Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Blogg

Sida 2

Yogaresa till Madeira!

14 nov 2015

 

 

Tidigt på måndag morgon flyger jag tillsammans med en grupp till Madeira för en veckas yoga! Planet lyfter klockan 8 på morgonen, från Kastrup - klockan kommer att ringa mig för väckning redan vid 4-tiden så medans ni alla sover er skönhetssömn tar jag min väska och drar mot nya upplevelser, nya möten och nya miljöer....Gillas skarp! Oh, vad jag älskar att resa, givetvis helst med mina nära & kära men detta, oh vad mysigt det är...och det allra bästa är, för mig....håll i er nu: att slippa laga mat! Ja, ja  att yoga varje morgon och sen gå till dukad frukost - oslagbart men att slippa laga middag är snäppet bättre - eller i alla fall på samma plats på min 10-i-topp-lista!

Jag älskar att gå på restaurang, när vi är ute och reser kan vi redan vid frukosten börja planera på vilken restaurang vi ska äta på kvällen och vad vi är sugan på - vad det är gott att äta gott! Det godaste jag vet är maten i sydostasien...man kan få högklassiga smakupplevelser som tar en till nya höjder vid det enklaste hålet-i-väggen-kök eller ibland ännu bättre: från en enkel matvagn på gatan där man sitter på små plaststolar och sörplar i sig den godast nudelsoppan som går att uppbringa! Helt gudomligt. Mat, mat, mat - och som jag INTE har lagat! 

Jag ska, så gott det går, skriva här på min blogg, dela med mig dels av upplevelser men också av det vi äter. Kanske, kanske kan det bli bilder också men, inte min starka sida, precis...Men ska försöka...Nu är det boxningsdax för denna lilla dam.

Gillar skarpt!

9 nov 2015

 

Huvudet på spiken! Så bra, moget, träffsäkert och insiktsfullt skrivit av en 16-åring....Imponerande! Läs här:

http://www.sydsvenskan.se/asikter/varfor-har-vi-ens-larare-pa-gymnasiet-om-larandet-anda-sker-i-hemmet/?utm_source=Fb&utm_medium=hd&utm_campaign=br 

Denna mentala kamp mot tiden är så ohälsosam - och hur ska eleverna göra för att komma ur denna nedåtgående spiral? Det finns en ekvation som är 8 + 8 + 8 = 24 - och vad betyder det? Jo, en formel för hälsa! Jaha, vaddå, då? Så här är det: följer man denna formel mår man bra eller i alla fall så har man med sig en del av det som hjäler oss fram till att må bra. Den första 8:an den står för arbete, den andra 8:an den står för fritid och den sista 8:an den står för vila - alltså:

8 timmars Arbete

8 timmars Fri Tid ( alltså INTE läxer eller hemmarbete utan "Lek" & Avkoppling" )

8 timmars Vila ( dvs sömn, avslappning, meditation osv - hjärnvila)

...men vem lever så här idag? Inte många men hade alla gjort det hade vi också varit mycket mer effektiva och framför allt så hade vi mått så mycket bättre! Läs nu insändaren - den säger allt....

 

Fd flygrädda Miriam Bryant - så jäkla cool!

6 nov 2015

 

Var hos tandläkaren med Disa i går, satt där i väntrummet och läste (bläddrade) i ....Vecko Revyn! Ha, den har jag inte sett på 100 år =). I alla fall, där är en intervju med Miriam Bryant, häftig tjej - gillar henne skarp. Och vad ser jag då, jo, jag läser att hon har varit flygrädd men att hon inte är det längre - hon har valt bort alla rädslor, det är så onödigt att vara rädd, säger hon och det, det är helt sant, enligt mig - men hur gjorde hon? Det ska jag snart berätta men först en kortis från en intervju med henne då hon fortfarande var flygrädd, denna intervju är från 2013, alltså för två år sedan:

"Livrädd för att flyga
Att Miriam Bryant inte längre är nervös tror hon har att göra med att hon har blivit äldre samt att hon har kommit på att det finns andra saker som man kan vara rädd för.

– Jag är oerhört flygrädd. Jag åker hellre 20 timmar tåg än tre timmar flyg. Men det har hänt att jag måste flyga när jag varit på turné. När jag väl är uppe i luften finns det inte så mycket jag kan göra. Jag gråter och hyperventilerar. Sedan när jag landar får jag en kick. Flygresorna har i slutändan varit värda det som väntar när Miriam Bryant får stå på scen." Slut på citat

I dag, två år senare, är hon inte flygrädd längre. Hon är inte rädd för något, säger hon. Hon bestämde sig helt enkelt en dag för att det inte var värt att vara flygrädd längre, hon visste ju att det skulle vara en massa flygande framöver nu när hennes karriär tog fart och sitta där högt uppe i luften och vara livrädd - bara vänta på att dö, det var enligt henne helt ohållbart - så hon tog ett beslut: Att inte vara flygrädd! Att inte vara rädd alls! För något. Så är det faktiskt för vissa, det är bara att ta ett beslut, hitta viljan bakom beslutet och drivkraften, sen är det "bara" ta tag i det. Det gjorde denna gooa, starka, modiga och såå coola brud - och - så jäkla sant, och så bra! Att bara bestämma sig. Varför slösa bort kraft och energi på något som är så onödigt? Precis min melodi och precis så tänker jag. Nu - inte innan, inte när jag var ung som hon. Hon besitter en mognad, en lekfullhet och en klokhet som är så attraktiv. 

Här nedan är en helt ny intervju med henne, och i den intervjun berättar hon precis hur hon tänker och vem hon är, samt kopplat till den musik hon gillar. Lyssna på henne!  Ett sant föredöme för unga människor där ute - men även för oss lite äldre....

Lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=DfKLYz7O37w 

 

 

Snabbfil för fotgängare?

5 nov 2015

 

Ha - detta är helt otroligt - och INGET 1:a aprilskämt på fel dag och på fel årstid utan helt sant! Läs här:

"Stressade fotgängare får snabbfil på trottoaren"

"Den engelska staden Liverpool är först med att låta stressade fotgängare välja väg på en av de största shoppinggatorna.Tidningen The Independent berättar om nyordningen som kommit till efter en undersökning där nästan hälften av de tillfrågade uppgav att tidspillan på trottoaren som den största anledningen till irritation. Nyordningen gäller på St John Street som leder till det välbesökta shoppingcentret ”Liverpool One shopping”. Av de tillfrågade mellan 16 och 24 år var hela 69 procent positiva till snabbfilen. De över 55 var mindre begeistrade då bara 37 procent gillade uppdelningen.

Den kinesiska staden Chongqing introducerade i fjol introducerat en gångfil enbart för dem som använder en smartphone. Försöket gick dock inte alls hem då de som är upptagna med att skicka sms eller uppdatera sin Facebookstatus inte hade tid att notera märkningen för den speciella gångfilen i asfalten"  Slut på citat

När ska man sluta att tappa hakan - jag hörde inslaget i bilen på radion i morse men trodde att jag kanske hade missuppfattat det hela, men icke - det är helt sant! Man sa i inslaget på radion att denna snabbfil mest vänder sig till ungdomar och andra "snabbgående fotgängare" - men hallå, ska vi nu uppmuntra unga människor ( och andra icke så unga) till att ha ännu mer brått om än vad de har redan? Allt måste går så fort och aldrig ska de få lov att ha tråkigt, de där människorna. Tråkigt är utvecklande - tråkighet och långsamhet föder kreativitet, det vet vi ju. Vad är det här för unga människor som snart ska blir vuxna och sen gamla människor - de kommer ju att hinna stressa ihjäl sig innan de når pensionsåldern, de stackarna. Är det rätt? Nej,nej, nej, inte enligt mig. Jag tycker att vi ska införskaffa en Snigelfil istället där vi lär oss att gå sakta, riktigt, riktigt sakta - det hade väl varit något! Mer långsamheter och tråkigheter åt folket!

Jag har alltid har fått höra att jag går så fort - eller gick ska jag väl säga för jag är så annorlunda idag. Men oj, vad jag gick fort förr, men så var jag också alltid stressad, superstressad. När vi var ute på stan, Christen och jag, då gick jag alltid fler meter före honom - alltid, hela tiden. Alltid ett steg före. Aldrig att jag kunde "strosa" och ta det lugnt - nej snabbt skulle det gå, fram till målet, utföra det som vi skulle, sen snabbt tillbaka tigen. För vaddå? Ingen aning. Varför hade jag så brått om hela tiden? Vad var det jag skulle hinna med och hinna till? Inget egentligen. Benen bara gick fort på mig helt enkelt, jag pratade fort, jag rörde mig fort, jag andades fort och jag arbetade fort. Jag var en ypperlig flygvärdinna, allt på tid och i tid - aldrig en sekund för sent....Men, se vad som hände? Föll som en sten gjorde jag - så nej, tack inga snabbfiler här inte: Länge leve Snigelfilen!

 

 

 

 

 

 

Ibland känner jag mig så lyckligt lottad...

4 nov 2015

 

Jag känner mig lyckligt lottad och så glad över att jag fann yogan en gång. Yogan är för mig ett så oerhört effektivt verktyg för självläkning, för att hitta balans, tilltro, ett inre lugn - och framför allt det innersta och djupaste: Glädjen och lyckan över att vara just jag! 

 

Jag gillar mig, och jag gillar mig än mer när jag har haft en yoga-stund, antingen med mig själv eller med mina Yoginis. Jag känner mig stark både mentalt och fysiskt och styrkan bara växer och växer - tänk om det var möjligt att vara en Yogini hela tiden? Eller så kanske det är så att det är bra för mig att jag ibland måste göra de där andra arbets-måsten som inte är lika glädjefyllda och tillfredsställande för att jag ska fatta hur lyckligt lottad jag är! Det där lite tråkiga arbeten och uppgifterna som jag önskar att jag kunde slippa undan - jag kanske ska ha dem, jag kanske behöver dem? För balansen och för att uppleva motvikten.

För om man tittar på det så får jag vara en Yogini och vara tillsammans och leda andra genom yogan 5 dagar i veckan och vissa dagar träffar jag och är med två grupper samma dag...Alltså, ärligt - f-n vad glad jag är! Och det allra, allra finaste, det som gör mig mest lycklig är att det är så många som kommer fram till mig efter ett yogapass och berättar för mig så bra yogan är för just henne eller honom...Jag tackar er alla som ger mig denna möjlighet: att få ha ett jobb som jag! Ett jobb som inte är ett jobb - ett jobb som är en livsstil, ett intresse, en... ja , en kärlek!

Tack!

 

Alla Helgons Dag

31 okt 2015

 

Varför denna dag - vad är dess egentliga mening? Inte är det att störa grannar med krav på fyllda godiskorgar i alla fall. I år sa jag till Disa när vi skulle åka och handla att jag absolut inte skulle lägga pengar på köpa nytt godis till bortskämda ungar som kommer och knackar på dörren, Icke sa Nicke - de får hålla till godo med det gamla, torra och hårda godis som ligger och skräpar i godisskåpet - ratat godis som ingen i familjen ändå äter.

Förra året så bullade jag upp i massor - med minne hur Disa, och Isak innan henne, drog fram från dörr till dörr och från granne till granne och sen kom hem med flera kilo godis - kände lite att det var pay-back-time...så jag köpte hem hur mycket som helst, fyllde skåpet till både längden och bredden. Och vad hände? Ingen kom! Inte en enda jäkla unge kom och knackade på dörren och skrämde oss med  "Bus eller Godis" - där att vi med vårt fyllda godisskåp. Vem åt upp det då? Minns inte men det försvann i alla fall - eller så är det samma godis som nu fortfarande ligger kvar, ett år senare - det godis som vi i år nu delar ut till de eventuella barn som vågar närma sig vår dörr...

Det är inte Halloween som vi firar trots allt, det har blivt så men är det inte. Jag har sedan många år tillbaka envisats med att inte ha en orange pumpa på trappan, tvingat ungarna till att försöka karva ut monster i sockerbetor - inte helt lyckat kan jag säga, jättesvårt, hårda är de där betorna, små är det oxå - ser inte sådär jättekul ut - men de är hederliga skånska betor i alla fall!Och vi är skåningar och inte några jäkla amerikaner - varför i all världen ska vi ha deras seder när vi har fina egna? I år fick jag ge vika - Isak o Disa drog till affären och kom hem med den största pumpa de kunde hitta. 12 kilo och 150:-...men så fin den blev - nu står den där på vår trappa - den största i hela området! Disa har karvat i den och gjort den till den finaste någonsin, gillar den....men behöver inte gilla Halloween för det...

Vi firar Alla Helgons Dag av en anledning: Seden att uppmärksamma helgon och martyrer på olika dagar på året uppstod tidigt inom kristendomen, det är alltså en religiös högtid för er som inte vet, men man såg att det fanns behov av att även uppmärksamma lite mindre betydande helgon som inte innan fått en egen plats i vår kalender, så man införde helt enkelt en specifik dag för  ”alla (övriga) helgons dag”! Dessa lite mindre kända helgon - våra egna små helgon som funnits i våra liv...Det är dem vi firar idag - Våra egna helgon! I våra hjärtat och i våra minnen....

 

"Livet är svårt för alla..."

26 okt 2015

 

 

"Patience skrattar: ”Livet är svårt för alla, Becky. Visste du inte det? Ibland måste man ta ut sitt sargade hjärta, sy ihop det, trycka in det i bröstet igen och gå vidare…” Hon gör en paus och jag föreställer mig hur jag skulle göra just det. Trycka in mitt sargade hjärta i bröstet igen."

Ur boken ”Tillbaka till Hoper River” av Patricia Harman

Vi är drabbade - alla, på olika sätt, av olika anledningar och olika hårt, stort, smärtsamt - men vi är alla drabbade av livets svåra - någon gång. Det är mer hur vi hanterar det vi upplever som svårt som är gåtan, som är lösningen, som är facit: hur vi hanterar och gör så att vi kan klarar av och gå vidare. Om vi ska klarar av att laga våra hjärtan. Ärret kommer att finnas där, alltid - det vi en gång har upplevt kan vi aldrig glömma - det vi en gång varit igenom kan aldrig försvinna, men det kan blekna och bli mindre svårt. Alltid kommer vi att känna av den där lagningen i hjärtat - den kommer att skava och klia - mindre och mindre men alltid göra sig påmind...

 

Aktuellt...

22 okt 2015

 

Väldigt ofta, ja nästan dagligen kommer det inlägg både här och där om cancer - inte så konstigt kanske eftersom denna sjukdom är något som både berör och skrämmer oss alla: många av oss är drabbade - antingen personligen det vill säga att man sjäv har haft eller har cancer eller så är det någon man känner som får diagnosen. Den där sjukdomen kryper bara mer och mer in på och in under huden på oss alla...

För mig känns det som om jag hade cancer för 100 år sedan - allt ligger bakom och i historien men visst kikar jag ibland i backspegeln. Jag påminns jämt och ständigt och jag förundras så över att tiden sedan min operation och cellgiftbehandling bara har försvunnit - det är som det bara har varit en dröm. Men det är sant, jag har varit där men nästan glömt bort hur fruktansvärt hemsk den tiden var. Vi människor är så böjliga och anpassningsbara - och så har vi så lätt för att glömma, förlåta och gå vidare. Skönt - en befrielse, det är det verkligen.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan jag tänkte slänga in några rader om hur jag har förändrats det här året. Det är nu ett år och tre månader sedan jag fick min sista cellgiftsdos - det är den 16 december två år sedan jag blev opererad och i februari 2016 är det två år sedan jag fick min första cellgiftdos. I början av behandlingen var allt så mycket runt just operation, cellgift, biverkningar och så vidare och så vidare - jag varken kunde eller orkade tänka på hur jag skulle ta mig an mitt liv efteråt. Jag var så inne i det hela tiden och det var jag i stor sett ändra fram till i början av detta året. Jag kunde någon gång då vid den tiden, kanske i januari eller februari börja titta bakåt för att se hur mitt liv hade formats och förändrats och om jag på något sätt hade påverkats av den resan det innebär att ha haft cancer. Men nej, det har jag inte, inte egentligen: jag har inte gjort några större förändringar i mitt liv, varken i det hur jag nu lever eller hur och vad jag äter, och inte heller så mycket hur jag tänker. Jag hade redan många år innan det att jag fick cancer börjat göra så stora och radikala förändringar i mitt liv. Men en sak har hänt; Den största förändringen är min syn på socker! Alltså vanligt, vitt socker. Godis, kakor och så vidare. 

Jag minns ett tillfälle då jag var inne på en cellgiftbehandling, jag satt där in "min" fåtölj" på onkologen och "min" onkologsköterska pysslade om mig som vanligt, vi småpratade och så - det var så lätt att trivas där, låter tokigt men så var det. I alla fall av någon anledning, minns inte varför eller hur vi kom in på ämnet men Monica, hon heter så "min" sköterska, sa till mig: "tänk på det där med socker,Mia, cancertumörer lever på socker"...

Och den meningen har satt sig. Verkligen. Jag har aldrig varit en sån som äter mycket kakor eller dricker läsk - men jag har alltid gillat smågodis. Sånt där svenskt hederligt smågodis. Men idag - när jag tar en liten godisbit i handen tittar jag på den - jag resonerar en stund med mig själv: "är det värt det?" säger jag, och ibland svarar jag ja, och stoppar in godbiten i munnen - men under tiden som jag tuggar på godisbiten får jag upp en bild inne i mitt huvud - en bild av en cancertumör som sitter därinne någonstans i min kropp, ser ofast ut som om den är placerad i tjocktarmen - så klart. Där sitter den, ser ut som en stor, brun köttbulle, den har en gigantisk mun och en massa vassa tänder - jag ser hur den tittar på mig och hånskrattar! "Ja, ja du lilla Mia - göd mig bara" säger den " så jag kan växa mig stor och stark" - och så fort den bilden och tanken kommer måste jag spotta ut godisbiten. Jag kan inte svälja ner den - jäkla bild, jag var ju så sugen! Men jag kan inte längre - helt otroligt. Sockerköttbullen har blivit mitt hjärnspöke!

Ibland - inte ofta dock, sätter jag mig över spöket och sväljer ner den förbannade men ack så goda godisbiten - men vad händer då? Jo, då får jag dåligt samvete och ångrar mig. Det har dock ännu inte gått så långt att jag kör fingararna i halsen - men vem vet? Det blir kanske nästa steg!

 

 

 

Om att blogga

21 okt 2015

 

 

På Facebook kommer det upp lite då och då "blänkare" om vikten av att blogga när man är företagare - summan av denna kardemumma är: Man SKA blogga som företagare! Och det är inte alltid viktigast vad man bloggar om utan vilka ord man använder i sin blogg - orden ger träffar på Google....! Detta är en hel vetenskap - jag skriver för att det är kul att skriva, har ärligt talat ingen aning om det finns någon som läser det jag skriver. Jag kanske skulle teckna mig på den där Blogg-skolan ändå? Kanske har jag fel tänk i mitt skrivande - man ska inte skriva för att det är kul, man ska skriva för att sälja!

Det som kom upp idag på min FB-sida är något som heter "Business Bloggers" och det är en internetbaserad kurs i konsten att blogga - deras slogan är " Blogga dig till fler kunder genom Business Bloggers Bloggskola"...Bara genom att jag nu nämnder deras namn här kommer kanske min blogg att få fler träffar? Är det så det fungerar, jag vet inte - inte helt fel i så fall för nu när jag tänker efter så visst vill jag att det är någon som läser vad jag skriver - jag skriver inte för andra kanske men jag vill att någon ska läsa vad jag skriver ändå. Särskilt om jag skriver något klokt, inspirerande, insiktsfullt, lärorikt, nytt, spännande och slagkraftigt. Men det gör jag inte så ofta utan jag skriver mest, ja, lite ord här och lite ord där. Jag har inget riktig inriktning på min blogg - det ska jag kanske börja ha?

Jag kanske ska har kloka ord, ny fina sådana varje dag - nya citat och vackar meningar som förgyller någons morgon- men då ska jag ju hinna skriva på morgonen oxå, det går ju inte. Nej, någon annan inriktning får det bli...Jag ska ta och fundera på det sen återkommer jag med vad det blir - detta är nu i alla falla denna dagens blogg - bättre än så här blir det inte, inte just nu i alla fall. Var bara tvungen att skriva lite nonsens eftersom de sa på bloggskolan att man helst ska skriva något varje dag. Inga långa inlägg måste det vara men bättre lite och ofta än långa inlägg och sällan - så nu blev det så här. Återkommer när jag har något vettigt att säga...

Att gymma: vi var faktiskt först!

13 okt 2015

 

Att gymma är idag hetare än någonsin och i alla områden, byar, städer och samhällen duggar det tätt med gymanläggningar. Vi är kroppsmedvetna, hälsomedvetna och träningsmedvetna - genom internet och Google kan vi lära oss det mesta om träning och hälsa, vi lär oss genom att läsa vad vi ska äta och hur vi ska träna - sen måste vi givetvis också göra det, och vad gör vi då? Jo, skaffar oss ett autogiro på ett gym helt enkelt!

Unga människor, äldre människor, människor som vill bygga och skulptera sina kroppar, människor som vill gå ner i vikt, människor som vill öka i muskelmassa och bli starkare ( och inte bara på utsidan)  och så vidare, och så vidare - alla har vi 1000 anledningar att gå på gymmet - men inte jag, jag gymmar INTE! Been there - done it, så jag säger nej, tack till att gymma. Inte för att jag inte tycker att det är bra, inte heller för att jag har något emot det, nej inte alls, jag går inte på gym för att jag tycker det är skittråkigt! Jag vill helt enkelt inte, så enkelt är det - men det är jag, det passar inte mig helt enkelt.

Så, hur vet jag då det? Det ska jag berätta. Eller innan jag går bakåt i tiden och reser i mina minnen kan jag tillägga: jag har faktiskt gymmat i modern tid oxå. För inte så länge sedan skaffade jag mig ett autogiro (bunden på 1 år blev jag!) på ett gym här hemma i mitt samhälle. Fint gym, bra maskiner, rent och snyggt, gruppträning därpå - och där drog jag upp, ibland tillsammans med både Isak och maken - och jag började gymma. Fick lite hjälp med hur maskinerna funkade, moderna saker som jag inte alls kände till - jag hade en plan. Det höll i 3 månader max! Sen la jag bara av - gud, så tråkigt. Gå runt där bland en massa konstiga maskiner och muskelstinna människor. Upprepa, upprepa, upprepa - samma sak, hela tiden maskin efter maskin. Nej, fy för den lede. Så jag la av - blev dock tvungen att betala året ut, hade ju kontrakt på gymmet, men inte ens det hjälpte mig till att motivera igång mig, jag som annars är så ekonomiskt medveten, ibland nästan snål - jag lät pengarna bara rinna ut i sanden. Så, visst har jag besökt ett gym i modern tid. Men nu till vad jag skulle berätta:

Detta måste ha varit i slutet av 70-talet eller strax i början av 80-talet. Vi bodde tre brudar tillsammans i ett "mini"-kollektiv i Malmö, det var jag, syrran Carina och så Lena. Vi var unga, glada och livet lekte. Lena, som varit gymnast och ägnat många år åt gymnastisken kom en dag och frågade om inte jag och Carina var sugna på att börja styrketräna. Visste knappt vad det betydde, då. Gymanläggningarna hade så smått börjat ploppa upp här och där men det var alldeles i tidernas begynnelse. Vi hade inte riktigt kommit in i 80-talet och gruppträningen där vi tränade framför våra tvapparater tillsammans med Jane Fona och Susanne Lanefelt eller på träningsanläggningar i grupp - aerobic var nästan nyfödd då. Vi tre hade inte riktigt lämnat det bohemiska livet och hippiekulturen mot solariesolbränna, axelvaddar, disko och permanentat hår. Men nästan. Vi tre var fortfarande iklädda palestinasjalar, hemmafärgade kläder, träskostövlar och fuskpälsar. Och så bodde vi ju i ett "kollektiv" - vi var vad Christen kallade det "modekommunister"- vi hade inte riktigt trätt in i disko-eran. Men nästan....

I alla fall - Lena hade hört talas om ett styrketräningsställe nere på Stadion i Malmö, nere under anläggningen i en källare helt utan fönster. Vi drog dit, vi hade ingen aning om vad vi gav oss in på. Där nere möttes vi av en hall fylld med styrketräningsattiraljer såsom skivstänger, hantlar, boxningsäckar och så några styrketräningsmaskiner, inte så många dock. Och en massa muskelknuttar. Bara killar - det stank svett och det var oerhört varmt. Vi bjöds in av grabbarna - vi var de enda tjejerna där, killarna var glada över att visa oss runt, demonstrera och visa upp sina kroppar och lära oss hur maskinerna fungerade. Vi satte igång, vi med. Vi blev en i gänget. Mest kollade vi ( eller jag i alla fall) in killarna men vi tränade en del också. Kan inte komma i håg hur länge vi höll på, det var nog inte så många veckor men ett tag gjorde vi det i alla fall. Det var ett gym som man bara ser på film idag, eller det hette inte gym förresten, det hette styrketräningsanläggning, för det var precis det som det var!

Så med detta, jag har sett gym långt före det var inne att hänga på gym - så det så! Men behöver ändå inte gilla det...men bra att de finns: "allt passar inte alla, men något passar någon" =) - jag kör yoga istället. Och så boxas jag, det gillar jag. Skarpt!

 

En liten anekdot

6 okt 2015

 

När jag var flygvärdinna för sisådär 100 år sedan så flög vi även inrikesflygningar en period. När jag började på Transwede, som flybolaget hette då, så körde vi  bara charter men efter några år så ville ägarna slå sig in på inrikesmarknaden och vi började flyga reguljärt. Vi som hade Malmö/Sturup-bas,vi flög mest mellan Malmö och Stockholm och det var väldigt annorlunda mot att flyga bara charter.

Jag började på Transwede 1988 och detta med inrikes och reguljärflyg måste ha varit runt 1992 eller så. Som jag minns det så varade Transwedes reguljära liv bara kanske i 2 eller 3 år, när jag började min mammaledighet efter att vi hade fått Isak så var också flygbolagets tid som reguljärflyg på väg mot sitt slut, och han födde i januari 1994. Denna händelse jag nu ska skriva om, den inträffade alldeles i början av vår tid som reguljärflygbolag.

På något vis så kände vi alla att det var liksom lite mer att flyga reguljärt,om man jämförde med att flyga "bara" charter -vi stramade upp oss och putsade våra fjädrar lite mer än när vi var ute på en vanlig flight. Passagerarna var liksom lite andra, lite finare, lite mer affärsmannamässiga om man säger så och inte bara Siv och Lennart från Trelleborg som klampade ombord i likadana träningsoveraller och trätofflor, nej, det var bara på chartern man kunde resa så. Nu var det affärsflyg men strama karlar i nystrukna skjortor och hårt åtdragna slipsar. Ingen satt med sin laptop och arbetade på flyget upp eller ner till Stockholm men endast av den enkla anledningen att det fanns inga laptops då - det fanns knappt persondatorer ens. Vi skaffade vårt första monsterdunder när Isak var kanske 4 eller 5 år! Nej, detta är förhistorisk tid - i alla fall förhistoriskt gällande datorvärlden. Passagerarna kollade in oss, de var inte sådär djupt försjunkna i sin egen värld på den tiden, visst en del satt och jobbade men inte på samma sätt som idag. Vi var mer betraktade, vi som jobbade i kabinen och man kunde lätt känna männens blickar på oss där vi arbetade i mittgången. Lite jobbigt tyckte jag på den tiden. Jag var alltid lite mer stressad när jag skulle flyga inrikes - allt var så mycket mer viktigt och på "riktigt".

En morgon när jag kom till Sturup för att checka in fick jag redan att på vägen tillbaka från Stockholm till Malmö skulle vi ha med oss självaste flychefen. Och han hustru. Här gällde det att strama upp sig. Men först skulle vi flyga upp vårt första leg upp till Stockholm. En helt vanlig morgonflygning, fullbokad som vanligt. De där morgonflighterna gick alltid bäst - och kvällsflygen. Mitt på dagen var det ofta nästa helt tomt i kabinen. Vi landade på Arlanda, fixade till det i kabinen, hade en liten paus sen var det dax att ta ombord nästa omgång passagerare. Jag jobbade i främre köket tillsammans med vår kabinchef -allt var lugnt och som vanligt. Vi hade alltid full servering på dessa korta flygningar -och alkoholförsäljning! Det var Transwede först med i Sverige - inte illa. SAS tog efter ganska snart och sen kom ju oxå Malmö Aviation men då hade Transwede redan lagt ner inrikesflygningarna.

I alla fall, flygchefen kom ombord tillsammans med sin hustru - och de satte sig givetvis i den främre delen av kabinen där jag arbetade. Osäker var jag från början, mer osäker kände jag mig då - tyckte alltid att alla kollade in mig, jag var en aning fobisk på den tiden. Vi rullade ut matvagnarna och vi satte igång med serveringen. Vi bjöd chefen och hans hustru på lite vin till maten som brukligt var - de var glada i hågen och lite rosiga på kinderna. Jag vandrade runt i kabinen och erbjöd tröstiga passagreare vatten från en vattenkanna - och jag kom så fram till dem. Chefen satt längst in vid fönstret och hans hustru vid mitt gången - jag gick runt och sa glatt " någon som önskar vatten" till höger och vänster, hustrun stoppade mig och sträckte fram sitt dricksglas mot mig och sa, " ja, tack, jag tar gärna vatten" och med mitt största leende och charmigaste blick fyllde jag hennes glas med vatten, hon tog emot det och tog direkt en stor klunk. Jag påtalade för henne hur viktigt det är att dricka mycket vatten när man flyger och berättade för henne hur bra det är för hyn och att om man dricker mycket vatten kan man hålla sig ung länge och slippa få rynkor. Damen, som var allt annat än slät i ansiktet,  tittade på mig med ett leende och så sträckte hon fram sitt nu tomma gals och sa "då är det nog bästa att jag tar ett glas till"  och vad svarade jag henne då henne? Jo, utan att tänka säger jag: " nej, inte ett glas, du behöver nog ha hela kannan" och så sträcker jag fram och sätter kannan på hennes bord. När jag fattade vad jag sagt och gjort, störtade jag ut i köket blossande röd i ansiktet - hur kunde jag säga så? Och till chefens hustru?

 

Min hjärna -oj, oj,oj...

29 sep 2015

 

Vet inte vad det är för fel på mig - min hjärna går på högvarv! Kroppen är som vanligt och som alltid, i nuet - den kan inget annat, men var i all världen har min hjärna tagit vägen? Den är precis över allt annat än i Nuet! Varför är det så n u då? Jag vet verkligen inte. Jag är en mästare på att förespråka Leva i Nuet, att vara "här och nu" och så vidare - men jag då? Nej, jag är inte här och nu på något sätt - inte nu. Jo , fysiskt, som tur är, för tänk om kroppen också hade kunnat resa sådär i tiden som hjärnan kan - hur hade det sett ut då? Ha - vilken tanke! Svindlande - som en tidsmaskin fast bara själva kroppen utan maskin...hade varit rörigt, vilket resande det hade varit på oss alla -ingen hade stannat där man satte dem, nej det hade ju inte gått.

Jag skulle önska att det fanns en lite knapp någonstans på kroppen, en knapp som jag kunde trycka på när det var dax för hjärnan att stanna i nuet. Sen, när det var dax att resa i tanken igen, framåt eller bakåt, dax att planera och filosofera,ja då tryckte jag till på knappen och vips så var tankefunktionen på igen. Jag kom att tänka på detta i går kväll när jag låg och läste - helt plötsligt kom jag på mig själv med att jag inte längre var inne i boken och dess handling utan någon helt annanstans, boken är inte på något sätt tråkig utan både spännande och intressant - men trots det så bara vandrar mina tankar iväg! Utan att jag kan stoppa dem! Jag ville ju bara läsa och inte tänka....

Det är jobbigt - och det är nog detta de allra flesta tycker är det jobbigaste med att vara människa: att vi har så svårt för att styra och kontrollera våra tankar - och betänk då att jag skryter med att vara något av en mästare på just detta:styra mina tankar ocvh bara tänka saker jag vill tänka! För det kan jag och det gör jag, oftast, men inte ens jag kan göra det hela tiden - hur är det då för alla andra människor runt om som inte lärt sig tekniken? Sen finns det ju givetvis de som bara inte tänker, bara sådär helt naturligt " det tänker jag bara inte på" säger de när man frågar - då kan man undra, hur är det möjligt? Vi är ju gjora för att tänka, det är därför vi är där vi är idag - alla dessa fantastiska tänkare som finns och som har funnits!

Allt, verkligen allt börjar med en tanke - men det är också så att många av dessa "tänkare" har mått dåligt genom sina liv, varför? Jo, för att de tänker för mycket och blir utmattade, rädda och sjuka av allt tänkande. Då hade de verkligen behövt den där knappen att trycka på. Nej, någon knapp har det inte fått utan piller, alkohol eller annat dövande har det blivit istället - det är vår "on och off-knapp" - drogen! Då hade det väl varit bättre med en knapp, den kan i alla fall inte skada oss....Så, kanske ska jag uppfinna den där knappen? Hmm, omöjligt säger säkert någon, och ja, det är det ju. Men det behöver inte vara en knapp på riktigt utan mer en mental bild av en knapp - det vi inom Mental Träning kallar "Tankestopp" - så nu skapar jag mig en imaginär av och på-knapp, och vips så finns den. Yes - ska prova i kväll när jag ligger där och läser i min bok...Det kommer att funka - det är jag säker på! Prova själv så får ni se!

 

Boktips!

24 sep 2015

                                                     

 

Boktips idag: "Bränd Himmel" av Gilly Macmillan. Boken handlar om Rachel Jenner, hon är fotograf och ensamstående mamma till åttaårige Ben. En dag när de är ute i skogen tillsammans låter hon Ben springa före henne till en repgunga som han brukar gånga på när de är där. Rachel har alltid sin kamera med när de är i skogen tillsammans och det har hon denna söndageftermiddag också. När hon fotograferar blir hon som uppslukad av både ljus och bild men hon är samtidigt medveten om Ben hela tiden - han vill så gärna visa sig stor och vara självständig så hon låter honom springa i förväg, det är bara en liten bit bort. Han är utom synhåll en kort, kort stund. När hon kommer fram till gungan är han inte där och Rachel hamnar i varje förälders absoluta värsta mardröm!

Boken är skriven i första person och berättaren är Rachel själv. Hon berättar om den dagen och dagarna som följde därefter: Vad var det som hände den där eftermiddagen? Vi läsare vet inget - vi svävar i ovissheten liksom polisen med kriminalkommissarie James Clemo i spetsen- en man som brottas med egna demoner. Ledtrådar följs upp och leder utredarna fel - klockan tickar och läget blir mer och mer desperat. Lögner kommer till ytan - chockerande avslöjande kommer fram i ljuset. Och Rachel sitter där mitt emellan som fångad mellan den djupaste oron över sonens försvinnande och känslan av att det är hennes fel , liksom det enorma massmedieuppbådet som redan dömt henne på förhand. Vem kan hon lita på? Vad är sanningen - och vad var det som hände den där dagen?

Vilken spännande psykologisk thriller - bara att gratulera er som inte redan har läst den! En skön söndag ligger framför er - men var beredda på: den går INTE att lägga ifrån sig!

 

Hur tänkte de här?

18 sep 2015

 

I morse reste jag in med tåget till Lund för att ta mig till Hälsans Hus där jag skulle ha en MediYoga-kurs. Väl inne i Lund gick jag upp längst Knut Den Stores Torg och upp mot centrum - jag passerade Mormors Bageri, redan fler meter innan kunde jag känna doften av nybakat bröd, rutorna var på sina ställen alldeles igenimmade - det doftade härligt. Jag passerade bageriet och kikade in - där satt ganska många människor fast klockan bara var lite efter 9 på morgonen. "Frukost ute", tänkte jag - "vad mysigt". Jag vek runt hörnet och jag fortsatte att kika in på de som satt där inne och njöt av sin frukost - och det är då jag ser det! Va, är de alldeles tokiga, är min första tanke: där sitter två unga tjejer nära fönstret, det första jag ser på deras bord är två stora glas med apelsinjuice, gott är min tanke - och nyttigt. Min blick vandrar vidare på deras bord - och det är nu som jag fryser till - vad i all världen sitter de och äter så här på morgonen? Jo, på vars en assiett ligger wienerbröd och sockerbullar - en av tjejerna lyfter precis upp en av kakorna och tar ett stort bett just som jag passerar - är de alleles galna, tänker jag - hur tänker de här? Eller tänker de alls? Kakor, till frukost?! Ja, men, ärligt - hur bra är det? Är det så det går till, är det en frukost á lá ungdomen idag eller är det bara en tillfällighet? Jag börjar undra - har de någon aning om vad som händer i kroppen om de börjar sin dag på detta sätt? Oh, vad jag skulle vilja ruska om dem med lite vishet!

Att börja morgnen med socker är No Go! helt enkelt, verkligen No Go - vilket innebär: man kan INTE göra på detta sätt ( uttrycket härtstammar från flyget - om något var/är No Go så innebär det att man absolut inte får flyga iväg utan att det omhändertas eller fixas till) - och här menar jag,:tjejer ni kan inte göra så här mot er själva! Alltså, vet ni hur kroppen tar hand om allt detta socker? Då ska jag berätta...

Jo, så här är det: socker och också andra "snabba" kolhydrater påverkar kroppens signalsubstanser vilka gör så att vi mår bra och så att vi känner oss tillfredsställda. Sockerintaget triggar igång lyckoeffekten inom oss ( oh, så bra kan en del tycka - lycklig redan på morgonen! ) men - känslan klingar av snabbt, väldigt snabbt - och vad händer då, jo, man vill ha mer, precis som en alkoholist som får vin i munnen. Får man då inte ett intag drabbas man istället av abstinens - detta kan då visa sig ilska, aggressioner, humörsvängningar, oro, stress och rastlöshet. När man sen äntligen får i sig sitt socker igen, ja, då känner man sig tillfälligt bättre igen - till nästa dalgång, och så fortsätter det på detta sätt: upp i toppar och ner i dalar - kroppen hamnar i obalans! Och man skapar sig ett begär efter socker, efter den där "lyckokicken"...man blir slav under begäret.

Har ni sett tv-reklamen? Den där om hur man blir förändrad när man är "låg" i energi-intag - tror det är reklam för Snickers eller något annat "skit" =): det är ett gäng idrottare i ett omklädningsrum, och Joan Collins i galaklänning och upptuperat hår - en sanna Diva som gapar och går på, men så får hon sitt Snickers - vips så är hon inte en hon längre utan en han precis som de andra killarna i omklädningsrummet...Vi blir som Dr Jekyll och Mr Hyde av allt socker - låter kanske kul - är det INTE!

Så, inget socker till frukost - träna på att dra ner på allt sockerintag, få kunskap om hur kroppen fungerar och ät bra mat utan raffinerade kolhydrater. Förstå och ha insikt i att det man upplever som ett fysiskt beroendet skapas i hjärnans belöningssystem och att det fungerar på exakt samma sätt om det hade handlat om annat än socker, som till exempel nikotin, alkohol, tabletter, shopping, spel, arbete,"kickar" på olika sätt och så vidare och så vidare....

Så, börja morgonen med något annat än vin och wienerbröd,snälla! 

 

Fingrarna vill inte längre...

4 sep 2015

 

Jag bestämde mig för några år sedan att jag skulle bli en Bloggare med stort B - ett tag var jag riktigt på gång och skrev långa inlägg ofta, sen hände något och vips så var mitt bloggande bara borta. Det gick en tid,kanske till och med några år, men så sakta, sakta kom lusten tillbaka och jag började blogga igen som aldrig förr. Och, jag tyckte det var kul att blogga! Och att skriva, inte bara i bloggen utan i mina kommande böcker också. Så,vad är det nu som har hänt då? Har inte bloggat på ett tag. Inte skrivit i mina "under construction"-böcker heller. För lusten och glöden i att skriva har falnat, fingrarna spritter inte längre av glädje när de närmar sig ett tangentbord - huvudet surrar inte av uppslag och intryck och då, ja,då blir det liksom inte något bra av det hela....Men är det inte lite så i allt vad vi gör? Vi kanske får lust på något, för något och kastar oss in i det med hull och hår ( vad betyder det förresten "hull och hår"?) strunt samma - vi kör på för att det är så kul, det ger så mycket, vi har inspiration och lust och driv - men så en dag så vaknar vi och det är helt - tomt! Drivkraften är borta, bara borta, puts väck är den. Det kan vara lusten till att träna, att laga mat, att måla, skriva, vara kreativ i olika former av skapande - och så bara försvinner lusten, och finns inte vilja och lust, ja då blir det inte av helt enkelt. Så fungerar de flesta av oss...

Men jag vill ju ha lust, jag vet ju att jag gillar att skriva - är det inspiration jag saknar då när jag ändå inte klarar av att skriva fast jag innerst inne vill? Lever jag ett tråkigt och ett intetsägande liv utan något att filosofera runt? Ok, det gör jag kanske, men omvärlden då, där kan jag väl i alla fall hitta något att blogga om, där finns ju hur mycket som helst i tidningar, på tv och på alla dessa sociala medier att skriva om, varför plockar jag inte upp en tråd där då och hänger på, det kan man undra. Vad är det som fattas mig? Varför är inte mina fingar upphetsade av lust till att spela över alla dessa bokstäver som ligger här framför mig på tangentbordet? Jag tror jag börja se svaret - sakta kommer det till mig: JAG HAR INTE TID! Va! Är det den bittra sanningen? Jag har inte tid helt enkelt - jag! Jag som så ofta sätter mig på höga hästar och säger till alla: "tid har man inte - tid tar man"! Jag tar mig inte tid...

Jäklar också, nu har även jag fallit ner i Hålet - det där stora svarta hålet som så lätt slukar oss alla: Tidsätarhålet! Är det så illa? Hmm, ja det verkar så. Men om jag nu hittat svaret på mina funderingar, är det inte då bara till att helt enkelt avsätta tid till det som jag egentligen vill? Nej, så enkelt är det inte för alla Måsten kommer före alla Vill - Måsten har prioritet förstår ni. Hos de flesta av oss. Vi som är vuxna. och ansvarstagande. Vi som inte kan ligga och dra oss till 14 på helgerna, vi som inte kan äta frukost på eftermiddagen och se på filmer hela natten, vi som inte kan strunta i att städa om det är fint väder - tänk om det är fint väder i en hel månad! Då kan man ju inte städa på hela månaden - det går ju inte, vi är ju vuxna och ansvarstagande, då kan man ju inte göra lustfyllda saker när det finns viktiga Måsten. Och att sitta vid datorn och skriva, skriva, skriva, det är verkligen inget Måste, nej, nej, nej, inte när hundhåren samlas i alla hörn i huset, när ogräset växer högre och tätare än gräset, när tvättkorgen svämmar över och bilen måste tvättas. Det går ju bara inte - sånt är ju viktigt att göra, allt det där som håller samman livet och vuxenheten. Och sen jobbet ovan på alla dessa hemma-måsten, det är ju också ett måste med stort M - utan jobb är det inga pengar, utan pengar är det ingen mat, utan mat, ja, då är det inget liv - så jobba bör man annars dör man! Nu är jag tillbaka på ruta 1: jag har inte bloggat och skrivit för att jag inte hunnit! Fram med fler timmar på dygnet - fler timmar åt folket!

 

 

← Äldre inlägg

blogglista.se