Blogg

I det dolda....

27 Jan 2015

.....finns det så oerhört många människor som lider. Nu tänker jag inte på människor ute i världen utan här, hemma hos oss i vårt lilla land, i vår bubbla uppe i vårt hörn på jorden. Människor som lever och lider i det tysta, som stänger dörren om sig och,ja, försvinner - människor med familj och vänner runt sig men som ändå bara försvinner, försvinner in i ett töcken, en dimma - som drunknar och sjunker djupare och djupare ner. Det finns ingen väg ut, de bara sjunker djupare och djupar ner - varför är det på detta sättet? Vad är det som är så hemskt med att leva? Det finns de människor som hade kunna offrat sin ena hand för gåvan att få fortsätta att få leva och få fortsätta att få vara friska - och så finns det de som tar till allt för att bara slippa och försvinna, de som skadar och förgör inte bara sig själva utan också sin omgivning, och detta helt medvetet!

Vi pratade om detta en morgon för några dagar sedan, en bekant  ute i vår yttre krets hade gått bort - dukat under till följd av att för hårt liv som slav under alkoholen. Vi pratade om det och Disa frågade hur han dog, vi berättade som det var och då sa hon så klarsynt och klartänkt som bara en 14-åring kan göra: "men då valde han ju själv och då får han ju faktiskt skylla sig själv också" ...Vad svara man på detta? För någonstans har hon ju rätt! Varför väljer man alkohol och/eller andra drogor som livpartner? Som det allra, allra viktigaste i livet fast man kanske har både barn, käresta, föräldrar och barnbarn runt om sig och som är en del av livet? Varför är dimman och töcken viktigare är rena, friska och sunda tankar? Var är det vi är så rädda för? Den enkla vägen är givetvis att ta till flaskan och leva som om allt är helt ok, som om man kan hantera sin situation och har full kontroll och koll, och sen bara fortsätta så tills det inte går längre eller tills allt bara tar slut - alltså, man kan supa ihjäl sig, inte bara bildligt utan helt bokstavligt, på riktigt. Så jäkla, jäkla förfärligt - och så jäkla, jäkla onödigt. Livet som för mig är en sån gåva, är för andra bara ett förbannat gissel. Varför säger man inte stopp och ber om hjälp när man är så illa däran? Vad händer om man säger att man inte kan klarar det längre - om man säger att man har tappat kontrollen och herraväldet över situationen och livet och söker hjälp, är man svag då? Eller är man stark om man gör det, ber om hjälp och låter sanningen komma upp till ytan? Vad är svart och vad är vitt? Jag vet vad jag tycker, och jag vet vad jag tänker och för mig är det fullständigt klart: Disa har i mina ögon helt rätt när hon säger "det är hans eget fel"...Det kan finnan tusentals anledningar till att ta till flaskan eller andra droger och det kan finnas tusentals förklaringar till att det blir som det blir men...det är ingen ursäkt! Inte för mig - för "har man tagit Fan i båten får man ro honom i land" - det spelar ingen roll hur under isen man är: det finns alltid hjälp - men man måste vilja ha den hjälpen och ta emot den hand som sträcker sig ut...ta tag i den där förbannande handen då - jag lovar, jag håller och jag drar, jag håller och jag drar... men...du måste sträcka ut din hand, du också - det måste finnas en hand där för mig att ta tag i. Det gjorde inte han - och det gör inte så många andra där ute heller...Varför???

Barn - ingen självklarhet!

21 Jan 2015

Idag, den 21 januari, för exakt 21 år sedan blev jag mamma för första gången - jag som aldrig skulle kunna få barn! Så helt otroligt fantastiskt. Jag tackar från djupet av mitt hjärta alla forskare runt om i världen som har lagt ner timmar, dagar, veckor och år men även kraft och energi på att försöka lösa gåtan med att kunna göra barn utanför moderkroppen - en räddning för oss ofrivilligt barnlösa och/eller infertila. Utan alla er är vi många som kanske hade fått leva ett helt barnlöst liv. Nu blev det inte så för oss: efter många år och sex misslyckade IVF-försök blev Isak till våren 1993, april månad la man in på Curakliniken ett enda befruktat ägg, in i min väntande och så förberedda livmoder - ett ägg som nu skulle sitta där och växa sig till en människa! Så helt fantastiskt otroligt! Jag som inte skulle få bli mamma, nu låg där ett embyo inne i min mage...Var jag lycklig? Nej, inte särskilt, det vågade jag inte...Tron på att det skulle lyckas, att det skulle komma ut ett litet barn fanns inte - nej, något riktigt, riktigt hemskt skulle hända på vägen. Ett missfall eller ett dödfött barn, helt klart. Eller så skulle han dö under förlossningen - det var min övertygelse. Här kommer ett litet utdrag ur min kommande bok "Jag vill ha barn!" - just detta avsnitt handlar om Isaks födelse:

"Hjärtljuden nästan försvann på Isak, jag minns också att jag stirrade blint på monitoren bredvid mig som visade hans hjärtfrekvens - från snabba 120-130 sjönk det ner till 60 – 65 på bara några sekunder. Det höll på att hända det som jag hela tiden vetat - han skulle dö, jag bara visste det och jag, jag skulle inte få bli mamma. Detta var straffet. Det jag hade fasat för under hela graviditeten höll nu på att hända.

Min värsta mardröm var på väg att bli sann. Det var så det var och jag kände en visshet om att det skulle ske. Jag skulle låta det ske – det var förutbestämt. Isak skulle dö, jag var inte värd att bli mamma. Att Christen var värd att bli pappa tänkte jag aldrig på. Allt handlade bara om mig, mig och ingen annan. Det var så underligt allt ihop. Inom mig, inne i mitt huvud skrek jag ”han dör”! Utanför mig skrek någon ”krysta, det går inte, förbered för kejsarsnitt” och en massa annat. Jag hörde allt långt, långt borta och visste att det var slut. Det hela var över på 10 minuter. De hann aldrig snitta utan precis när de skulle rulla upp mig på operation så kom Isak ut som en raket. Läkaren som skulle sköta förlossning kom precis i tid för att sy ihop mig. Det var över så fort - och han levde! De sprang snabbt iväg med honom men de kom tillbaka lika fort och la honom i Christens famn. Där fick han ligga under tiden som de tog hand om mig. Jag var både klippt och spräckt.

Var jag lycklig? Nej, inte direkt. Var jag rädd? Ja, det var jag. Det var ju inte meningen att jag skulle bli mamma, och det var inte meningen att han skulle få leva - det var inte meningen! Nu var det bara för mig att vänta på att han skulle dö. Han skulle dö, Isak - det blev inte missfall under graviditeten, han dog inte vid förlossningen men dö, det skulle han, det visste jag med säkerhet. Jag var fortfarande helt övertygad om detta. Så började min vånda för Isaks överlevnad utanför min kropp istället. Nu väntade jag på att han skulle dö i plötslig spädbarnsdöd - att han bara en dag skulle sluta andas. Jag bara visste att något hemskt skulle hända. Jag levde med en sån visshet och - så hände inget. Det var nästan som en känsla av att bli lurad. Detta är svårt att förklara med ord men jag tror att de som har tankar som jag förstår precis vad jag menar. Det är som om man bara går där och väntar på katastrofen som man bara vet ska komma och när den inte kommer blir man lite snopen - man känner sig nästan lite lurad. Men samtidigt vågar man ändå aldrig slappna av och bara låta det vara. Man är på sin vakt hela tiden och flyttar fram deadline. Ett steg i taget. Dör han inte idag, så dör han i morgon. Tidsfrist efter tidsfrist får man – av vem? Ja, han som styr mitt liv och mitt öde! Vem? Ja, säg det…"

Idag är Isak 21 år och han lever fortfarande - och han kommer att leva för alltid: Isak, jag älskar dig - härifrån och till evigheten!

MediYoga

18 Jan 2015

I går, fredag, var jag på en MediYoga fortbildningskurs. MediYoga är Medicinsk Yoga viket jag är instruktör i sedan 2011. Temat var ”Yoga för binjurarna och hormonbalans". Jag visste inte riktigt vad kursen skulle innehålla men sedan jag utbildade mig till MediYogainstruktör har jag fortbildat mig kontinuerligt mycket beroende på att många pass är specifikt inriktade på olika problematiker och diagnoser såsom MediYoga för hjärtat, för kvinnor, för andningen, för ryggen, för huvudvärk och så vidare. Kursen började med att vi fick ett kompendium att kika genom där det då stod beskrivit bland annat vilken funktion våra binjurar har och hur man kan må om man till exempel har underproduktion. Redan när jag började läsa så fattade jag hur rätt jag hade kommit! Det bara bubblade inom mig, det här är ju helt otroligt tänkte jag – jag hade inte kunnat komma mer mitt i prick. Varför? Jo, för en bit in i kompendiet var där en sida som hade titeln ”Yogan och Binjurarna” och där var det beskrivit att enligt yogisk filosofi tillhör binjurarna första chakrat, muladhara, det vill säga rotchakrat – ”mitt” chakra, det som jag jobbar så mycket med sedan jag fick besked förra året att jag hade tjocktarmscancer. Så här stod det:

 Betydelse: Mula = rot, adhara = bas eller stöd

Plats: Mellangården dvs nere vid könet

Färg: Röd

Funktion: Grundtrygghet, överlevnad, närvaro

Sinne: Lukt

Element: Jord

Mat: Protein

Körtel: Binjurarna

Mentalt: Själmedvetenhet

Kroppsdelar: Skelett, ben, fötter, tjocktarm inklusive ändtarm och anus

Fysiska symptom: Övervikt, förstoppning, hemorrojder, andra sjukdomar i ändtarmen, smärtor i nedre delen av tryggen, ischias, åderbråck i ben och underliv, reumatism

Psykiska symptom: depression, rädslor, oro

 Vidare så stod det också i texten: ”Rotchakrat börjar utvecklas redan under tiden i moderlivet och fortsätter sedan att präglas de första tre åren. En otrygg start i livet, separation från modern eller om hon är i obalans kan skapa problem i detta chakra. Det är framför allt de första 40 dagarna efter födelsen som barnet är som mest känsligt men ända upp till tre års ålder påverkas stabiliteten i rotchakrat.

                      Rotchakrat är grunden för fysisk, mental och känslomässig hälsa. Det handlar om överlevnad, att ha mat för dagen, tak över huvudet och att vara frisk. Med andra ord våra basala behov. Det handlar också om att ta hand om kroppen, sova tillräckligt, äta rätt, motionera och vara lyhörd för kroppens behov.

                      Om du har en obalans i rotchakrat kan livet kännas tungt och du kanske inte har tillräckligt med energi till att göra det du vill. Du handlar på instinkt och rutin och kan ha svårt för förändringar. I detta chakra har vi arbetsnarkomaner eller de ”duktiga” flickorna som kommer till följd av brist på egenvärde.

                      Att ha ett stabilt rotchakra är grunden för en trygg och stabil människa som kan stå med båda fötterna på jorden i alla sammanhang. Det ger en stabil och jordad individ som är nöjd med sin kropp, tar ansvar för sina handlingar och känner att livet är meningsfullt.”

Så helt otroligt träffande – och detta skulle jag lära mig, det var bara perfekt. Dagen blev intensiv och spännande och jag kände att passet passar mig och att detta är något jag tar med mig. På kursen kunde jag inte hålla mig från att berätta om mig och det jag gått genom. Det var när vår lärare Ellen Engvall kommenterade rotchakrat och dess betydelse och om vikten av att vara stark i sin självkänsla och att verkligen på djupet älska sig själv som jag bad om att få ordet. Jag började med att säga att jag ser mig själv som resultatet av att inte kunna älska sig själv, att vara ett otryggt barn och en otrygg tonåring men också en otrygg vuxen som levt med ångest och rädslor hela livet. Min obalans i rotchakrat på grund av alla rädslor och all den ångest jag levt med har gjort mig sjuk, det är jag helt ärligt säker på. Jag drabbades av tjocktarmscancer för att jag levt med så mycket oro, stress och rädslor – jag sa till alla kvinnorna i gruppen på kursen att finns det något som de alla kan göra och det är att hjälpa unga människor, hjälpa dem till att stärka deras självkänsla och hjälpa dem till att tycka om sig själva. Jag sa också att jag önskar att jag som ung mött någon som hade hjälpt mig med detta – tänk om jag hade gjort det, hade jag då sluppit få cancer? Det vet man inte, givetvis, men jag vill tro att det är något åt det hållet, faktiskt, helt ärligt tror jag det.

Efteråt, i pausen kom flera av deltagarna fram och sa till mig att de tyckte jag var oerhört modig som vågade berätta. Det värmde i hjärtat! En tjej kom och sa med tårar i ögonen att det berörde henne djupt det jag sa, det träffade henne rakt in i hjärtat eftersom hon själv precis fått en diagnos som hon också upplever är kopplat till rotchakrat. Hon sa att hon tänkte precis så som jag. Jag svarade henne att jag upplever att jag har en uppgift och att jag måste följa min inre röst: när jag känner för att berätta om mig själv så bara måste jag göra det! Det hjälper kanske någon, det är min förhoppning.

Inget varar för evigt..

10 Jan 2015

Sitter här nu i ett grått, blåsigt och småregnigt Hjärup och tänker mig tillbaka....kroppen har landat på Moder Jord men sinnet och själen är någon helt annanstans. Vad är det vi har upplevt på denna resa? Jag försöker sortera och nyansera alla intryck men det går inte, det är mest ett virrvarr inne i skallen, näsan rinner, halsen värker och det dunkar i huvudet. Förkylningen kom sista dagarna i Bangkok som ett "brev på posten" - aircondition och jag passar inte ihop! In i kalla utrymmen och ut i 30 graders värme - av och på med kyla på natten - vaknar med värkande hals, varför kör inte alla hotell med fläkt istället? Hade varit bättre för hälsan men, nu är det inte så - gilla läget, Mia. Nu är också Bangkok och Rambuttri ett minne blott, alla upplevelser ligger i historien - vi vänder blad och går vidare men först, en liten summering:

Vi lämnade Kambodja så småningom och flög till Bangkok - 4 dagar skulle vi nu vara i denna helt underbara men kaotiska gigant till huvudstad. Att komma till Thailand efter Kambodja var som att komma till civilisationen - att två länder så nära geografiskt kan vara så långt ifrån varandra! För oss som reste i Thailand på 70-och 80-talet så är det där någonstans som Kambodja är idag - historiskt sett ett ögonblick i tid, Kambodja kommer inom kort att vara i framtiden precis som Thailand - skillnaden är nog mest folkets sinnelag: Thailändarna är ett frihet-och själständighetstänkande folk som aldrig, aldrig varit koloniserat, inte heller kuvat och undertryckt av överheter och krig. Med Kambodja och kambodjanerna är det precis tvärt om, det är inte mer än 30 år sedan Kambodja trädde in i självständighet och frihet, detta präglar folket oerhört, khmererna är försiktiga, osäkra och väldigt ödmjuka, de ser upp på oss västerlänningar vilket jag tycker är sorgligt men samtidigt så accepterar jag och förstår att det behövs en västerländsk hand som styr upp eftersom något som de saknar själva är organisationsförmåga och kunskap inom logistik: det är inte mycket som fungerar om inte en västerlänning finns med lite sådär i bakgrunden - samtidigt så accepterar man oordningen och det ickeperfekta ju längre man är i landet - det har sin charm och det är också nyttigt för oss "perfekta" att få lite skit under naglarna! Men dock - det var med lätta steg vi klev av planet i Bangkok - och mest var det den så underbart, ljuvliga maten vi saknat! Oj, vad gott det skulle bli med Thaimat! 4 dagar går alldeles för fort - det känns som jag har levt i ett snabbframspolat kassetband, vips så är resan borta och jag sitter här - vad var det som hände?

Hand till Hand

31 Dec 2014

Vi har ett samarbete med Hjärups Budoklubb i Hjärup gällande ett donationprojekt vi döpt till Hand till Hand vilket är precis som det låter: vi förmedlar stöd och hjälp till de som är i behov av det främst inriktat på Sydostasien. Vi startade upp detta projekt 2011 och både 2012 och 2013 var det ett barnhem i norra Laos som fick ta del av vårt stödprojekt då vi reste dit och lämna över förnödenheter vi köpte in på plats och sen delade ut till den 575 föräldralösa barnen som bodde på barnhemmet och gick på  skolan som tillhörde skolan. Vi samarbetade då med en lokal organisation som heter LaoKids i Luang Prabang.

I år var det Kambodja stod på tur. Organisationen vi bestämt för oss att stödja heter Goodwillcentersihanoukvill - läs mer på: https://goodwillcentersihanoukville.wordpress.com och innan vi reste ut på Kho Rong hade vi ett möte på skolan med deras eldsjäl Jennifer då vi tillsammans gjorde upp en plan över var behovet är som störst just nu. Skolan ligger i utkanten av Sihanoukville, i ett slumområde där de allra fattigaste bor. Och då pratar vi om fattiga - har nog inte sett likhet till denna missär innan! I viket fall som helst så är denna skola till för alla de barn som bor i området och där får de bland annat lära sig engelska och datorkunskap. De lokala lärarna på skolan är avlönade lärare men det finns även volontärer som kommer dit och hjälper till. Jen är den enda västerlänning som arbetar på skolan och hon har varit där i 5 år. Vilken energi och drivkraft denna tjej har - bara att lyfta på hatten för hennes engagemang. Det finns givetvis kommunala skolor här också och barnen går 4 timmar om dagen där, resten av dagen är de på Goodwillcenter. En kille, vår tuktukförare som hade gått på skolan och bor i området, berättade för oss att han lärt sig allt han kan gällande engelska men även annat på Goodwillcenter. Den kommunala skolan i Sihanoukville är ganska dålig och mest har det berott på outbildade och oengagerade lärare som köpt sig till barnens betyg. Det slutade med att staten var tvungna att ta tag i det och gjorde en undersökning där det visade sig att barn som gått ut med höga betyg kunde i stort sett inget! Snacka om korruption! "Ge mig 10 dollar så får du ett A"....

Ok, vi beslöt oss att vi skulle dels stödja de allra fattigaste av de fattiga familjerna med mat för en månad men också saker som skolan just nu är i behov av. För någon månad sedan fick de ett antal datorer av ett danskt företag men vad de också behövde till dem var högtalare samt en webkamera och hörlurar. Webkameran ska vara till för barnen så att de ska kunna tala engelska över Skype med de västerländska donatorer som de har - superidé... hörlurarna är också till engelskundervisningen liksom högtalarna. Vi skaffade även en laptop till huvudläraren i engelska så att han lättare kan planera och bedriva undervisningen. Några saker till skolan behövde var plaststolar, lådor, småbord och ett stort skåp att lägga saker i för att slippa mössangrepp. Glädjen stod högt i tak då vi levererade sakerna, kan jag säga. Det känns gott i hjärtat att kunna få ta del av upplevelser som dessa. Men det som var mest berörande var matutdelningen i går. Oj - det går nästan inte att beskriva i ord. Vi började på morgonen med att resa runt och göra beställningar på ris, olja, soya och fiskkonserver, saker som vi sedan hämtade upp utom riset, 400 kg! vilket blev levererat med moppe till skolan. 200 kg på varje moppe...ha ha ha vilken syn! Vi köpte också in lite "lyx"-frukt dvs äpple och clementiner till familjerna. På skolan satt vi sedan och delade upp allt i 25 lika stora delar vilket vi sedan traskade runt till de olika familjerna för att dela ut. 15 kg ris i varje säck och sen allt det andra - ganska tungt och svettigt att vandra backe upp och backe ner med alla dessa varor i 30 graders värme - men vad gör det när man ser den glädje vi små tomtar gav upphov till! Bilder kommer att finnas på Hjärup Budoklubbs hemsida men även på deras Facebooksida , sök på Hjärups Budoklubb-Combat jujutsu....

Nu är det Nyårsafton och seneftermiddag - det råder fest i luften, människor har så smått börjat smutta på drinkar och ställa in hjärnan och humöret på party - så oxå vi. Strax är det dax att öppna upp vår kylda champange och med detta höjer jag en skål och önska alla en helt underbar start på 2015!

Inga sjömansben

29 Dec 2014

När jag ligger här och vilar i min säng åter tillbaka på fastlandet och Sihanoukville gungar min säng fortfarande, det gungar i huvudet och det känns som om jag var kvar ombord på båten...Jag vaknade på Kho Rong tidigt i morse av att det ven och rasslade ordentligt i palmbladstaket, det hade blåst upp under natten och det gick stora, vita gäss på havet. Jäklar, var min första tanke - vi ska ju resa idag! Mia och havet är ingen superekvation kan jag säga och det blev ungefär så som jag hade befarat: himmel var dålig jag blev! Båten vi åkte med var typ en katamaran och den hoppade på höga vågor som slog in över oss stackare som satt och kämpade för att hålla oss kvar i våra säten. Det tog inte många minuter innan att jag inte skulle klara det var ett faktum - resten av den ungefär en timmes långa resan fick jag sitta med huvudet ner mellan benen, inte för att jag mådde så illa utan för att jag som vanligt höll på att svimma - är det för att jag har ganska lågt blodtryck som jag blir så dålig? Vet inte men otroligt jobbigt var det. Det är som om allt blod lämnar mitt huvud och jag blir oerhört yr. En tjej blev så dålig att en ambulans fick hämta henne på piren när vi kom in. Många svarta sopsäckar blev utdelade, och använda, på denna resa kan jag säga.

Vår sista dag på Kho Rong blev också ute till havs: Vi bestämde oss för att chartra en fiskare och hans båt. För 20 dollar tog han oss ut till en liten ö ungefär 20 minuter ut i havet från oss där det skulle vara fint snorklingsvatten. Fiskaren som vi "hyrde" satt och väntade på napp strax utanför vårt bungalowområde, inte i form av fiskar utan mer i form av oss turister som ville just det vi ville - ut och snorkla. Han satt där och drack något ur en burk, typ soda eller kanske en öl vad vet jag - i alla fall, hans båt låg för ankare en bit ut så han vadade helt sonika ut och drog in den en bit så att vi kunde hoppa ombord - samtidigt så tömde han sin dricka - och kastade burken... i havet! Bara sådär, vi bara tittade på varandra vi svenska, sopsorterande varelser - hur kunde han göra på detta sätt? Helt för oss ofattbart - havet är väl ingen jäkla papperskorg, heller? Men så är det här i Kambodja, verkligen, det är sopor och sopberg överallt. Människorna bor i sina plåtskjul precis bredvid den egna sophögen, det spelar ingen roll: bakom det finaste och vackraste finns det absolut fulaste...Varför är det på detta sätt, varför är det ingen som kan ta ansvar och börja där? Vi sa så där lite på skoj om man gav varje unge som springer på stranden en stor sopsäck var att fylla med skräp och för varje fylld säck fick de låt säga 50 cent, ja då hade ungarna tjänat in en stor veckopeng på bara några timmar. Sen är frågan: var gör man av alla säckran då? Phu, nej det blev för jobbigt att tänka ut i värmen. Tar det en annan gång.

I alla fall, snorklingen var fin, vi var ute i ungefär två timmar, badade, snorklade och besökte den lilla ön och det lilla, övergivna templet som låg på toppen av berget där vi tände lite rökelser till buddah. I havet såg vi både vackra, lila koraller, Clownfisk och stora sjöborrar med superlånga taggar blickande upp på oss med sina blå ögon - jo, det är sant, det såg ut som om de låg där och bligade på oss, kanske väntade de på en fot att sätta sina taggar i? Det där slapp vi som tur är. Vi avslutade dagen med middag nere på stranden i skymningen. Vår sista dag ute på Kho Rong var till ända - dags för att lämna denna lilla oas, vilken den blev till efter att julstöket var över - hur man firar nyår slipper vi att veta för nu stundar nyår för oss här, i Sihanoukville, i stället. Men först är det i morgon den 30:e som gäller och vårt Hand till Handprojekt,  nu här i Kampbodja istället för i Laos. Det ser vi fram emot alla fyra.

Naturens under!

27 Dec 2014

Vaknade i går natt av ett otroligt smattrande mot vårt palmbladstak - smög mig upp i mörkret och ut på balkongen: det regnade ett hårt, tropsikt regn som varade några minuter och som sen bara var borta - inte ett spår fanns kvar när morgonen grydde och vi gav oss ut på vår promenad längst stranden för att äta frukost. I natt var det dags igen, återigen vaknade jag utav det nu omisskännliga ljudet av det hårda regnet mot palmbladstaket - denna gången stannade jag kvar i sängen, låg och lyssnade och förundrades övet naturens under: mitt i denna tid, den torra och behagliga på denna delen av jordklotet, kan det komma ett regn utan dess like - spåren fanns kvar i morsen. Denna gånga varade regnet någon timme och allt var fuktigt och varmt när vi vaknade.

När vi planerade vår resa hit, till södra Kambodja så visste vi av erfarenhet att vädret är oftast det bästa här i Sydostasien nu vid den här tiden, inte för varmt men ändå torrt och soligt - vad vi inte visste var att här i södra Kambodja är de två sista månaderna efter regnperioden, det vill säga november och december, månader som kallas de stormiga månaderna och att oväder med storm och regn visst kan förekomma...Det har vi upplevt nu. När vi var på lilla ön Samloen var det storm 2 av 4 dagar, ön är helt beroende av förnödenheter varje dag med båt från fastlandet, det finns ingen el utan allt drivs med och av generatorer, maten förvaras i stora kylboxar fyllda med is - dessa boxar måste fyllas på med ny is varje dag annars går maten förlorad. Ingen båt - ingen is, inte heller färskt kött, bröd, mjölk och så vidare. För oss var dock inte maten den största oron utan om det var möjligt för oss att lämna ön som planerat den 23:e för att kunna fira jul här på den något större ön Kho Rong - och det kunde vi men dock inte med den sk vanliga båten utan vi fick hyra dykbåten med två gamla kambodjanska sjögastar som styrde kajutan oss till vårt inplanerade julfirande här. Så det löste sig, men lika lätt hade vi kunnat vara fast där på Samloen, utan mat, kall öl... eller wifi - till barnens stora förskräckelse!

Julen är över för denna gången och de flesta av de hundratals festglada västerlänningar som firade av sig här iklädda röda tomteluvor har lämnat ön för nya, stora äventyr. Kvar finns ett lugn över ön som blir mer och mer behaglig. Här är det gudagott att vara men med bara ytterligare en dag kvar ställer vi in oss på att snart lämna ön vi oxå för att segla tillbaka till Shianoukvill och civilisationen för att fira nyår. Disas och min hemresa kryper bara närmare och närmare - men innan dess är det dags för vårt projekt Hand till Hand - mer om det i en rapport från Kambodja längre fram.

Julafton 2014

25 Dec 2014

Juldagsmorgon har grytt och bara Mia och Disa är vakna - de andra två sover sött i sin bungalow bredvid - en resumé:

Julaftonsmorgon började med att Disa och jag packade upp de från hemma inköpta julsakerna, iklädde oss tomteluva och tog slipsar och annat och tassade över till killarnas bungalow sjungandes en tomtesång. Slipsarna blev glatt mottaga och sedan traskade vi alla fyra ner för backen mot stranden iklädda tomteluvor och slipsar - många leenden på vägen fick vi.

Frukostbilden på stranden vid havet har många sett som vår hälsning och vårt julkort från denna ö som faktiskt blir bättre och bättre för varje timme. Det är inte så illa som jag först trodde - det finns visst både restauranger och guesthouses som är helt ägda av lokalbefolkningen och drivs av dem med, men visst, de andra är här och har, som jag sagt innan, en tendens att ta över - men tiderna ändras, engelskan kommer in i skolundervisningen och khmerfolket reser sig stolta och rakryggade, finner tilltro till sig själv och stolthet övet sitt land - de är inte där nu men det kommer - tror jag....

Dagen fortsatte med att vi tog en vandring tvärs över ön till en strand som kallas Long Beach - för den är lååång, säkert en mil med kritvit sand - helt otroligt fantastiskt vacker och nog en av de vackraste stränder jag upplevt! Om man ser till strand och bortser från allt skräp som alla lämnar efter sig - det är verkligen soptippar överallt. Helt makalöst! I alla fall, denna vandring tog vi by foot iklädda flipflop, vår första miss - den andra var att vi inte hade kollat hur stigen gick och hur vandringen skulle vara för, hujedamej...vilken vandring! Isak tyckte det var både spännande och kul och Disa var som en stenget, men jag! Det var upp till toppen - ganska okej men sen nerför till andra sidan, det var klippor som vi fick ta oss nedför med hjälp av lianer och fastsatta rep, brant och så oerhört jobbigt - inget för en 56-årig tant, inte, men jag klarade det, och Christen också trots sin höftprotes, ha ha ha vilken syn. Vandringen tog en timma ungefär sen hade vi vår belöning i form av denna så fantastiska strand. Hemvandringen var vi tvungna att påbörja minst en timma innan mörkret skulle infalla så vid 15.30 bröt vi upp och började bergsbestigningen åt motsatta håll - ha i minnet att denna vandring är ovanpå allt i 30 grader...vi badade i svett när vi kom fram till vår sida, satte oss, tog en mangoshake och pustade ut. 

Julaftonskväll blev BBQ på stranden, slipsar och mössor fortfarande med men jag gav min till killen som driver vårt guesthouse - en något udda syn, en kambodjan med en tomteluva - där satt han glatt vid sin disk med luvan på....många av turisterna firade jul med tomteluvor dock inte så fina som våra, kantade av leoparsdskinn som de var...Disa och jag drog oss tillbaka när det värsta julfirandet drog igång, se hej och godnatt till grabbarna - vad de gjorde sen står skrivit i stjärnorna, just nu i alla fall - när de vaknar så vet vi - Isak ville i alla fall fira in julen ordentligt och det antar jag att han gjort. Vad gjorde väl inte vi när vi var 20?? Denna gång hade Isak sin pappa med som heller inte tackar nej till lite party! 

Jag vet inte vad jag ska säga...

23 Dec 2014

Nej, jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska formulera och uttrycka vad jag känner och upplever här på denna resa. Någonstans känner jag att det är så oerhört fel - vad är det som är fel? Ja, det är det som jag har svårt att uttrycka - det är så mycket som känns fel här i Kambodja, upplevde det först i Shianoukville, det blev mer påtagligt när vi kom till ön Kho Rong Samloem för några dagar sedan och nu har vi kommit till den större grannön Kho Rong och jag får det bekräftat: det är något som är fel! Felet är kanske hos mig men det som känns fel är alla dessa "låtsas"-backpackers som har invaderat denna delen av världen och gjort den till sin verklighet så länge det tycker det är kul. De kommer hit från England, Frankrike, Sverige och så vidare - stannar till här för drickan är billig, allt är billigt men framför allt det, och så kan de dryga ut sin reskassa genom att jobba lite extra på någon bar. På i stort sett alla barer, restauranger, guesthouses med mera arbetar de, dessa aningens bortskämda västerlänningar, och lokalbefolkningen är hänvisade till de lite mer undanskymda jobben såsom i disken, städa loch laga mat  - varför är det på detta viset? De flesta skulle säkert svara att det har med språket att göra, Kambodjanerna kan inte engelska, verkligen inte, det är så få som kan och de få som kan, ja, de får då de något bättre jobben men majoriteten jobbar liksom bakom, de varken syns heller hörs något nämnvärt.

Om jag jämför med till exempel Thailand så är skillanderna oerhörda, hade denna strand vi bor på nu varit i Thailand så hade de flesta barer, restauranger eller guesetshouse varit familjeägda och då av Thailändare - de har en driftighet och en självkänsla som jag känner att Kambodjanerna saknar och jag tror att jag kan ana och förstå varför: det är ett så sargat folk, de har varit förtryckta så oerhört länge och det har lärt sig att inte ta för sig, liksom på sätt och vis människorna i Laos. Jag ser en likhet mellan dessa två länder - Thailand och Thailändare har alltid varit fria och äger en stolthet och en framåtanda som dessa folk saknar. Men det kan förändras och jag tror att vägen in i att kunna ta över själva och börja styra är språket - de behöver lära sig engelska och de behöver lära sig hur man driver företag som behagar oss, turisterna - för Kambodja har så mycket att ge, jobben ska inte gå till de bortskämda lyxluffarna bara för att de kan engelska och är västerlänningsar, nej, jobben ska gå till dem som behöver det mest: lokalbefolkningen och genom att jobba blir de självförsörjande och med det stärker de sin självkänsla!

Vi var på Kho Rong Samloem i fyra dagar - det är så mycket jag skulle kunna skriva om det vi upplevde där men det får vänta...Nu är vi här, på Kho Rong och vi ska stanna här till den 29:e, alltså över jul. Jag ska skärpa mig och inte störa mig över de överförfriskade ungdomar som vimlar runt här åå denna strand utan jag ska ta det för vad det är: en erfarenhet - om inte annat - och, ja, jag har också varit ung!

Steget förändras

17 Dec 2014

Sakta,sakta märker jag hur vi flyter in i den Kambodjanska rytmen och det Kambodjanska tempot. När vi går ner för den långa backen från vårt hotell, en asfalterad väg som är kantad av restauranger, hotell och butiker med tuktukförare som står på rad och kallar efter alla förbipasserande "do you whant tuktuk?" - där förändras våra steg. Vi har börjat gå liksom lite saktare och släpigare, dels för att det är så varmt men också för att, ja, vi har inte bråttom till något och har ingen tid att passa överhuvudtaget. I vanliga fall så går jag snabbt oavsett om jag har bråttom eller ej, Disa går också snabbt och lite hårt, Isak, ja han har en loj gångstil även hemma så man kan säga att han går som vanligt - och Christen, han går som han alltid går, han med. Jag märker det framför allt på mig själv - jag har börjat glida fram, om jag bara för en stund hamnar i mitt vanliga tempo är jag sjöblöt på några minuter - ne, det är bättre att följa rytmen och tempot som finns här. 

När vi har kommit ner för backen är vi nere vid stranden. Där tar vi till höger och strandpromenaden börjar, eller att kalla det strandpromenad är kanske att ta i, det är en stenbelaggd gångstig där barerna ligger till vänster och stranden och havet till höger. Där går vi, och hamnar vi bakom en vietnamesisk massör som i sakta mak bjuder ut sina tjänster, ja, då måste vi sakta ner våra steg ännu ett snäpp - eller gå om. Ingen brådska här inte! Här och där sitter de masserande damerna i små klunger i skydd av någon skugga och småpratar med varandra. Hamnar vi bakom en västerlänning som har brått om till första ölen, ja, då kan vi, om vi vill, öka på vårt tempo. Det vill vi inte. Vi håller oss till det lugna steget.

De vietnamesiska damerna här är många får vi höra. Jobben är fler och bättre här än hemma i Vietnam. Här kan de massera en västerlänning och få 6 dollar för 30 minuter eller ge pedikyr för 4 dollar. Ofta har de bara någon kund om dagen, de är många - turisterna är färre, de slåss om oss som finns. Lokalbefolkningen får också slåss om jobben: många ungdomar kommer hit och upptäcker det "ljuva livet" - de kan få jobb på någon bar med fri mat, säng och fullständigt fri dricka om de delar ut flyers några timmar om dagen - och det är det många som har hoppat på: överallt ser man västerlänningar som går runt om delar ut flygblad, detta har blivit deras hem för några månader innan de tröttnar och drar vidare. Turistpolisen bryr sig inte och visum är lätt att få. Ett farligt paradis för den som inte är så nogräknad men en kul grej för de som har förståndet i behåll. Det finns några "glidarjobb" också, såg att de sökte en västerlänning som kunde köra jetski och dykcentrat söker också folk. Varför inte dryga ut reskassan så att man kan stanna ute längre?

Dagarna går i sakta mak, snart ska vi lämna Shianoukville och åka ut till ön Kho Rong Samloem. Det ska bli skönt att lämna detta tempo och dra ner det ytterligare några steg - att bara få ligga där i hängmattan på varandan och sakta, sakta gunga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Bort från barer och hålligång, några dagars tysthet och stillhet - inbillar jag mig men vet i nuläget inte alls hur det blir - det återstår att se. 

Jag passar på...

15 Dec 2014

Det gäller att passa på att sno åt sig denna lilla manick när Disa sover - hon går in så ofta hon kan och surfar rut i världen eftersom hon inte fick ta sin Iphone med sig - Isak kunde vi inte förbjuda eftersom den har växt fast i hans hand - och han är inte ensam, även här bland människor som inte äger mycket sitter mobilen i handen, överallt i bussar, på gator, på motorcylar, i tuktuken, ja det spelar ingen roll, från den trasigaste klädda till högklackat och blingbling har mobiltelefonen funnit sitt fäste - jag kan inte sluta att förundra mig...Denna manick jag skriver på är en kombinerad surfplatta och dator, liten och lätt med ett tangetbort gjord för den lite äldre som inte har surftummar och den bästa synen - riktigt bra investering tycker jag icketekniknörden som inte fattar så mycket om maskiner och teknik men som älskar att skriva! Sen finns det fritt wifi i stort sett överallt, ibland en välsignelse för en uttråkad Disa som kan följa svensk tv - och julkalendern!

Julen, ja, även i denna buddistiska delen av världen har tomten och julgranen funnit sin plats, inte en bar eller restaurang värd sitt namn utan en tomte eller i alla fall en liten julgranskula dinglandes i taket - vissa mycket andra lite mindre - ska bli spännande att fira julafton ute på Kho Rong och sen nyår tillbaka här på fastlandet och Shianoukville - undrar hur det ska gå med öl för 50 cent  och drinkar för 2 dollar? Här kryllar det av tokiga engelskmän och vi vet ju alla hur de blir med lite för mycket innanför västen...hu, jag tror att jag gömmer mig inne på vårt hotell så jag slipper se det. Skämt å sido, tror att det kan bli riktigt häftigt och ett firande utan dess like och riktigt kul för Isak, vi andra tre kan ju dra oss tillbaka när det blir för mycket. Jag kommer att i alla fall rapportera, var så säker.

En ny dag ligger nu framför oss, de andra tre ligger i sina sängar liknandes kåldolmar insvepta i sina lakan med en kall vind svepandes fram och tillbaka från fläkten - snart ska jag köra upp dem ur sina små, varma bo för det är dags för frukost och att utforska denna dag som nog också blir en strandhängdag likt gårdagen med kanske ett besök på marknaden i kväll - vem vill det? Jo, Disa men jag är också lite sugen på att kolla in det lokala utbudet - shoppa är ALLTID kul för en tjej! På återseende...

På buss genom en bit av Kambodja

14 Dec 2014

Klockan är nio och vi har sovit gårdagen till historien, den kan få ligga där nu som ett minne och en lärdom. Ett minne och lärdom av att vi tränar oss på att vara i Kambodja, sluta bry oss om tider, obekvämligheter, hög musik och skrikande ungar - det är så det är här! Lätt att falla in i " men för hel-e skruva ner musiken" eller " när är vi framme?". Bussresan som enligt tidtabell hit ner till Shianoukville skulle ta fem timmar tog åtta! Halvvägs fick vi motorhaveri, av bussen och vänta i diket - ny fläktrem på med hjälp av fem "frivilliga" mekaniker...Upp på bussen för fortsatt resas söderut. Mer människor på, inga säten över, vad gör det? Fram med plastpallar i mittgången, oj, är de oxå slut, ok, sitt på golvet då. Här finns plats för allt och alla. Phu, i ett mörkt Shianoukville letade vi oss fram till Sakal Guesthouse med biljard, engelska turister med bara överkroppen och flödande öl ut ur kranar för 50 cent glaset. 3 kronor! Hur är det möjligt? Ett helvete för den alkoholsvaga! Nu är vi här några dagar, nu är det sol och bad vid havet som gäller innan vi sätter oss på båten ut mot Kho Rong Samloem där vi ska bo på ett dykcentra - men det är då - nu är nu.

Jo, lite om min födelsedag, måste bara nämna det oxå. Christen bokade bord på Malis (betyder jasmin på khmer) - när vi kom dit blev vi visade till ett hörnbord med den mest fatastiska blomsteruppsättning på - och små jasminblommor utströdda över hela bordet - för mig! Oh, såå fint. Sen åt vi den godaste middagen - mycket och länge, vi njöt av mat, sällskap och atmosfär. Sen mot slutet av middagen släcktes ljuset helt plötsligt, va strömavbrott? var min första tanke - tills jag hörde en kör av röster som sjöng " happy birthday" - hela personalstyrkan kom fram till vårt bord, sjungandes och bärandes på en tårta! Till mig - en sån överväldigande överraskning, jag blev såå glad - och tårtan var så god! Detta var helt på personalens egna bevåg utan inblandning av Christen - och de bjöd på det, för att de ville...helt, helt fantastiskt - detta var en födelsedag att minnas. Tack maken för allt du fixade - Love U!

"På sydostfronten mycket nytt..."

11 Dec 2014

Kambodja. Phnom Penh. Ja, vad ska man säga? Oj, vet inte var jag ska börja - allt är bara så, ja helt..underbart, fantastiskt, omtumlande, bullrande, doftande, påverkande och så vidare, och så vidare. Såå många intryck på så kort tid, inte ens två dagar och vi är redan hemma. Omställningen är omedelbar - tvära kast från regn, blåst, köttbullar och rödkål till värme, trafikstockningar, uteblivna trafikljus, mängder - jag menar verkligen mängder, av människor och motorcyklar, nudelsoppa, ätpinnar och dofter - dofter - dofter...Jag bara formligen älskar det fast natten var inte den bästa natten: svettig kudde under huvdet med fastklistrat hår i nacken - lakan av - lakan på, är det inte morgon snart? Hur lång kan en natt vara egentligen? Va, är det dags att gå upp nu? I mitt huvud är det tre på natten: här skiner solen in genom fönstret och fåglarna kvittrar utanför...Christen står färdigkammad och vill ut i den brusande, bullriga huvudstaden, pigg och vaken - men inte jag, inte än - vår tid här är inte er tid: kroppen är sex timmar fram in i framtiden men huvudet är fortfarande kvar "hemma". Men snart, snart är omställningen komplett - snart är huvudet med oxå.

Lite poolhäng hade vi i går innan vi drog ut på stan för en tidig middag - oh, så sugna vi var på detta fantastiska kök! Och en kall öl, givetvis. På väg , efter en såå god middag, på en promenad i mörkret innan huvudet äntligen ska få vila på kudden passarade vi ett gäng glada tuk-tukförare som hade slutat för dagen, de satt där på trottoarkanten och åt  men framför allt drack öl..mycket öl, de var glada och skrattande - när de såg oss ville de att vi skulle stanna en stund och prata. Ur en plastkasse under bordet trollades mer öl fram, till oss denna gång, lite varma men vad gör det när man blir bjuden av ödmjuka, leende, givmilda människor som lever på inget men bjuder bort det lilla de har? Att tacka nej är inget alternativ - glatt tog vi emot och skålade med våra nya kompisar. Var kommer ni i från? Sverige, har vi aldrig hört talas om - men vad gör det? Vi är tuk-tukförare, berättade de stolt för oss. Nu ikväll ska ni väl ändå inte köra mer, undrade jag en aning skräckslaget - svaret var ett asgarv - nej, nej nej - slutat för dagen...och mer öl kom fram. Vi tackade de glada gubbarna och vandrade vidare....En dag i Phnom Penh var nu över...äntligen skulle vi få sova. 

Idag var det inköp av bussbiljett för vår stundande resa söderöver, vi drar på lördag. Efter det fortsatte vi till Russian Market för lite shopping av både det ena och det andra - märkesvaror finns det i mängder till en billig peng - som i Thailand: helt äkta oäkta, men fint som snus för oss som inte bryr oss...Russian Market heter så för att, ja, det undrar vi oxå men vi antar att det hänger samman med kommunist-tiden och Kambodjas kompisar i Ryssland som tog hit ett utbud av varor till ett land som inte hade något - eller något sånt, vi bara gissar - kanske kommer svaret. I alla fall, nu har vi haft en stunds poolhäng igen, killarna ( läs Isak o Christen) gymmar och boxar på bollar just nu och vi flickor tar igen oss i vår lägenhet, samlar energi inför den stundande kvällen med en ny sväng på stan. Vad vi kommer att uppleva ikväll står skrivet i stjärnorna - men bra blir det oavsett: för just nu är vi precis var vi vill vara - mest i hela världen, förutom att vi inte har våra nära och kära med oss, vår katt och vovve är också lite saknade...

Uttråkad - nyttigt eller bara urtrist?

4 Dec 2014

Idag har jag varit inne i Malmö på screening av bröstkorg och bukhåla, ett år efter min cancerdiagnos skulle det göras och det är nu, idag - ett år sedan! Oj, vad det året gått fort - och oj,vilken tid det tog att komma hit - " å ena sidan - å andra sidan". Jag sa i bilen hem från Malmö till Christen att tänk att det redan gått ett helt år, och då svarade han ja, det tycker man alltid när man tittar i "backspegeln", och, javisst - så är det ju.

I vilket fall som helst så var det när jag satt där i väntrummet på röntgenavdelningen, eller väntrummet förresten -nej, vänthallen skulle jag hellre vilja kalla den - så stort var det, men, ja, jag satt där och väntade på att bli inkallad, jag satt där och slöbläddrade i en veckotidning som låg på bordet där jag satt, Damernas Värld, kan den ha hetat så? Jag minns inte, det var ett vårnummer i alla fall, bilder på fina vårkläder i härliga vårfärger, och så kom jag i mitt bläddrande fram till ett uppslagoch en artikel som hette "Våga göra ingenting". Artikeln handlade om ny forskning som visar att vi faktiskt mår bättre om vi tillåter oss själva att vara uttråkade ibland men också om hur svårt det är att hinna bli uttråkad när man hela tiden omgärdas av saker att göra och saker att intressera sig för.

Rådet var bland annat att man skulle öva sig på att istället för helt vanmässigt plocka upp till exempel mobiltelefonen och stå kolla i den när man väntar på bussen eller tåget, låta mobilen ligga kvar i fickan eller väskan och - vänta, allstå: "vänta när du väntar"! I artikeln pratar man om att känslan av att vara uttråkad, känslan av "tristess", är vårt inre som försöker påkalla uppmärksamhet och att vi då ska försöka ta reda på vad det som inte är bra. Det "tomrum" eller "hålrum" som att vara uttråkad skapar i våra inre gör oss uppmärksamma och ger oss också möjlighet att prioritera. Våra hjärnor vilar när vi är uttråkade - vi reder upp, vi sorterar tankar, drömmar, minnen och fantasier i detta pausläge som att vara uttråkad innebär. 

Det intressanta i det hela är: hur ofta tillåter vi oss att göra inget? Hur ofta tillåter vi oss att stänga ner och bara vara? Dagens ungdomar, nej det är inte bara ungdomar, det är många fler som gör så, men framför allt dagens ungdomar lever med och för och genom sin mobil - de sover med den bredvid sig - på sin huvudkudde, alltid i läget På! För mig är det fullständigt ofattbart. Vad tror de/ni - att ni inte finns för att ni inte syns? Tro mig, vi finns ändå - vi som inte syns alltid, vi har lärt oss att "priorotera", så enkelt är det - men en sak är säker: Vi finns ändå!

Mina tankar: förnuft eller känsla?

2 Dec 2014

Jag tänker mycket. Christen har alltid "anklagat" mig för att vara en icke-tänkande människa - men faktiskt, det har varit precis tvärt om: jag tänker för mycket, eller egentligen så tänkte jag för mycket. Idag har jag lärt mig att inte tänka på saker som jag inte vill tänka på men förr, under min inte-så bra-och-mådde dåligt-period, ja, då tänkte jag hela tiden - fast på saker som inte var bra för mig. Jag tänkte alltid på att något skulle hända, att det skulle gå illa vad det än nu var för något. Idag tänker jag mycket fortfarande men jag har oftast bra tankar och önskade tankar - oönskade tankar få helt enkelt stå till sidan för min bra tankar. Det är inte alltid helt lätt det där att inte tänka men jag har lärt mig och jag har tränat på det. Jag uppfattas nog inte som en människa med en eftertänksam personlighet och det är jag inte heller, men det betyder inte att jag inte tänker. Jag tänker jättemycket och jag spelar ofta upp saker inne i mitt huvud men jag sitter sällan stilla ner och "bara" tänker, nej, jag tänker och gör saker - jag tänker och skriver, jag tänker och arbetar - samtidigt.

Eftertänksam och att tänka är inte samma sak: en eftertänksam människa spelar gärna upp saker som kan komma att hända och vad ett resultat av en handling skulle kunna bli innan man utför det som komma ska. Jag är något åt andra hållet, jag är ganska impulsiv och tänker inte alltid efter vad resultatet av handlingen kan bli men det är så jag är och också sån jag vill vara. Nej, mina tankar är ofta åt "lust"-hållet: får jag lust till något vill jag det - känner jag för något så vill jag också göra det och här vill jag helst inte tänka för mycket. Risken med att tänka för mycket kan vara att lusten falnar - risken med att tänka för mycket är att impulsiviteten bleknar. Då kanske man istället tänker på faran med det man först, intitailt, hade lust till. Så här är många, många människor! Många håller sig inom sin trygghets-zon för att de kan tänka, tillåter sig att tänka på vad som kanske, eventuellt skulle kunna hända.Men, å andra sidan kanske det inte alls händer något: det där lite farliga och det vi är lite rädda för, det kommer inte.

Jamen, Gud, vad vi människor är jobbiga! Vaför är vi på detta sättet? Ja, ja, jag vet svaret - det är för att vi kan tänka -och vi kan tänka därför att vi är människor - så enkelt är det. Nej, vad vi alla skulle försöka göra är att gå mer på känslan än förnuftet! Så mitt motto för dagen är: Känn mer - tänk efter mindre!