra, i det som är dumt - så planerar du din framtid så att du, när du är där framme i framtiden, kan konsten att stanna upp och leva i nuet. För när du väl hamnar i ett Nu som du trivs med, ja, då vill du frysa stunden, frysa tiden - då vill du leva i Medveten närvaro. Så fram till dess: ät din tårta - men ät den i Nuet!
Ingen matbloggare men...
14 Feb 2015
...det hindrar väl inte att jag lägger in lite om mat ändå, eller? I vilket fall som helst så gjorde jag en Osso Buco i går, men utan det som ska vara i, nämligen kalv....Jag gjorde en Osso Buco på kyckling! Och, ja - det funkar hur bra som helst. Andelningen till detta antagligen enligt italienarna helgebrott var att en av de som skulle bli bjuda på denna underbara gryta inte äter annat kött än fågel - så vad göra? Jo, byta ut kalv mot fågel helt enkelt. I en "äkta" Osso Buco är det kalvlägg som gäller, alltså kött med ben så jag gjorde grytan på kycklingben, nämligen kycklingklubbor. Och det blev såå gott. Nu kan inte denna gryta koka så länge som en traditionell gryta ska, upp till 2 timmar, utan har man kyckling i så får man korta ner koktiden till kanske runt 40 minuter så att inte köttet helt ramlar av de stackars benen. Man kan, som jag gjorde, koka upp grytan utan kyckling i kanske 30 minuter först så alla grönsaker och annat får gosa ihop sig ordentligt och sen ner med de brynta kycklingbitarna och så får de sen koka vidare tillsamman tills det är dax att dyka ner i grytan och sörpla den i sig. Mmmmm, säger jag bara! Och så lite gott rödvin till detta, lite potatismos, gott bröd att suga upp den underbara såsen med - sen sitter man där mätt med en superstor putmage och orkar inget mer...Eller,jo, det gjorde vi förståss - efterrätt blev det oxå, fastlagsbullar, hemmabakade sådana som alla fick tillreda själv efter eget behag - och hur många man ville - jag gjorde och åt en! Jag lovar, bara en men det blir nog en till idag. Inget slår hemmabakade fastlagsbullar - det är sååå supergott.
Första gången någonsin jag bakade fastlagsbullar var förra året, jag var mitt uppe i min cellgiftsresa, mådde till och från väldigt dåligt men hade framför allt gått ner alldeles för mycket i vikt. Jag och Disa bestämde oss för att slå på stort när orken fanns där och när jag mådde hysat så vi bakade bullar, många bullar. Jag åt en, ibland två fastlagsbullar varje dag så länge jag mådde bra - sen när jag mådde dåligt kunde jag leva på det minnet, njuta av att jag bara så sent som veckan innan hade stoppat i mig säkert upp mot 10 stycken fastlagsbullar - när de var slut, ja då var jag också slut - tillbaka in i den dåliga perioden. Tills nästa omgång...
I alla fall, när nu tiden för fastlagsbullar inföll i år tänkte jag på hur underbart gott jag hade tyckt det var förra året med dessa bullar så varför inte upprepa denna succé? Problemet är nu att jag inte väger för lite längre utan jag har lagt på mig allt det jag tappade under min sjukdomsperiod - plus lite till! Men faktiskt, det hindrade mig inte från att äta en bulle igår ändå. Och en idag, troligtvis. Om sanningen ska fram så är det andra omgången faslagsbullar vi bakar, Disa och jag. Vi bakade nämligen en omgång förra veckan igen -och oj, så goda de blev! Knepet till det goda är att vi slängde i lite vanilj och kesellea i bullsmeten och så uteslöt vi kardemumman. Super-supergoda om jag får säga det själv. Hur många åt jag då? Vill jag inte säga....några stycken blev det. Men varför inte njuta nu när man kan? Jag vet ju hur det är att inte kunna njuta. Så passa på, alla livsnjutare: Njut på! Och så är det ju ovan på allt idag Alla Hjärtans Dag - så när du ätit din bulle: ut och träna lite, promenera, jogga, gympa eller vad du vill - men tänk på ditt Hjärta - ge det lite motion!
Ska jag nu också lägga mig i?
11 Feb 2015
Jag anser mig vara en god människa, jag lever med en man som jag anser är en god människa - våra barn är uppfostrade till goda människor och de lever som goda människor. Våra närmsta, släkt och vänner är alla goda människor - de runt om oss är goda människor. I botten tror jag, är jag naiv? att människan är god. I bland kan jag vara lite mindre god, jag vet när jag är det och jag rättar till det sen - jag balanserar upp mitt lite mindre goda med lite mer gott - inte för att jag måste utan för att jag vill. Det känns bra när jag gör det. Det är ingen som vet, oftast, när jag balaserar mig, jo, jag vet och om det är en mottagare så vet han eller hon också det - oftast är det goda dock helt dolt för alla utom för mig. Jag är helt övertygad om att livet handlar om balans och att vi är i botten goda - det är som ett hjul, som en stor cirkel där allt bara går runt, runt. Det går bort och det kommer tillbaka. Om jag är mindre god någon gång så får jag mindre gott tillbaka - är jag god, då får jag gott tillbaka. Är jag ond, ja, då får jag ont tillbaka. Livet är en Cirkel, livet är ett Hjul. "What comes around - goes around"...
Vad vill jag nu säga med detta? Men, det är väl självklart, eller det är det kanske inte men det jag tänker på är det som har hänt och som är så oerhört omdebatterat både på tv, i tidningar och i andra media inte minst på Facebook: "vakten" och "9-åringen"...De allra flesta vill inte någon annan något illa - men det finns undantag. De allra flesta har yrkesstolthet och vill väl i sitt yrkesutövande - men det finns undantag. De allra flesta har ett gott mål och mening med sitt handlande -men det finns undantag. Det finns människor som skor sig på andras svagheter och andras sårbarhet - det finns alltid, eller oftast, en bakomliggande orsak till ett uppförande - det finns de som utnyttjar snällhet! Det kan vara en människas snällhet, en organisations snällhet eller ett lands snällhet...In i vårt land så finns det många människor som är välkommna - de får komma hit till oss, till vår snälla och trygga värld för att undkomma andra platsers fasor - och det finns de som utnyttjar detta liksom det finns de som utnyttjar annat som låter sig utnyttjas - så är det givetvis.
Poliser och vakter - dessa yrkesgrupper som har en uppgift i vårt samhälle som många tycker många saker om - gott eller mindre gott - men de har en uppgift och de har valt att vara i ett sammanhang där de vill göra skillnad - ofast för att de har en god tanke, men det finns givetvis undantag. Vakters och polisers uppgift är i grund och botten att finnas där för oss vanliga medborgare så att vi kan fortsätta leva och känna oss trygga. Om samhället och världen hade varit en odelat trygg plats, ja, då hade dessa yrkesgrupper inte behövts. Men det är en drömväld, det ultimata och den världen finns inte - inte här och inte nu, så därför behöver vi poliser och vakter. För oss, till oss. Upplever någon något och det är någon som verkar komma till skada på ett eller annat vis, då kallar vi på dem - och då rycker de ut, för att hjälpa de som far illa eller som är på väg att komma till skada, det kan vara ett överfall, det kan vara en stöld, det kan vara ett bråk som är på väg att spåra ur - vad som helst men då finns de där - och då är det deras uppgift och skyldighet att ta hand om den eller de som bråkar så att alla andra kan bli och känna sig trygga igen.
Det är så det fungerar och det är så det är menat. Vad hände då egentligen? Det vet bara de som var där och som var med, "9-åringen" vet och det är hans tolkning, "vakten" vet och det är hans tolkning, "tittarna" eller "åskådarna" vet och det är deras tolkning, "filmarna" vet och det är deras tolkning och vi som läser tidningar, ser på tv och kollar klipp, vi vet vi också och det är våra tolkningar. Vi vet och vi väljer sida, för eller emot - för eller emot. Jag har en nära släkting som är vakt - han är god, jag lever med en polis - han är god. De allra flesta gör det som de upplever är det rätta - några gör det inte. I detta fall vet jag vad jag väljer att tro på, och vad som i min värld är det rätta - jag kan säga som en ledtråd: barn kan visst vara mindre goda, på grund av omständigheter, ja, men dock!
Mina tankar - en tsunamin-våg...
10 Feb 2015
....som far fram med en oerhörd kraft - en våg av oro som sveper över mig - och följer med mig in i natten.
Jag sov dåligt i natt igen, samma sak natten innan. Då drömde jag om att en tsunamin-våg kom svepandes mot oss, Disa och mig. Jag var före Disa och hon sprang så fort hon kunde mot mig för att undkomma vågen, hon var liten kanske 7 eller 8 år - jag stod längre fram och kallade på henne : "Disa, skynda dig - fortare!" - jag hade blicken mot vågen och såg hur den bara kom närmare och närmare. Disa snubblade och föll handlöst ner i marken - vågen nådde fram till henne men hon reste sig upp med vattnet forsande runt benen - med en skräckslagen blick sprang hon mot mig. Jag stod där med utsträckt hand vid en hög, turkosmålad stege i trä - stegen fortsatte högt uppåt mot, ja - ingenting, himmelen? Jag vet inte. Några andra människor hade klättrat upp före oss. Disa kom fram till mig och jag högg tag i hennes hand och drog upp henne på stegen - och...sen vaknade jag. Inget mer...
I natt drömde jag oroliga drömmar igen, denna gång om en person som nyligen gått bort - jag var på hans begravning igår. Egentligen kände jag honom inte så väl men han har alltid funnit där i horisonten - en gång en nära vän till Christen. I natt var han hela tiden i mina drömmar, genom hela natten - vi var klasskamrater, både i drömmen och i verkligheten. Jag såg i drömmen sidor av honom som jag inte upplevt riktigt i verkligheten - han hade en charmighet och en sida som jag tydligt såg i natt, en sida som han nog hade och visade ibland. Han var rolig och skrattade mycket - han fick Christen att skratta, både när han var barn och som vuxen. Åren gick och kontakten bröts men de få gånger de talades vid var skrattet alltid lika nära...Vad var det som hände? En så orolig och destruktiv själ, är inte vår stund på jorden viktigare än så? Jag förstår det inte - och jag blir så arg!
Mina tankar är lite oroliga just nu och de följer med mig in i mörkret på natten - tsunamin-vågen i drömmen är en del av min oro, min olust över hur fort det kan gå - för det är precis så jag upplever detta liv: ena minuten där - sen bara borta! Vad är det som återstår? Nu är det bara ett namn kvar, några foton och minnen, sen...inget. Vi behöver så lära oss att ta vara på varenda stund, njuta av det vi har och det liv vi lever - och kan vi inte det, ja, då är det vår förbannade skyldighet att försöka, jobba mot en förändring. Alla har vi våra svårigheter - ingen, verkligen ingen, är förskonad...
"Det är inte lätt", sa han till mig - vem sa att det skulle vara lätt? Trots det: gör ett försök! Ge inte upp - jag vet ALLT om att ge upp och det är inte värt det. Jag har hela mitt liv levt i resterna av en som gav upp - präglad som jag, och mina syskon, blev som barn: att ge upp är inte ett alternativ!
Jag har blivit intervjuad!
7 Feb 2015
Ja, det har jag - i torsdags blev jag intervjuad av Allas vecktidning. Skitkul, jag gillar att bli intervjuad och jag ställer alltid upp - jag gör det för jag anser att jag har en historia att berätta och eftersom jag blir tillfrågad så är det väl så också att de som intervjuar mig tycker att jag har det. Jag menar, inte intervjuar de någon och sen skriver om det och tror att ingen ändå ska läsa det? Det är ju det de vill, att människor ska köpa deras tidning och läsa vad som står i den - självklart, och har de då något som är extra intressant, ja, då är det kanske fler som läser tidningen också - mer pengar till ägarna helt enkelt.
Jag blev intervjuad om den cancersjukdom jag har/har haft, tarmcancer, och hon som ringde mig ville intervjua någon som drabbats av denna typ av cancer eftersom hon upplevde det som om det inte var så många som pratade om just den typ av cancer, och det är jag den första att hålla med om. Hon gjorde också denna intervju eftersom det just nu pågår en stor screening, en stor undersökning/test gällande screening av mag-och tarmkanalen på fler hundratals människor, alla försöksperoner är i en viss ålder, minns inte exakt men runt 60 år eftersom det oftast är i den åldern,eller äldre, som denna typ av cancer upptäcks. Jag var "bara" 53 när min cancer upptäcktes - bara barnet i detta sammanhang =).
I allafall, vad man vill göra med detta försök är att se om man upptäcker denna dolda typ av cancer lättare och tidigare, det sparar mycket lidande men också pengar om så är fallet och då kan det bli så att man kommer att kalla människor till screening precis som vi kvinnor kallas till mammografi. Ypperligt enligt mig. Problemet med framför allt tarmcancer är ju att den oftast upptäcks för sent - tarmcancer är en av den dödligaste typen, det är en smygande och på något sätt dold cancer ibland helt utan symptom. Skit, är det, ha ha- nu var jag rolig för det är det ju, det handlar om skit rent ut sagt - så detta med screening är bra, mycket bra tycker jag.
Hon, kvinnan som intervjuade mig sa efteråt att hon tyckte jag var en fantastisk berättare och att hon egentligen inte alls behövde ställa så många frågor. Kul, för jag upplever mig inte själv som en bra berättare, jag tycker ibland att jag är lite för rörig och komplicerar till den när jag ska återberätta något men det tyckte inte hon. Det ska bli spännande att få läsa vad hon har skrivit, hon kommer att mejla över intervjun till mig för feedback innan den går i tryck. Tydligen ska det även komma en fotograf för att ta en bild på mig, så intervjun också får ett "ansikte" =) Så, snart mina vänner är jag i en tidning nära dig - Allas veckotidning, finns hos alla frisörer!
Min mormor pendlade med armarna
2 Feb 2015
Jag kommer från Revingeby och där bodde jag fram till jag var ungefär 9 år. Vi bodde nära vår mormor och morfar och vår mormor passade oss ungar ganska ofta. För mig som liten var momor alltid gammal men när jag var tonåring och nästan vuxen var hon fortfarande lika gammal, hon åldrades liksom inte, hon var alltid i samma ålder och hon såg alltid likadan ut. Det var jag som blev äldre, inte hon - hon var gammal alltid. Mormor dog allför tidigt, redan vid 76 års ålder tog cancern hennes liv. Jag gillade min mormor, hon stod för trygghet och kärlek - och så pendlade hon med sina arnmar när hon gick! Jag tyckte som liten att det såg oerhört roligt ut, varför gjorde hon på detta sättet? Varför rörde hon sig så mycket när hon rörde sig? Hon var ganska liten till växten och som jag minns det lite "satt"i kroppen, hela hon rörde sig när hon gick men framför allt armarna - de pendlade fram och tillbaka - fram och tillbaka. När hon stod vid spisen och rörde grunt i grytor och kastruller så rörde hon på hela kroppen - det var som om hon svängde runt med kroppen när hon rörde runt med sleven i matenrätten hon tillredde. Jag kunde sitta där på soffan i köket och bara titta på henne - hennes lilla kropp svängde som i en dans från sida till sida - vispade hon svängde kroppen fortare och fortare från sida till sida. Det såg så roligt ut!
Varför kom jag nu att tänka på detta då? Ibland så bara far mina tankar iväg -och det gjorde de nu i helgen också. Vi tittade nämligen på filmen från vår resa till Kambodja och Thailnad som vi gjorde nu över jul-och nyår. Christen filmar mycket på våra resor - hela tiden. Och det är mycket jag på filmen - han säger alltid att jag har huvudrollen i våra filmer. Hmm, om det kan jag tycka mycket - gillar det inte alltid, kan jag säga. Men i alla fall, där var jag på filmen - och då såg jag det! Herre Gud - jag går ju som min mormor! Jag pendlar fort, fort med mina armar när jag går - det ser ju helt tokigt ut - varför gör jag så? Jag är också liten dock inte satt i kroppen men jag tror att min kropp är lite som min moromors och vill det sig illa kan jag nog bli satt jag också. Liten och satt, svängande och pendlande - jag har blivit min mormor! När jag väl upptäckte det kunde jag inte sluta att se och tänka på det...rör jag också på min kropp när jag lagar mat? Står jag där vid spisen och "dansar" och svänger med kroppen? Jag vet att jag svänger ganska mycket hit och dit med rumpan när jag går - men kanske gör jag det också med kroppen? Jäklar oxå - jag vill inte se rolig ut - jag vill se snygg ut, jag vill liksom glida fram på långa, slanka ben, graciöst med högburet huvud, som en drottning - svepande med mjuka och graciösa rörelser...Så ser jag ut som min mormor - visst, jag älskade henne men ärligt - det såg roligt ut...
Nu är min fundering: finns det någon nytta med att svänga och pendla med armarna så som jag gör? Eller egentlgen, alla pendlar med armarna - mer eller mindre - jag mer...Och ja, det finns lite nytta med det - här är en artikel om detta svängande fenomen från 2009:
"Vetenskapen har i åratal förbryllats över varför vi svänger med våra armar när vi går. Nu tror en hollänsk-amerikansk forskartrio att man löst gåtan. Våra svängande armar kostar energi och gör i förlängningen att vi behöver mera mat. Flera forskare har hävdat att det är en dålig vana som blivit kvar från tiden då vi var fyrbenta varelser.
Biomedicinarna på Michigan-universitetet studerade tio försökspersoner efter en biomekanisk modell och kom fram till att det faktiskt går åt mer energi att hålla armarna still när man går. Armrörelserna är ett sätt för kroppen att hindra kroppen att slösa energi på att röra sig upp och ner i stället för framåt när man går. Om du håller armarna intill kroppen guppar kroppen upp och ner 63 procent mer, enligt forskarna. Dessutom "kostar" det mer att hålla armarna stilla än att svänga med dem. Det normala är att vänster arm svingar fram samtidigt som höger ben och vise versa, ungefär som en travhäst. Om du gör tvärtom och "skrittar" med höger ben och höger arm samtidigt går det åt mer energi, men musklerna i axeln får jobba mindre. Forskarna, vars resultat presenteras i den vetenskapliga tidsskriften Proceedings of the Royal Society B, har ett enkelt råd till alla gångare: Sväng loss precis som du vill"....
Ha - så det så - JAG GÖR RÄTT!! Ha mer sväng och gung i gången - och låt armarna pendla bäst de vill!
"Skaffa en hund"
31 Jan 2015
För många år sedan, när jag var nere i en period av mörker, fick jag uppmaningen av Christen att gå ut och gå, långa rundor, inte jogga eller springa utan bara gå och gå, andas och låta benen ta mig precis var de ville. Jag gjorde det fast jag egentligen inte ville eller ens gillade promenader, hellre då kanske jogga men det var inte läge för det då, så promenader blev det. Detta tänkte jag på i morse när jag var på väg hem med Ally efter en lång runda. Hon måste ut, Ally, alltid i ur och skur - oavsett om jag vill det eller inte -oavsett om jag mår dåligt eller ej - och avsett om det regnar som spön i backen eller om solen skiner - alltid, tre gånger om dagen ska hon ut. Egentligen skulle hon behöva vara ute mer än så, framför allt så behöver hon rastas ordentligt och inte bara små, korta, nödvändiga "kiss och bajs"-rundor. Ally är en stor hund, en labrador och hon behöver verkligen springa av sig då och då - leka, springa efter saker, sniffa, söka, jaga - oftast blir det inte det utan bara de där nödvändiga rundorna. Hon är vårt ständiga dåliga samvete men jag gör så gott jag kan och morgonrundan är ofta av det lite längre slaget där jag också släpper henne fri om det är möjligt.
Så, vad vill jag nu säga med detta? Jo, när jag gick där med henne i koppel på väg hem så kom jag att tänka på en artikel jag läste i tidningen för några år sedan, det var en kvinna som var både upprörd och arg. Hon var sjuk, hon var deprimerad och mådde riktigt dåligt, framför allt mentalt - på väg att bli "utbränd" antagligen, så hon sökte sig till sin husläkare. Hon gick därifrån med ett recept i sin hand - med ordinationen "skaffa en hund". Detta gjorde henne så uprrörd, hur kunde läkaren vara så ignorant, fattade han inte att hon var sjuk? Så säger han till henne att hon ska skaffa en hund! Det var ju inte det hon behövde - hon behövde hjälp...Jag minns när jag läste artikeln att jag nog tyckte som hon, kvinnan, det var verkligen nonchalant av läkaren att inte ta henne mer på allvar - men var det så, egentligen? Kanske hade han en bakomliggande tanke och anledning med sin ordination - en djupare mening än vad hon förstod? Jag misstänker att läkaren inte förklarat för henne tillräckligt med sin tanke och vad det egentligen handlade om men ärligt, helt fel ute var han inte...Inte som jag ser det idag. Då, när jag läste om det fattade jag inte riktigt vad han menade men idag är jag helt överygad om att det var en oerhört god idé. När jag blev sjuk i cancer förra året stanna inte välden upp, Ally hade fortfarande sina behov och det hade alla runt mig också. Jag var sjukskriven, jag mådde dåligt framför allt under cellgiftperioden och vissa dager kunde jag verkligen inte gå ut med henne men ofast gjorde jag det. Vi har delat in Allys rundor så att jag alltid tar morgonen, Disa tar efter skolan och Christen eller Isak tar kvällarna. När jag var sjuk så var det fortfarande jag som skulle ut med henne på morgonen, alla andra skulle till jobb och skola. Så här i efterhand inser jag hur bra det var för mig att ha Ally som tvingade ut mig, för vad hade jag gjort annars om inte hon och hennes behov hade funnits? Jo, då hade jag legat kvar i soffan och tyckt synd om mig själv, jag hade inte fått frisk luft, jag hade inte varit i rörelse och jag hade inte haft någon som tittade på mig med snälla, bruna ögon - som viftade och hoppade av glädje när jag visade mig och som kröp upp till mig i soffan och la sig ovan på mig när jag låg där och mådde dåligt.
Direkt efter den 11:e september och det fasansfulla som hände i New York så vädjade man efter volontärer som skulle komma och hjälpa till med sökandet i rasmassorna - ett fruktansvärt arbete men människor strömmade dit för att hjälpta till. För att inte de helt skulle duka under skaffade man något som de döpte till "feel good"-hundar - alltså man bad människor komma till platsen med sina hundar så att volontärerna in i mellan det fasansfulla de upplevde i sökandet skulle få känna värmer, liv och tillgivenhet. Hundar ger så oerhört mycket och kräver så lite - det enda de vill är att du ska älska dem tillbaka - och går ut med dem då och de...Så hund på recept är kanske inte en så dum idé, ändå...
Jag läser...
30 Jan 2015
... varje morgon olika bloggares bloggar men också på min Facebook. Varje morgon. Inte det första jag gör på morgonen, nej, det är först frukost, sen promenad med vovven och sen, om jag inte har jobb inbokade tidigt och om jag har tid, ja, då åker datorn på och jag sätter mig en stund och läser om andras liv. In i mellan skuttar jag in på toan för att fixa till mig inför dagen - tillbaka till datorn och läser lite mer, in i sovrummet för att plocka ihop lite kläder - tillbaka till datorn för lite mer information om vad alla andra har gjort under gårdagen eller under natten. Så håller jag på tills jag inser att nej, nu får jag skynda mig om jag ska hinna i tid till vad det nu är jag ska hinna i tid till. Varför är det så lätt att fastna framför datorn? Och varför är det så intressant att läsa vad andra männsikor gör med sina liv? Är det för att få inspiration? Det hade jag önskat - och det är det kanske också i mitt fall ibland - men oftast inte. Och framför allt så får jag inte inspiration av de flesta inläggen på Facebook. En del är bra, riktigt, riktigt bra, men många är det inte. En del bloggar är bra men många är det inte. Varför läser jag då?? Ja, det undrar jag också - men ibland så är där såna Guldkorn, tänk om jag nu slutar läsa bloggar och slutar gå in på Facebook - då kanske jag missar de där Guldkornen - hemska tanke - för det vill jag inte.
Idag var där ett riktigt Guldkorn på Facebook, han heter Daniel Mendoza och han ger ut en tidning som heter Good News Magazines - han bestämde sig en gång för att ge ut den tidningen eftersom han så saknade Good News...han berättar att tanken föddes när han satt på tåget och lyssnade på vad människor pratade om - han hörde bara negativa kommentarer om allt men framför allt om hur massmedia bombaderar oss människor med negativa nyheter, överöser oss med väldens och jordens misär, dränker oss i flödet av vår världs alla problem - nästan aldrig hörde han eller läste om något som var positivt - där och då föddes idén till Goda Nyheter: han ville helt enkelt göra något åt alla negativa inställningar. Idag är han ute och föreläser om positivitet - och det behövs verkligen, för så lätt det är att vara negativ. Det är så lätt att hamna där i det negativa om vi inte iklär oss en rustning som skydd - denna rustning kan vara ord, denna rustning kan vara någon annas röst, som Daniel Mendoza!
Så tack, Daniel - i dag gav du mig Bra Ord....
