Blogg

"Bli fri från din rädsla..."

27 Nov 2014

Jag läser just nu en bok, nej, nu ljuger jag, jag läser faktiskt tre böcker på en och samma gång. Så gör jag alltid, läser några kapitel i en, sen går jag över till någon annan, läser lite där - sen tillbaka igen till den första. Det är oftast inte tre skönlitterära böcker som jag läser samtidigt utan en som jag tidsfördrivs-läser eller bara bara läser för jag älskar att spela upp historier inne i mitt huvud, mysböcker såsom blodiga thrillers eller dramatiska historier - de andra böckerna som jag läser är ofta lite mer "att tänka och filosofera"-böcker som jag bara kan och orkar ta in lite då och då eller som jag bara läser några rader i som jag sen går och spinner vidare på, i tanken - böcker som jag lär mig något av. I alla fall, en sån bok som jag läser just nu är den vietnamesiska munken Thich Nhat Hanhs bok "Bli fri från din rädsla med hjälp av mindfulness". Han är en "minfulnessmästare" och i just denna bok utforskar han ursprunget till rädsla och han ger också i boken vägledning till hur man kan hantera sina rädslor. När jag först hörde talas om honom så visste jag inte att det är egentligen han som är "fader" till "medveten närvaro/mindfulness" - Jon Kabat-Zinns namn är nog mer förknippat med just mindfulness och meditationer men jag rekommenderar varmt att också läsa Hanhs böcker eftersom det är hur han tänker och lever som har blivit grunden till dagens mindfulness. Hanh har grundat en klostergemenskap i Frankrike, Plum Village, dit man kan komma, bo, meditera och bara vara. På svt play http://www.svtplay.se/video/2376269/ginas-varld/avsnitt-8-plum-village kan man få se när tv-profilen Gina Dirawi besöker just Plum Village och får en stund med Hanh. Väl värt att se!

Funderar på att kanske åka dit någon gång, bara Christen och jag. Vi tar vår husbil och bara kör - stannar till i Plum Village, har vi tur så är Hanh där just när vi kommer - om han lever då, han är ganska sjuk just nu och till åldern kommen - men om, då kan vi kanske mediterar med honom och vara där en stund - sen drar vi vidare mot okända mål. Nej, någon husbil har vi inte, inte nu men det kommer kanske, någongång i framtiden. Om Christen får som han vill så ska vi ha husbil och bo i på sommarhalvåret, dra runt och våldgästa nära och kära, stå en stund på en parkeringsplats någonstans och sen bara åka vidare dit lusten och nyfikenheten tar oss. Vinterhalvåret, ja, då bor vi i sydostasien någonstans, kanske Thailand, kanske Laos...Vi är fria och friska och gör bara precis det som vi vill, kan och orkar...Jajamänsan - det är vår framtid det!

Det är små djävlar som dansar runt inne i mitt huvud

26 Nov 2014

Det är små djälvlar som dansar runt inne i mitt huvud, de dansar, skrockar och sjunger - samma visa om och om igen. De är små och så oerhört fula och deras sång låter lika hånfull och elak som "sladderbytta bingbång..." men de sjunger stället "cancer, cancer, cancer" - de är mobbare och det är jag som är deras offer. Oh, vad jag hatar dem! De tar över och tror att de är oövervinnerliga - men så banne mig om de ska vinna! Med all kraft jag har skriker jag till dem " håll käften" men de bara tittar hånfullt på mig och fortsätter med sin ramsa...Ha, ha, ha - över oss vinner du aldrig...Men, ser du - det gör jag visst. Med förnyad kraft sveper jag bort dem - och helt plötligt är det tyst där inne...jag tror inte att det är sant - vad hände? De är... bara borta, hur lyckades jag?

Så är min vardag - vissa dagar är det så tyst och lugnt i min skalle, vissa dagar är där ett fullständigt tumult. Men...de lugna och tysta dagarna blir fler och fler och med tiden är mitt mål att det ska vara helt tyst där inne, hela tiden, eller nej, inte tyst såklart men min små djälvar ska inte ha tillträde och de ljud jag hör och de bilder jag ser är mina egna valda. Inga oinbjudna inkräktare ska komma här och tro att de ska kunna ta över - det är slut med det! Men fortfarande ligger både ångesten och rädslan där på lur - helt plötsligt far jag ner i avgrundshålet - utan att jag ens märker det är jag där nere i mörkret. F-n - när ska det egentligen ta slut? När kommer jag vara så där odelat lycklig igen, som jag var innan? Så där nästan naivt lycklig då jag över huvudtaget aldrig skänkte en tanke på att jag skulle kunna bli sjuk. Och framför allt inte få cancer - jag? Aldrig! Andra, givetvis men inte jag, inte.

Med en käftsmäll är jag tillbaka i verkligheten. Dagar går utan att jag tänker på året som gått och det jag varit med om, men så händer något, som idag till exempel, då slungas jag tillbaka. I morse var jag var tvunget att gå till vårdcentralen för att lämna blod inför den stundande CT-scanningen. Samma sköterska som jag lämnade blod till under hela våren var där och frågar med ett leende hur det är med mig. Hade hoppats att aldrig få se dig igen, svarade jag. En annan sköterska, hon, min kompis som la om min venkatet varje vecka var också där. Hej, hur är det med dig? var hennes fråga - hur bra som helt, var mitt svar - och det är det, verkligen, jag mår hur bra som helst. Just nu - och för alltid!

Fortsättningen

24 Nov 2014

Jag behöll dock min tid på vårdcentralen. Jag lämnade in de prov de önskade, träffade läkaren, berättade min historia för honom och la till med ett litet skratt där jag satt att jag nog egentligen var där och tog upp hans tid helt i onödan men, ja, ja nu var jag ju där så det är väl bara att löpa linan ut, liksom. Han tittade på mig, såg allvarlig ut, klämde på min mage och sa att han skulle avvakta provsvar och sen återkomma till mig. Gullig och inkännande läkare, vikarie från Norge, hade nyss kommit till "vår" vårdcentral" och skulle bara vara där i två månader. Glad i hågen gick jag hem, la denna historia till "handlingarna" och fortsatte med mitt liv, med fortsatt "bubblig" mage och många toalettbesök under dagen. Jag som alltid haft en "vanlig" mage med bara ett toalettbesök av "den där sorten", på morgonen, direkt efter frukost.

Dagarna gick och så ringde telefonen en dag. Den fasta telefonen, den ringer inte så ofta. Jag svarade och det var han, min norska kompis från vårdcentralen. Han frågade hur jag mådde. Bra, svarade jag glatt - som vanligt. Jag mår alltid bra, tillade jag. Jo, sa han och drog lite på det, jag skulle vilja att du redan idag åkte in på akuten i Lund. Varför det, undrade jag - jag fattade inget. Detta var helt snurrigt - vaddå akuten? Frågorna började rusa runt i mitt huvud, jag blev alldeles kall och var tvungen att sätta mig ner. Varför ska jag till akuten? frågade jag igen, jo, sa han, jag vill att de ska göra en akut koloskopi på dig. Va! Varför? frågade jag. För jag vill utesluta, sa han - utesluta vaddå!! sa jag - då säger han det: CANCER! Han ville att jag skulle göra en akut koloskopi för att utesluta cancer! Han berättade vidare att man funnit blodspår i min avföring och att jag också var anemisk, det vill säga blodfattig. Varningstecken enligt honom. Stora varningstecken.

Sen var karusellen igång. Jag ska inte här gå så noga och i detalj in på vad som hände men från det att jag kontaktade min vårdcentral och till dess att jag blev opererad för tjocktamscancer tog det mindre än två månader. Det gick såå fort, min kropp var där men mitt huvud hann inte med - jag var helt förvirrad, chockad och så jäkla rädd...Jag - cancer! OMÖJLIGT!

Men - nu är detta lagt till handlingarna, ett år har gått och  nu sitter jag här, på "andra sidan". Jag är frisk, jag känner mig frisk men jag är inte friskförklarad. Om tre år blir jag det om allt är som det ska med mig. Nu den 4/12 blir det CT-scanning av buk och brösthåla,och det är vad jag har framför mig nu. Plus en resa till Kambodja! Ja, jäklar vad livet kan göra plötsliga, tvära kast. Bara att vänja sig, varken första eller sista gången, det kan jag lova - men hoppas att vi är lite mer förskonade nästa gång - eller förberedda i alla fall... eller kan man det? Förbereda sig? Kanske....Nu är jag i alla fall förberedd på en så jäkla härlig och mysig resa med de "mina"!

Vad har hänt?

22 Nov 2014

Jag skrev igår att jag nu ska ta tag i mitt skrivande här på hemsidan, och det ska jag också. Samtidigt så känner jag att det är svårt att hoppa ett och ett halvt år fram i tiden och inte förklara vad som har hänt, varför det blev som det blev och hur det är nu. I gårdagens inlägg skrev jag att jag hållt mig borta från skrivandet här eftersom jag istället börjat skriva på en dagbok och att jag började den när jag för ganska precis ett år sedan fick redan på att jag hade cancer, och ja, så är det. Så, vad var det som hände? En lite kortare och reducerad bakåthistoria kommer nu:

Jag hade "orolig" mage hela våren och sommaren 2013 och när det inte blev bättre framåt sensommaren påtalade jag det här hemma, ingen hade märkt något innan dess och jag hade heller inte sagt något - att få "förändrade toalettvanor" kanske bara var sånt som hörde till åldern, tänkte jag i min enfald. Men - när jag sa det så reagerade Isak (sonen 20 år) och Christen (maken) med att säga till mig att det nog inte var helt ok, den där förändingen. Äch, tänkte jag och brydde mig egentligen inte men jag började att laborera lite med mjölken, kanske var det så att jag blivit lakotosintolerant? Jag började ta av Disas (dottern 14 år) mjölk, hon är laktosintolerant. Jag dricker inte mjölk som dryck men har mycket mjölk i mitt te. Dett gjorde jag några veckor men magen blev inte bättre trots det.

En dag sa Isak till mig att han hade "googlat" och fått fram lite oroväckande saker, han sa att det kunde vara något allvarligt och så frågade han mig om jag möjligtvis gått ner i vikt något, för "oförklarlig" eller "ovillig" viktnedgång var det allra tydligaste tecknet på att något var fel, ohyggligt fel, i värsta fall. Men jag lugnade honom med att, nej då, någon viktnedgång hade jag absolut inte haft, väger nog som vanligt, det känner jag ju på kläderna, sa jag. Men jag gjorde honom ändå till viljes och vägde mig. Herre Gud - jag hade gått ner 6 kg, sa vågen till mig! Stört omöjlig - det borde jag verkligen ha märkt på kläderna - men en våg kan ju inte ljuga - 6 kilo! Då reagerade jag, för första gången - tänk om det ändå är något som inte står rätt till? tänkte jag och kontaktade vårdcentralen. Jag fick en tid veckan därpå. Jag berättade för sonen om viktnedgången och då frågade han mig var jag hade vägt mig. På lilla toaletten, svarade jag, där vågen står. Han såg lite fundersam ut sen frågade han mig var jag hade ställt vågen? Dum fråga, på golvet såklart. Ja, men direkt på golvet eller på mattan, förtydligade han. På mattan, svarade jag, det var väl ok? Nej, det var det tydligen inte för en våg måste stå på hårt underlag för att visa rätt. Oj, det visste jag inte, så jag gick och vägde om mig, nu på rätt underlag - och vad visade vågen då? Jo, att jag inte gått ner något alls! Jippiee!! Så skönt, inget fel på mig, nog bara vanlig, tillfälligt lite orolig mage, men eftersom tiden redan var bokad tänkte jag, vaddå, jag behåller den så får jag kanske redan på om jag ska dra ner på gluten eller laktos, det är säkert något sådant.

Fortsättning följer en annan dag....

Tiden

21 Nov 2014

Det är något år sedan jag bloggade sist här. Livet kom i mellan, som man säger. Jag vet inte varför jag slutade skriva på min hemsida och bloggen här, antar att det har att göra med att jag skriver böcker istället - jag använder så mycket ord, skrivna ord, att det inte finns plats för fler under dagen. Nej, det kan inte vara andelningen, givetvis inte - jag älskar ju att skriva! Jag älskar ord och jag älskar flödet i meningar som jag skapar. Jag häpnar ibland över det jag skrivit och blir så stolt över vad som har kommit fram bara genom att jag sätter fingrarna på tangenterna.Det är kul med ord, både de jag läser och de jag skriver. Men, nej, det är något annat som har stoppat mig.

Det är nog så att anledningen är en annan: att efter oktober förra året, mitt mörkaste år i vuxen ålder, så har jag i stort sett skrivit varje dag - fast på något som inte är för någon annan än mig, inte just nu i alla fall... Jag har skrivit i min dagbok om mitt mörka år - från dagen jag fick diagnosen "cancer" till ja, nutid. Jag är inte färdig med den dagboken ännu - hade tänkt skriva fram till jag får diagnosen "frisk" men det vet jag av förklarliga skäl inte i tid när det blir. Friskförklarad blir jag tre år efter upptäckten och det är givetvis målet - men å andra sidan så känner jag mig frisk, helt frisk. Lika frisk som jag var innan, för jag var ju aldrig sjuk trots att jag hade en cancertumör som växte i tarmen. Som det kan bli! I vilket fall som helst så tänkte jag med detta lilla inlägg nu starta om min "blogg" eller vad man nu kan kalla det. Så, detta inlägg är det första för 2014. Bättre sent än aldrig, fortsättning följer - framför allt så kanske jag kommer att skriva lite mer från och med den 9 december...Vad händer då? Jo, då reser vi till Kambodja! Hela familjen ger sig ut på ett härligt, efterlängtad äventyr.

På buss i Indien

4 Jul 2013

Vi var hela familjen 2006 i Indien på en resa som tog oss från Mumbai med tåg ner till Kerela i södra Indien, en tågresa som tog ungefär 26 timmar. I Kerela stannade vi i Kovolam och i Varkala, i ungefär i en vecka sedan så reste vi in i landet, genom Kerela upp med buss till bergen, där vi stannade några dagar för att sedan ta oss ner tillbaka ut till kusten, även denna gång med buss.
Denna sista bussresa skulle ta enligt information vi fick ungefär 4-5 timmar. Den tog över 8 timmar. Och det är på denna buss som vi upplevde något som jag kom att tänka på när jag läste tidningen i morse; Hur det är att vara kvinna i Indien och att åka buss.

Det var nämligen så att när vi gick på bussen uppe i bergen så var det redan ganska många passagerare. Vi gick på hela familjen fram i bussen, precis som man brukar och eftersom jag, och Isak också, lätt blir åksjuka, framför allt när vi reser i bergen på slingriga vägar, så ville vi sitta så långt fram i bussen som möjligt. Allra längst fram, på motsatta sida från chaffören och lite snett bakom honom fanns ett säte med plats till två eller tre personer beroende på hur stora man är eller hur full bussen är. Där satt redan en kvinna, men Christen satte sig där bredvid henne tillsammans med Disa. Han hade Disa i sitt knä. Hon var bara sex år då och hon vägde inte så mycket.

Några rader längre bak i bussen, på samma sida som chaffören fanns ett säte till ledigt, och där satte vi oss, Isak och jag. På de andra sätena i främe delen av bussen satt bara kvinnor. De män som fanns på bussen satt alla längst bak. Men det var inget vi egentligen tänkte på eller reflekterade över så mycket. Visst fick Christen lite blickar där han satt framme i bussen men vi funderade inte på varför han fick blickar. Vi var vid det här laget ganska vana vid att de tittade på oss, vi reste på platser där det inte var så många turister, eller västerlänningar ska jag väl nog mer säga. Vi var vana vid att vara betittade.

Så började resan. Bussen körde sakta på den slingriga vägen ner från bergen, den stannade ofta och släppte på passagerare. Inte av. Alla skulle ut till kusten verkade det som. Bussen bara fylldes på mer och mer med människor. Bredvid mig och Isak satte sig en kvinna. Nu satt vi tre stycken på ett säte för två. Det var varmt och trångt. Där Christen satt var det också trångt. Där hade nämligen en kvinna till trängt sig ner. Timmarna gick och fler och fler passagerare plockades upp längts vägen. Kvinnorna höll sig till den främre delen av bussen. Ingen av dem gick bak och satte sig. De stod nu som packade sillar. Det var så trångt. När jag tittade bak i bussen såg jag att där var gott om plats att stå där bak.. Alla sätena var upptagna förvisso men det stod inte så många där. Alla stod i den främre delen. Varför gick då ingen av kvinnorna bak så att det blev bättre plats fram? Jag fattade inget. Det var så trångt sista timmarna att kvinnorna stod och hängde på oss, vi hade handväskor och plastkassar i huvudet, kroppar som stod och pressades mot oss och mot varandra, händer som höll i våra säten, händer som höll mig på mina axlar eftersom bussen krängde så och alla var ständigt på väg att falla på varandra. Varför i hela friden gick de inte bak?!

Det fick vi svar på så småningom; För att de inte vågade helt enkelt! Bussen var delad i två  läger, kvinnor fram och män bak. Om någon kvinna hade vågat sig bak i den bakre delen av bussen riskerade hon att bli överfallen. Och till och med våldtagen. Precis som den 23-åriga kvinna blev på en buss i New Delhi för en tid sedan.. I över en timma blev hon våldtagen, på bussen, av sex män. Hon blev våldagen och hon dog av inre skador orsakade av det järnrör männen använde när de våldförde sig på henne. Hennes inre organ var så illa åtgångna att hennes liv inte gick att rädda. Detta hände på bussen. I stan! Inte ute på landet. Fullt synligt i stan. Ofattbart!

Så, därför sitter kvinnorna i den främre delen av bussen, så nära chaffören som möjligt, så att han kan ha koll på vad som händer på bussen. Männen, de får hålla sig där bak. Inte konstigt att de tittade på Christen med onda ögat. Han hade ju intagit en kvinnas plats! Men de förlät honom säkert, han var ju en familjefar med en liten flicka i sitt knä. Han var nog att lita på!

Så går världen under, igen!

9 Dec 2012

Den 21:a December är det dax, då går Jorden under! Jo, det är sant, det stod så i tidningen. Och enligt Mayaindianernas kalender så är det så, och då måste det vara sant...Eller?

Jag minns första gången jag hörde talas om Jordens Undergång. Jag tror att det var när någon från Jehovas Vittne predikade om Jordens förestående undergång runt 1975, jag var då ca 17 år och jag blev skiträdd!! Jag trodde så stenhårt på vad han sa, det stod ju i tidningen, han var intervjuad där med bild och allt och då måste det ju vara sant? Visst? I den åldern var jag så påverkbar och så rädd, och att då läsa om något så fruktansvärt hemskt som att jorden skulle gå under var så oerhört skrämmande. Men jag pratade aldrig om det med någon, inte som jag minns i alla fall och jag kan heller inte minnas att man berättade hur det var, jag menar, att det är så det varit i alla tider; Man har alltid pratat om Jordens Undergång. Detta har man gjort så långt tillbaka i tiden som på 700-talet! Och ännu har det inte hänt, så då frågar jag; Varför ska det hända denna gången då? Och då svarar givetvis någon; Varför inte =)

Isak, min son, han har i många år frossat i det här med jordens undergång och naturkatastrofer och han har tillsammans med sina kompisar gjort upp en plan på hur de ska överleva och komma undan. Planen har förändrats något efter tidens gång men faktum kvarstår; De har en plan, och om det skulle behövas så ska de i alla fall se till så att de överlever. Och det är de inte ensam om. I USA så har många familjer skapat underjordiska skyddsrum, ut i fall att.

Så, min fråga är; Varför är det på detta viset? Varför måste vi tro att jorden ska gå under överhuvudtaget?
Enligt en klok man så är detta något som tycks ligga medfött i våra psyken, och att det också finns inbyggt i många kulturer, att vi har en form av tänkande som går ut på att vi har syndat och ska straffas! Så genom våra synder ska vi kollektivt straffas med att jorden helt enkelt ska gå under! Vem ska då se till att jorden går under - och vad är det för hemska synder vi gjort, vi människor, som gör att vi ska staffas alla så hårt som att låta hela jorden gå under, att göra slut på allt? Här hjälper det tydligen inte att det finns otaliga människor som är goda, genomgoda - alla ska straffas som syndare. Sorgligt. Dessa tankar kan skrämma människor. Och är man då en tänkare, lite sorgsen och en sån som lätt tar till sig katastroftankar, ja, då kan det bli ett hjärnspöke som vägrar släppa sitt grepp! Just att massamedia gärna hänger på gör ju sitt. Många är ju övertygade om att det som står i tidningen alternativt sägs på nyheterna på tv eller på radio är lika med sanningar. Man kan inte sålla och hålla isär, man tror på allt vad andra säger! Jag gjorde det när jag var ung, och det finns tusentals som jag...Så med detta vill jag bara säga; Jorden kommer inte att gå under - inte förren den gör det - och när den gör det, så gör den det; Vi kan inte gå runt och oroa oss för saker som vi inte på något sätt kan styra!

Senegal

26 Nov 2012

Efter en vecka som gäst i någon annans verklighet är jag nu tillbaka i Sverige och Skåne igen: Jag har bytt 35 grader varmt och strålande sol mot 10 grader + och gråmulet, men vad gör väl det när man är hemma igen hos sina allra käraste?

Jag har varit en vecka i södra Senegal, i det nästan helt okända Kafoutine på västkusten, inte långt från Gambias gräns. Vi har varit en grupp på 21 besökare från Sverige, där jag var med som medföljande yogainstruktör och samarrangör av resan. Vi reste i Body & Soul; Inspired Tours and Travel´s anda och det innebär att man reser och upplever, man reser och lär, och man reser och lever! Vi har haft en vecka fylld av möten och relationer, av insikt och inspiration, en vecka av träning, vibrationer och rytmer allt i en verklighet så långt från vår egen. Vi har varit gäster i en verklighet och i ett samhälle som är fattigt på ting och ägodelar och med människor och invånare som lever på nästan inget, i vissa fall inte ens mat för dagen, boende i plåtskjul som under den varma tiden är som den varmaste bastu och på vintern är så kalla och utan möjlighet till att ge värme. Malarian finns där som en Lieman under regnperioden och denna sjukdom skördar fler dödsoffer här än något annat. Och det är de små  barnen som är mest utsatta, precis som överallt annars. Alltid är det barnen som är mest sårbara. Överallt...

Men trots detta finns där ändå en hoppfullhet, en gnista av framtidstro och glädje, troligtvis mycket beroende på att vi, de andra utanför, har hittat dit och upptäckt denna del av världen och att vi visar oss villiga till att hjälpa till och göra skillnad. De som reser dit är inte bara turister utan människor som är förälskade i den afrikanska kulturen, i musiken och dess människor, som har en passion för dans och rytm och med hjälp av detta finns det möjlighet för invånarna att synas och höras och det är också många hjälp-projekt på gång i området. En yrkesskola för flickor och kvinnor har skapats, där unga kvinnorna utan skolbakgrund kan lära sig ett yrke och med detta har de möjlighet till försörjning. Även ett gymnasium har kommit till och några vanliga grundskolor i de små byarna runt om, allt med fokus på att kunskap och lärdom är vägen ut ur fattigdom.

Så där har jag varit tillsammans med ett gäng, och gungat och sjungit, skakat loss till trummors slag och tränat till vågors brus, vaknat tidigt och bjudit in till en stunds yoga, sträckt och tänjt, andats och levt. Men nu är jag här igen, hemma, och veckan har börjat; Hur ska denna vecka vara, hur ska den bli? Ständigt nyfiken avslutar jag nu, min ögon är trötta fast klockan bara är eftermiddag. Resan sitter kvar i min kropp och i mitt huvud. Där, i huvudet kommer den att stanna. Som ett minne. Tills jag ger mig ut på nästa resa och nästa äventyr.

Den bruna tonen i min hud kommer snart att blekna bort och det gör också Senegal, men då och då kommer jag nog att påminna mig själv; De jag mött de är kvar, för de måste - och jag var ju bara en gäst, och jag kunde lämna för att ta mig hem till min verklighet. Och det, det är jag glad för!

Flicka eller tant?

11 Nov 2012

Idag har jag blivt kallad "flicka". Två gånger! Jo, det är sant.  I morse när jag skulle ner för att hålla min yogaklass som vanligt, precis som jag gör alla andra söndagsförmiddagar möttes jag av alla de små barnen som håller till i salen innan mig. Det är ett gäng mammor och pappor (mest pappor) som spelar innebandy med sina små telingar. Och jag menar verkligen små, de minsta är nog inte mycket över ett år och de äldsta kan vara högst fyra, kanske fem.

Så jag kom där in genom dörrarna med min yogamatta över ena axeln, som vanligt, och möttes av två småkiller som var på väg ut, varpå den ena utbrister glatt till sin kompis; "Titta där, där kommer hon, yogaflickan" och så sprang de snabbt ut genom dörren. Jag bara fortsatte gå, en bit ner för trappen började jag ta in vad han hade sag, "flickan", sa han, tänkte jag, "till och med "yogaflickan" sa han och så började jag skratta. Undrar när jag sist blev kallad för "flicka"? Tjej, dam, ja, visst och kvinna det med, men flicka!! Det var läänge sedan. Verkligen.

I alla fall, glad i sinnet fortsatte jag in i gympasalen. Där inne var en pappa kvar, han jagade runt efter sin lilla pojke, denna gången var det en riktigt liten kille, kanske runt två, tre år. Pappan tittade lite ursäktande på mig och fortsatte efter grabben. Jag började ställa i ordning salen inför mitt pass, flyttade en bänk, la ut min yoga matta och så vidare men den lille killen, han vill inte på några villkor lämna salen. Han vill bara springa runt, runt där inne. Då gick till sist pappan fram till sin son och sa; " Nu måste vi gå ut här ifrån för FLICKAN ska vara här nu". Jag riktigt studsade till, flickan, igen! Två gånger. På samma dag, ja, inom samma timme, nej, inom 10 minuter! Ha ha ha, så började jag skratta igen.

Och sen började jag tänka; "När går man från att vara flicka, till att vara tant"?

Och hur kan det komma sig att just denna grupp av människor kallar mig för flicka, istället för tant?  Dessa barn, i innebandygruppen,  hör samman med de föräldrar i samma grupp och de är ju som en lite egen grupp av människor. Nu tror jag inte att pappan där nere var pappa till den lite större killen som kallade mig för yogaflicka men de tillhör samma krets, alltså kansker är det så att  dessa föräldrar umgås och de har sitt språk. De är kanske såna som kallar alla kvinnor för just flickor, utan någon tanke på vår ålder utan bara av tanke på våra kön. Och då är det ju rätt, för vi är ju flickor, alla, oavsett om vi är 8 månader eller 80 år!

Jag gillar  att jag blev kallad "yogaflicka" av den lille killen, men när pappan sa "flicka" om mig kändes det inte riktig lika bra. Varför inte? Jag vet faktiskt inte. Men jag hade heller inte gillat att han hade sagt; "Nu måste vi gå ut för TANTEN måste komma till".  Så vad är jag då? Är jag en flicka?Eller är jag en tant? Eller är jag något annat? Och,vaddå, i så fall?

Författarinnan Bodil Jönsson filosoferar över just detta, och mycket annat, i sin senaste bok "Tid för det meningsfulla" Jag har ännu inte läst den, men kommer säkert att göra det. Och hon menar att den forna tanten är "död", eller i alla fall försvunnen, för den där tanten från förr, hon var ingen rolig syn där hon trippade runt i kappa, blus och vadlång kjol. I dag är vi kvinnor mycket mer medvetna, eller omedvetna, om vår ålder på så sätt att vi inte måste ändra vår stil bara för att vi fyller vissa år. Och det gillar jag. Länge Leve Yogaflickan!!

Kal p Dag

9 Nov 2012

Jag vet inte varför vissa jämt och ständigt ska komplicera till saker. Jag tänker på det där om att Kal P Dal på 80-talet var radiopratare  genom Skånepartiet. Han blev radiopratare med eget musikprogram inom ramen för Skånepartiet. Och det är just detta, Skånepartiet, som har väckt en del reaktioner.
De som nu pratar ner Kal P Dal är nog inte så insatta i vem han egentligen var. Det är inte jag heller, men jag är gift med en Arlövspåg, visserligen yngre än han, Kalle, men en som verkligen vet vem han var. Och kände honom, eller kanske mer kände till honom. Kalle fanns runt maken min hela hans tonår och var en av dem som präglade ungdomarna i Arlöv på 60-och 70-talet, ja, ända in på 80-talet, oxå.

När det gäller Kal P Dal och hans radioprogram så hör till historien, detta är nog så viktigt,  på vilket sätt han tog sig in i etern. Enligt de som verkligen vet, läs var med på den tiden och kände honom, så blev Kalle erbjuden 1984 en egen sändningstid och det egna radioprogrammet "Radiopedalen", någon som minns detta? på fredagar mellan kl 16-18 och då spelade han skivor, pratade med människor som ringde in till programmet och önskade låtar och så vidare. Som vilken radiopratare som helst, idag, egentligen. Han pratade inte politik. Inte han , inte. Kal P Dal var, enligt många som verkligen fanns runt honom på den tiden , som var vän till honom, som hade honom som fritidsledare på fritidsgården i Arlöv etc etc en av den mest "opolitiska" människa som finns/fanns. Alltså, allt han ville var bara att köra på utan att tänka, att bara köra på utan värderingar - att helt enkelt ha KUL! Ni vet, RAKA RÖR! Det var inga som helt baktankar med hans agerande, han bara gjorde det han gjorde för han ville, för det var BALLT. Och LYNT. Ibland inte helt ok, och visst kunde det bli fel ibland, men att han på något sätt var Skånepartist och rasist och annat som man hävdar idag, är helt eneklt inte sant.

Att anklaga någon för detta, och som sen inte på något sätt kan "försvara" sitt handlande är rent ut sagt taskigt och för jävligt! Så av denna anledning tar jag på mig att försvara honom, med hjälp av han bredvid mig som verklig vet. För i Arlöv är Kal P Dal en kultfigur, då som nu, och att hävda att man inte lyssnade på hans låtar på grund av hans politiska inställning är taskigt skitsnack. Att man orkar! Sen tror jag oxå att man kanske ska kolla lite på vad Skånepartiet stod för på den tiden. Minns ni? Jo, för fri vin- och ölförsäljning! Jo, jag tackar, ja, som ung på 70-och 80-talet hade jag kunnat rösta på dem av bara den anledningen. Herregud, vi var ju unga, och dumma, för bövelen! Vidare så ville de ha reklamfinansierade tv-kanaler! Vem ville inte det? Vi ville vara lika moderna som USA, inte sant? Så detta är mitt försvarstal till en Skånepåg av rang; Kal P Dal - må han leva för evigt och må han aldrig igen bli smutskastad! Nu är det NOCK!!

 

Må väl!

Varför bry sig?

1 Nov 2012

Det är ju förfärligt det här med stormen i USA och vad den har fört med sig för alla drabbade. Hela USA´s östkust är drabbad och då också New York. Många tänker på vänner och anhöriga som befinner sig där och lägger ut på tex Facebook, sina bloggar och på Twitter sin oro över nära och kära. Och det är oftast så det fungerar, när någon naturkatastrof drabbar tex ett område som vi har varit på och känner till, eller en plats där människor bor som vi känner eller känner till, ja, då reagerar vi. Vi visar vår stora medkänsla och är oroliga för deras välbefinnande. Men! När länder eller platser som drabbas av katastrofer eller annat förfärligt och som vi inte har varit på eller känner direkt till, eller vet någon som är på, då reagerar vi inte så starkt. Stormen Sandy träffar USA och alla pratar om det. Men, stormen Sandy träffar oxå tex Haiti, denna så sargade plats, men ändå så kommenterar inte så många detta. För Haitis drabbade invånare har verkligen stormen gett förödande konsekvenser, stormen drabbade människor som inte hade råd att förlora något.

I New York blev många visserligen drabbade, och det drabbade även där människor som inte hade råd att förlora något, men i mina ögon så har USA ett helt annat skyddsnät än tex Haiti. Men det är egentligen inte detta jag vill skriva om utan jag är lite intresserad av fenomenet att vi bryr oss mer och mer öppet om saker som händer på platser som vi känner till. Det är precis som om vi inte riktigt bryr oss så mycket om delar av välden som vi inte besökt eller om vi inte vet var platsen ligger. Det var samma sak gällande tsunamin. När denna katastrof drabbade tex Thailand blev vi alla så oerhört påverkade, för att vi hade Thailand som ett semesterparadis, för att vi visste många som var på semester i just Thailand under just den julhelgen,  vi påverkades för att vi kände någon som kände någon som personligen blivit drabbad av katastrofen osv osv. Och då visar vi hur mycket vi bryr oss, vi ställer upp och hjälper till och så vidare. Inte pratade vi speciellt mycket om andra platser som var utsatta då,  på faktiskt ännu värre sätt än just Thailand. Så, alla de andra, okända länder, som ständigt blir drabbade av både av naturkatastrofer och krig, varför påverkas vi inte så mycket av det? Varför måste vi ha det så nära oss själv för att reagera, det är det som jag fundera på!

När tex kändisar reser till fattiga länder för att någon vecka hjälpa till och göra skillnad, då är vi ganska duktiga på att tycka mycket och bry oss och kanske till och med starta insamlingar eller skänka penga till befintliga organisationer osv. Men när frågan inte väcks genom tex massmedia, existerar då inte katastrofer och nöd längre? Det vi inte ser, finns inte det då, eller?

Jag tror att vi måste börja tänka själv och inse att bara för att någon lyfter fram det ( läs massmedia/kändisar) så är det ok att göra något, men inte annars? Varför kan man inte vara den som lyfter fram något själv för att starta något? Det är inte så svårt att göra skilnad, detta har jag pratat om innan - det är egentligen bara att göra det! Och det behöver inte vara efter en naturkatastrofs framfart - det finns nog med nöd i världen ändå!!

Tänk vilken härlig känsla att få vara med och göra skillnad för någon, den glädjen sitter i längre än glädjen i att har köpt en ny vinterkappa -  till sig själv...

Må väl!!

En ny bok

28 Oct 2012

Stjärnkocken Marcus Samuelsson är känd för många, framför allt om man är intresserad av matlagning. Han är svensken som tog New York-borna med storm och satte den svenska matkulturen på karta. Men det är inte därför jag finner hans nya bok så intressant utan det är för vad han berättar för oss i sin bok. Det är ingen kokbok utan det är faktiskt en självbiografi. Ja, jag vet, det kan vara så att man tycker det är lite uttjatat det där med att kändisar, stora eller små, berättar om sina liv men jag tror faktiskt att Marcus Samuelsson verkligen har något att berätta för oss och att många har något att lära av honom. Han är adopterad, och det är mycket  av den anledningen som jag finner honom så intressant. Jag har ännu inte hunnit läsa hans bok men en sak är säkert, det ska jag göra!

Han start i livet skiljer sig inte mycket från många andra barns start i livet, från den delen av världen han kommer i från. Han är född i Etiopien och kom till Sverige som tvåring, då han och hans syster blev adopterade av ett svenskt par. Vad som skiljer sig mycket är det han har med sig och det tror han att han har med sig från sin biologiska mamma. Han, hans syster och hans mamma hade drabbats av tuberkulos och hans mamma bar honom och hans syster på ryggen hela den långa vägen till sjukhuset för att få hjälp. Det var 12 mil för henne att gå till fots. Det var en tuberkulosepedemi i Etiopien så när hon äntligen kom fram till sjukhuset var hon en av hudratals andra som behövde hjälp. På något oförklarligt sätt lyckades hon få in sina två barn på sjukhuset så att de blev omhändertagna. De överlevde men det gjorde inte hon. Och det är här ifrån som Marcus tror att han har fått sin vilja och sitt temperament. Hans mamma gjorde allt för att rädda sina barn, hon var stark och hade en drivkraft som han känner att han har ärvt. Och det är just detta som han med sin bok vill förmedla, och också att man måste inse och ha insikt i att saker som händer runt dig inte händer på grund av dig och istället vara tacksam för de människor som finns och har funnits runt dig och som är delaktiga till att du är och blir den du är. Han menar att han är en representant för alla dessa människor i hans liv som på den ena eller andra sättet har kämpat för honom, och det har vi alla, människor att tacka för att vi blivit till den vi är idag.

Mycket av det han skriver handlar också om tillhörighet och om att vara annorlunda, att se annorlunda ut, om att vara svart i ett vitt samhälle, att vara den lille svarta killen som kallades för "negerboll" på skolgården och om att man som svart måste vara "smidig", som han uttrycker det. Han menar att vi i vårt samhälle fortfarande inte är riktigt där, då vi kan se svarta människor i vissa situationer utan att reagera.
Det handlar om ett utanförskap som är svårt att förklara. Man hör inte riktigt hemma någonstans fast man hör hemma där man är, man är svensk på insidan och utländsk på utsidan, och att få ihop dessa två identiteter är inte alltid så lätt. Han säger att man som adopterad alltid står i två läger och att man visserligen pratar bättre svenska än invandrare, men att man samtidigt är avundsjuk på invandrarna för att de känner sin kultur mycket bättre än man gör som adopterad.

Vår uppgift som adoptivföräldrar är att försöka binda samman dessa två identiteter till och för våra barn så att det blir som en röd tråd, och att genom göra detta önskar och hoppas vi att våra barn känner sig trygga oavsett ursprunget, eller kanske ibland på grund av ursprunget.

Ja, denna bok ska jag läsa, jag tror att man har mycket att lära av honom och hans insikter. Framför allt eftersom han är vuxen och adopterad, han kan berätta hur det var för honom och kan då med detta förmedla lite kunskap till oss, som vi kanske på ett eller annat sätt kan använda när vi ska hjälpa våra barn att hitta sina identiteter. Det vi vill och önskar är att våra barn ska känna sig trygga med sig själva och finna en tillhörighet. Att få vara lyckliga!

Må väl!!

Det är farligt

27 Oct 2012

Det är livsfarligt att sitta stilla! Jo, det är sant. Och att sitta stilla och titta på tv är det värsta. Det är faktiskt så illa att sitta stilla och se på tv är farligare än att röka! Hur kan det vara på detta viset? Och det är ju inte så att bara för man är en duktig person och motionerar regelbundet, att man då kommer undan med att då och så sitta stilla och titta på tv och att det på något sätt skulle förändra förutsättningarna, nej då, det är lika farligt för motionären, så det så. Man hävdar att varje timmes tv-tittande för en människa över 25 år innebär att man förkortar livet med 21,8 minuter. Att röka en cigarett förkortar livet med "bara" 11 minuter. Tänk då alla de som sitter timmar ut och timmar in och röker framför tv´n. De blir verkligen inte gamla, inte.

Så är du en sån som tittar på tv stillasittande 6 timmar per dygn eller mer så kommer du att dö 4-8 år tidigare än de som inte gör det. Ok, vad jag då ser här är att man egentligen inte behöver sluta att titta på tv men man kan röra sig samtidigt! För det är ju inte tv-tittandet i sig som är problemet utan stillasittandet, så klart. En god idé är då att ha en cykel, trampmaskin eller annat framför tv och motionera samtidigt, då är det nog inga problem. Eller man kan ju tex sitta på en pilatesboll och balansera, det räcker kanske?

Jag gillar sådana här undersökningar, vad än de egentligen må handla om. Det har jag sagt innan. Jag tycker det är kul att ta upp saker och sen filosofera runt vad det betyder, för oss människor, egentligen, det som forskare kommer fram till.

Och att sitta stilla inte är bra, det är ju inget nytt på något sätt.  Och att man bör motinera 20-30 minuter per dag för att bibehålla hälsan vet ju säkert de flesta oxå. Men att det skulle vara så farligt att vara stilla det visste jag faktiskt inte. Men å andra sidan, jag undrar hur många som är helt stilla i 6 timmar framför tv´n? Jag menar, det är ju paus lite då och då på de flesta kanaler och då gör man väl oftast något, inte sant?

Jag förstår vad man vill föra ut för budskap med sån här information. Och det är viktig budskap. Många tar inte till sig att saker är farliga för deras hälsa och tänker oftast " det händer inte mig", och det är ok att tänka så. Det är ju inte så att man ska gå runt och vara rädd för att saker ska hända, men när man vet att vissa saker verkligen inte är hälsosamma bör man ta detta till sig och göra en förändring. Och det tycker jag tex att röka är. Det är verkligen inte bra, för någon. Och att inte röra sig är heller inte bra. Vi människor är gjorda för rörelse. Våra ben tar oss ut i rörelse och den förmågan ska vi utnyttja. Sen ska inget gå till överdrift.

Jag gillar att titta på tv, jag har mina favoriter. Jag kan njuta av att se vissa saker som är rena nöjet för mig. Tv är avkoppling, kanske inte lika mycket som att läsa, det är ett strå vassare men att titta på tv kommer som god tvåa! Mina favoritprogram är reality-program! Mest. Men jag är verkligen en allätare. Tänk en kall, mörk vinterkväll, en god middag i magen och en riktigt spännande film på tv! Det är härligt!

Idag är det lördag och det blir ingen film i kväll för mig. Nej, jag ska gå på premiär! Karl P Dahl ska vi se. Ska bli superkul. Inte för att jag är Arlövsbo och jag har inga som helst anknytningar till denna påg men det har Christen. Så det är han, jag och hans syster Gunilla som ska gå. Det blir rena, rama Arlövsaträffen. Jag får hänga med så gott jag kan. Men det ska bli kul. Så med detta önskar jag alla en härlig lördag. Och i natt går vi över till vintertid!

Må väl!

Balans!

24 Oct 2012

Sånt här gillar jag, detta tycker jag är riktigt kul och spännande att läsa; "Ett långt liv - en evig gåta"

Och det har varit ett aktuellt och alltid ett pågående ämne ändan sedan 1700-talet, alltså hysterin kring konsten att leva längre. Hur ska man då leva för att leva länge och dö helt frisk i mycket hög ålder? Egentligen så vet ingen vad den egentliga hemligeheten är, om det nu skulle vara så att det finns en hemlighet.  Det går trender i sanningarna och den ena dagen är det ett recept på att få ett långt och friskt liv och den andra dagen så är det ett annat recept och en annan sanning som är hemligheten.

Jag tror ju att det i mångt och mycket handlar om att vara lycklig och levat sitt eget liv som man vill leva det, men framför allt så tror jag, och också många med mig, att det handlar om balans. Som Janicke Andersson, Lundaforskare som doktorerat i ämnet, säger; " Måttfullhet är det enda råd man kan vara säker på stämmer".

Sen säger hon något som jag tycker är oerhört viktigt att tänka på också, och det är att det är ganska underligt att vi fokuserar så på antalet år vi ska och vill leva, att det är så mycket fokus på kvantitet, alltså antalet år. Är det inte bättre att fokusera på kvalitet ? Det är väl inte viktigt att "bara" få ett långt liv, utan är det inte kanske ännu viktigare att vi har ett bra liv? Det kan vara så att det liv vi har må bli relativt kort men så innehållsrikt och så fyllt av spännade saker, fantastiska möten, häftiga upplevelser att det känna som om vi levt riktigt, riktigt länge och är ganska nöjda då det är slut för oss...Det måste ju vara ganska sorgligt att leva år ut och år in, att uppnå mycket hög ålder men hela tiden känna som om man aldrig riktigt har levt.  Kanske lever man, och har levt, i ett sammanhang som man inte alls trivs med, man kanske har haft ett otacksamt arbete som man har vantrivts med, kanske har man haft ett olyckligt äktenskap, man har kanske aldrig fått barn, kanske aldrig upplevt riktig lycka, ja, kanske har man förlorat allt som ger livet en mening och så lever man, år ut och år in. Man blir kanske väldigt, väldigt gammal men finner ingen glädje i livet längre eller man finner inget att fylla alla dessa många år med. Då tycker jag att livet forlorar sin mening, då spelar det ingen roll att man lever i 110 år...

Så mina funderingar är att det är så oerhört viktigt att finna att man är viktig, att man ser sitt liv som en del av ett sammanhang, att man är delaktig och att livet känns meningsfullt. Sen tror jag att det också är viktigt att man inte faller för alla råd man får, alla riktlinjer som faktiskt hela tiden förändras, alla dessa råd och rön som följer med trender. Framför allt tänker jag på kost-och motionsråd. Ät si och så så lever du längre! Tänk om det är så att du inte någon gång tillåter dig att äta sådant som du tycker är riktigt, riktigt gott bara för att du hört eller läst någonstans att detta ska man inte äta. Så äter du det inte. Fast du egentligen vill. Och så lever du kanske inte alls längre än alla de som unnar sig och tillåter sig. Balans! Jag pratar absolut inte om frosseri eller överkonsumtion.

Samma sak med träning, du tränar det som trenden säger att du ska, inte det som du egentligen vill.  Jag tycker framför allt att den vanliga, hederliga vardagsmotionen är så underskattat. Bara en sån sak, att istället för att ta bilen kan man ju cykla till jobb. Eller hoppa av bussen ett par kvarter innan skolan och promenera den sista kvarten tex. Det finns så mycket som är så enkelt - varför gör vi det så svårt? Tänk om man kunde samla alla de minutrar som man faktiskt rör på sig i vardagen, tänk så mycket rörelse det blir på en vecka, som vi inte ens räknar!

Så, hemligheten och vägen till ett långt och rikt liv är, enligt mig, balans! Lite sådär lagom slarvig ibland och lite sådär lagom "duktig" ibland. Det är min melodi!

Må väl!

En bok, min passion

22 Oct 2012

Jag har närmast ett passionerat förhållande till böcker, ja, jag rent ut sagt så älskar böcker, jag älskar att läsa och att vara på ett bibliotek är något av en höjdpunkt för mig. Om jag bara fick lov att ta en enda sak med mig till en öde ö, förutom min familj då, men de är ju å andra sidan ingen "sak", så skulle det vara en riktigt, riktigt tjock bok. En tjock bok men tunna, tunna sidor skriven med liten, liten text. Men då behöver jag ha med mina läsglasögon oxå. Vi säger att jag får ta med två saker, då blir det en bok och min läsglasögon. Jag skulle ligga där i skuggan på min öde ö och läsa. Och det behöver inte vara bara böcker jag läser, nej, jag läser debattartiklar, forskning inom områden som intresserar mig och tidningar, allt från Sydsvenskan till resetidningen Vagabond.

Jag läser mig till kunskap, jag läser mig till insikt och jag läser mig till förståelse. Jag har lärt mig så mycket "bara" genom att läsa och mycket av det jag läser bara måste jag vidarebefordra på ett eller annat sätt. Och det gör jag då genom att berätta vad jag läser, för andra. Nu har jag ju förmånen att arbeta med att ha människor som lyssnar på mig och då kan jag på så sätt föra vidare vad jag läst och vad som har gjort intryck på  mig. Ibland tar jag till mig vad jag läst, förändrar det lite så att det passar in i kanske ett annat sammanhang, kanske i ett sammanhang som har med mig och det jag gör, att göra och så för jag den insikten vidare till andra. En sån historia är "Ett förhållningssätt till tid"....

Mikael Bergstrand är en skrivande journalist, som varit några år bosatt i Indien, och han har haft artiklar publicerade i just Sydsvenskan lite då och då genom åren. Han skriver även böcker, men den historia jag nu ska förmedla är från tidningen.

När Mikael var ganska nyanländ till Indien hade han lite svårt att förhålla sig till indiernas förhållningssätt till just tid. De var aldrig i tid till möten och allt tog sån tid, det spelade ingen roll vad det var, allt bara tog sån tid, tyckte Mikael. Han hade en indier till sitt förfogande, en man som hjälpte honom att komma in i det indiska samhället och denna indier var inte bättre än andra på att hålla tider. Och det gjorde Mikale tokig.
En dag satt Mikael som vanligt och väntade på sin vän. Denna gång var vännen riktigt mycket försenad, och Mikael satt där och väntade, och retade upp sig. När så vännen kom, ungefär 30 minuter efter utsatt och avtalad tid, var Mikael riktigt uppretad. " Är du medveten om att du är 30 minuter försenade", frågande han vännen irriterat. "Ja, jag vet att jag är sen men det gör väl inget", svarade vännen glatt, "Vad har du gjort med tiden du fått av mig", undrade han. "Vaddå fått" svarade Mikael, " jag har väl inte fått någon tid av dig, du har ju tvärt om tagit tid från mig". Då svarade indiern honom; "Om jag hade varit i tid då hade du varit tvungen att vara med mig den tiden,  nu eftersom jag var sen, gav jag dig tid till att vara med dig själv, så jag frågar dig igen, vad gjorde du med tiden som du fick av mig?". "Satt här och retade upp mig på dig eftersom du var sen", svarade Mikael.
Och så lärde han sig, att oavsett vad det handlade om, möten eller annat, så såg han alltid till att ha ett anteckningsblock och en penna i den ena fickan och en god bok i den andra, för han visste ju aldrig hur mycket tid han skulle få till sig själv.

Det handlar om att förvalta den tid vi har. Inte att slösa bort tiden på onödigheter som vi inte egentligen inte kan påverka. Och framför allt inte på att reta oss på andra och deras uppförande. Till vilken nytta? Irritation föder ilska och att vara ilsk är onödig slöseri av energi. Spara den energin.

Tid har man inte - tid tar man...

Nu ska jag ta mig tid och läsa. Jag ska börja på en ny bok nu, jag läste slut den andra innan idag. Jag har bredvid mig alltid ungefär 4, 5 böcker liggandes på hög. Lånade på biblioteket. Den högen får aldrig vara tom. Det är som att gå in i en godisaffär, var ska jag börja? Vilken ska jag nu läsa? Tror att det blir "Havets hemligheter" av Nicholas Shakespeare.


Må väl!!