Läs mer om Mias bok för flygrädda under fliken "Böcker"

Blogg

Sida 3

RSS

Vem kommer att sakna oss?

23 Aug 2015

 

"Finns ingen tid att förlora, nej, dagarna går

Finns ingenting att vänta på

Fånga all den lycka du förmår

Ah livet är en gåva, tacka ödmjukt, ta emot

Varje steg är ett under, varje andetag

som vi tar här på vår jord

Finns ingen garantier, nej, inga givna svar

Att just du ska få njuta av

en klar blå himmel och vind stilla dar

Det är aldrig självklart att lösa, en biljett

i första klass

Att våra drömmar om solvarma klippor ska förverkligas

Jag lovar även dagen kommer aldrig åter och ingen

gråter för det

Vem tror du kommer sakna oss om hundra år"

I torsdags satt jag i bilen, jag var på väg in till Limhamn till mitt jobb där som hälsokonsult och viktnedgångsrådgivare på SHE gym, ett gym för bara kvinnor - men det är en annan historia, mitt nya jobb, det kan jag ta en annan gång, i alla fall, jag körde och lyssnade på Tomas Ledins låt "Livs levande", har aldrig innan egentligen lyssnat så noga på texten, det gjorde jag nu och det var en textrad som bara fastnade inne i mitt huvud : "Vem tror du kommer sakna oss om hundra år" - första delen av låten är texten ovan....Vem kommer att saka oss om hundra år - och mitt svar är givetvis INGEN - för det är ingen som minns oss! På riktigt, det är helt omöjligt för någon att sakna oss om hundra år för det är ingen som vet vem vi var, som har varit nära oss, som har levt med oss och varit runt oss om hundra år. Så, vad vill jag med detta? Jo, att det inte spelar någon roll - och det är Tomas Ledins textrad "vi lever nu nu nu" alltså låtens refräng som är det viktigaste, vi ska inte tänka så mycket och oroa oss för det som kommer sen och för det som har varit - vi ska vara i detta nu. 

Det vara bara detta jag ville, inget annat....

I bland så drömmer jag...

29 Jul 2015

 

...mig tillbaka till den tiden då jag var flygvärdinna. Jag saknar mycket från de åren men samtidigt så är det många saker som är mycket bättre idag, för mig - och för  oss. Oavsett det så drömmer jag ändå mig tillbaka, minns, skrattar och funderar på alla händelser jag varit med om, alla upplevelser, alla möten. Det var en otrolig tid och jag är så glad över att jag har gjort denna resa. Det jag saknar allra mest och det som jag ibland önskar att jag hade kvar, det är sammanhangen: att vara en del av ett gäng, att resa, vara med men framför allt så saknar jag att arbeta med service: jag saknar att "passa upp", göra så att människor trivs där de är just då, se till så att allt funkar som det ska - att springa med mat, dricka och annat allt för att de som sitter där ska vara så nöjda och glada som möjligt. Ja, jag gillar att passa upp, så enkelt är det - och ja, det är nog det som jag saknar allra mest. Jag tror att jag skulle ha passat ypperligt som betjänt! Jag gillar att "betjäna" =) ha ha ha låter tokigt - men det är sant...Jag gillar att fixa och dona, jag gillar att serva och vara beredd. Ser jag en blick eller ett lyft ögonbryn, ja då är jag där och ställer upp. Jag är så störd att jag många gånger kommer på mig själv när vi är på restaurang att jag samlar ihop tallrikar, borstar bort smulor, rättar till en duk, plockar upp en servett från golvet, ställer en stol tillrätta. Ofta har sällskapet jag är med sagt till mig att låta bli: "du jobbar inte här" får jag höra - och det är ju sant. Det gör jag inte...men jag hade gärna gjort det. Inte alltid - men ibland...

När jag är ute och flyger ligger jag alltid ett steg före, jag tillrättavisar mitt resesällskap (läs familjen) så att de gör "rätt" och så att de till exempel inte stör personalen vid "fel" tillfälle, jag kollar in så att alla passagerare har det bra, ser jag en knapp som lyser i panelen ovanför stolen, den där som man trycker på när man vill något, så kollar jag in hur lång tid det tar innan någon i kabinbestättningen uppmärksammar att det lyser - ibland är jag, nästan, på väg upp för att säga till dem att det är någon ute i kabinen som vill något! Så illa är det. När jag är på toaletten städar jag alltid och fyller på till exepmel med toapapper och servetter - jag vet ju var allt finns...Behöver någon hjälp med ett bagage, ja då är jag där och stuvar runt i hatthyllorna. Jag är nog rätt jobbig, men jag gör det för jag vill, jag tycker det är kul att hjälpa andra människor - oavsett om de vill ha min hjälp eller ej...

Förra veckan gick jag lite för långt. Christen och jag var inne på en sportbar i Malmö för att se fotboll, första gången för mig kan jag tillägga. Aldrig innan har jag varit på en sportbar för att se fotboll - jag är inte ens intresserad av fotboll men nu var vi där - MFF skulle möta något lag i, vad heter det nu, i Champions League. Där var ganska många människor (  karlar)  alla där med ett gemensamt mål: att se sin stora kärlek på tv. Glädjen och förväntningarna kunde man nästan ta på, många var klädda i ljusblåa kläder - alla drack öl. Vi var lite tidiga för vi tänkte äta, så vi satte oss vid ett bord nära en stor tv-skärm och väntade på att få beställa. Vi väntade och väntade men ingen uppmärksammade oss. Jag frågade våra öldrickande bordsgrannar om man skulle beställa mat vid baren eller vid bordet. " De brukar komma till bordet och ta beställningar" svarade de så vi väntade en stund till men inget hände. Efter ett tag reste jag mig upp och gick fram till den ensamma tjejen i baren för att fråga om det gick bra att beställa något att äta där men hon svarade att hon just nu var ensam och att hon skulle komma om en stund till vårt bord. Efter ett tag kom hon, bad om ursäkt för att det tog sån tid, tog vår beställning och så gick hon igen. Ölen kom hon med ganska fort men maten tog sin tid. Matchen började och det kom mer och mer folk, stämmningen var hög - alla var så hjärtliga, grabbiga och glada - jag kollade mest in människor, det var som om jag var på ett studiebesök på en herrklubb eller något - det var en sån värme, gemenskap och kärlek där - helt otroligt. Men i vilket fall som helst, maten tog tid men den kom, vi åt vår mat och vi drack vår öl - hela tiden såg jag att tjejen jobbade ensam i baren, hällde upp öl, plockade in disk och bar ut mat - det var en i köket och en enda i baren/servisen - det funkar ju inte, inte en sån fotbollskväll. Vet vad jag gjorde då? Alltså, jag är knäpp,  jag reste mig upp och gick fram till tjejen i baren och frågade om hon ville ha hjälp! Jag sa att jag inte var så intresserad av matchen ändå så jag kunde hjälpa henne i stället! Vänligt tackade hon mig - hon trodde nog att jag skämtade, men jag menade allvar...Hon tog mig inte på allvar, det fattade jag så jag insisterade inte utan tog våra nya öl och satte mig vid bordet igen. Sen började jag tänka, så kan man ju inte göra! Klart hon trodde jag var tokig! Men på riktigt - jag ville hjälpa henne - för att jag hade tyckte det var kul! Undrar om det kanske är dags för mig att byta yrkesbana igen? Tillbaka till servicebranschen! Varför inte?

 

Synkronicitet

18 Jul 2015

 

"Synkronicitet" :"ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässiga samband" - eller "när man talar om trollen står de i farstun"...

För att det man tänker på eller det som händer ska betraktas som synkronicitet ska man inte kunna hänvisa det till "slumpen" eller bara ett "sammanträffande", öde eller vad man nu kan kalla det. Att någon man just talar om eller tänker på helt plötsligt dyker upp kan upplevas som just bara en tillfällighet eller ett roligt sammanträffande utan att man behöver tro på att det har någon "mening" i större bemärkelse, inte annat än att det ja, bara inträffade sådär - men sen kommer den andra tanken, kan det finnas något mer, något större? Tänk om slumpen inte är någon slump? 

Meningsfulla sammanträffanden. Något man inte tänkt på innan, sett, hört eller ens vetat att det fanns - sen efter upptäckten så stöter man på det om och om igen - varför? Innan visste jag inte ens att det existerade -nu ser jag det hela tiden - varför? Det kan vara till exempel ett ord man förut inte sett, läst eller hört innan - sen infinner det sig för första gången och efter den där första gången dyker det upp om och om igen, ja man hör, ser och läser det så ofta att man själv börjar använda det - man införlivar just det ordet i sin vokabulär. Den logiska förklaringen till att man nu använder det "nya" ordet mot att man inte ens visste att den fanns innan är att innan "såg" man det inte eftersom man inte visste vad det betydde - när man nu har lärt sig ordet och förstår dess innebörd, ja, då använder man det - detta "nyupptäckta" ord införlivas i vardagen - inget konstigt med det över huvudtaget, egentligen men, tänk om det finns en djupare "mening" med att du just nu har upptäckt ett nytt ord? Något vi människor ännu inte förstår? Ordet kanske vill dig något, det är därför som det så ivrigt "visar" sig för dig....Nu kanske liknelsen med ett ord inte är så tydligt eftersom det så lätt kan förklaras logiskt - men om vi nu tänker på en plats, en människa eller något annat som inte så lätt kan låta sig förklaras logiskt - vad betyder det då?

Kan det vara så att det på något mystiskt sätt söker sig till dig - vill dig något? Meningsfullt sammanträffande - hur tolkar du det? Logiskt är det orsak och verkan: att vi individer har viss möjlighet att påverka vad som händer, att det går att förklara. När det handlar om synkronicitet så är det precis tvärt om - från verkan till orsak: letar du efter meningen med det som händer så kommer du att finna meningen, din mening! Någonstans på vägen skapa du din egen verklighet och mening med det som sker - logiskt kanske det inte alltid går att förklara men trots det finner du meningen och skapar din verklighet utifrån det.

Jag tror att det är viktigt att vi ser helheten i våra liv och livet blir också mer njutbart och behagligt när vi känner att det finns ett sammanhang, och att sammanträffanden är meningsfulla. Jag försöker se mitt livs röda trådar, hur de flätar sig samman, bildar ett mönster som skapar mitt liv i ett sammanhang - puzzelbitar som kanske först inte verkar passa samman men som sedan smälter samman - de formar sig och blir mitt liv....Från verkan till orsak skapas ett mönster - jag går baklänges och ser bilderna och sammanhanget, och då får jag också mening och förklaring till skeenden - inte för någon annan men för mig...det ger ett lugn....Jag förstår, inte alltid men ibland, framför allt då jag stannar upp, när jag inte rusar och har så brått. Jag känner när jag har rusat - då måste jag stanna upp. Synkronicitet. Jag gillar det ordet. Det säger mig något. Jag förstår. Jag känner. 

 

Mod - och lite annat

6 Jul 2015

 

"Jag vet inte", sa han uppriktigt. "Jag har aldrig betraktat mig själv som en person som ger upp, men då har jag heller inte behövt strida utan mina vänner vid min sida...och vem kan säga hur modig man är förrän man står där ensam?"

"Definiera först vad mod är" kommenterade hon. "Min furir skulle säga att det är en enkel kemisk reaktion som gör att hjärtat pumpas fullt av adrenalin när man är så skräckslagen att man inte kan röra sig. En livrädd soldat får med andra ord en rejäl kemisk kick som gör att han kan uppföra sig som en robot så länge som den hormonella överdosen varar"

"Menar du att han säger det till sina mannar?" Hon nickade. "Det är oerhört uppskattat. Mannarna ägnar sig åt att framkalla adrenalintillströmmning på egen hand för att hålla körtlarna i god kondition" James såg tvivlande på henne. "Fungerar det?" "Mer i sinnet än i kroppen misstänker jag", sa hon med ett skratt, " men hur man än ser på saken är det bra psykologi. Om mod framkallas genom en kemisk reaktion är det något vi alla kan få tillgång till, och det är lättare att handskas med skräck om man känner till den bakomliggande förklaringen. Enkelt uttryckt måste man känna rädsla innan man kan erövra mod, annars strömmar adrenalinet inte till...och om vi kan känna mod utan att först vara rädda då är vi döda från halsen och uppåt. Det som utspelas i vår fantasi är värre än det som utspelas inför våra ögon"

En dialog mellan en man och en kvinna i boken Dödlig list av Minette Walters. Jag ser,  hör och läser det överallt - och vi alla vet det, med vårt intellekt: vi måste träna vårt mod får att våga - ändå är det så många som väljer att avstå och väljer bort att ens försöka, för att de blir rädda...Vi vet att vi måste träna vårt mod men gör det inte - vi vet att det är farligt att röka men gör det ändå. Var i ligger skillnaden? Hur kan man vara så urbota dum att röka när man idag vet att det nästan är lika med att ta livet av sig själv? Varför väljer vi att veta och ignorera? Varför väljer vi inte att veta och tro?

Om man nu är rädd för något som man vet inte är farligt, varför försöker man då inte att göra det som man är rädd för? Vad är det som stoppar? En cigg kallas inte för intet "giftpinne" - om jag tar min cigg i handen (nu röker jag som tur är inte men om...) så tar jag en stund och bara sitter där och tittar på den - verkligen tittar - och tänker på hur förbannat giftig den är, skulle jag då verkligen tända den? Ja, givetvis - om suget är större än klokheten - och för en rökare så är suget större än klokheten. Så, då vänder vi på det - om jag då är rädd för att åka hiss till exempel ( det har jag varit - är det inte längre) så går jag fram till hissens öppna dörrar och står där - jag tar en stund och verkligen tittar in i hissen och TÄNKER, verkligen tänker på hur ofarligt det är att åka hiss - att det egentligen inte kan hända något alls - förutom att den tar mig dit jag vill, skulle jag då gå in i hissen? Nej, det skulle jag inte, inte om jag är rädd för att åka hiss - trots att jag vet att det är helt ofarligt. Jag gör det inte, för jag är rädd. Hmm, detta rimmar illa men det är precis så vi är. I ena fallet förtar suget klokheten och i det andra fallet förtar rädslan klokheten - i vissa läge gör vi saker som vi vet är farliga - i andra lägen så gör vi inte saker fast vi vet att de är ofarliga. Gud, vad vi är konstiga, vi människor. Hade någon utanför studerat oss människor och vårt uppförande och vårt handlande hade de tyckt att vi var oerhört motsägelsefulla och konstiga...Det kan till och med jag fatta: vi ÄR konstiga, varför är vi på detta sättat?

 

 

Hjärnan bakom...

2 Jul 2015

 

Måste citera: 

" Hjärnan som hjälpte guldlaget att våga vinna." 

"En unik satsning på mental träning bäddade för de heroiska insatser som gav EM-guld. – " U21-laget går i bräschen för mental träning inom fotbollen" , säger idrottspsykologen Lars-Eric Uneståhl som är hjärnan bakom guldet.

Efter U21-landslagets EM-seger har tränaren Håkan Ericson vid flera tillfällen lyft fram samarbetet med den legendariske idrottspsykologen Lars-Eric Uneståhl som en förklaring till lagets enastående förmåga att aldrig ge upp och alltid ge sitt yttersta. – Det var fantastiskt att se EM-finalen! Jag sms:ade till Håkan att han borde få en Oscar för bästa regi, säger Lars-Eric Uneståhl då SvD når honom på telefon från Mallorca där han lyckades hitta en sportbar som sände finalen. 

– Men jag har ingen del av framgången, betonar han. Jag är hemskt glad att Håkan nämner vårt samarbete, och visst har han gått mina kurser, men det är helt och hållet han som gjort det här möjligt tillsammans med killarna i laget."

Så vad är hemligheten bakom U21-landslagets häpnadsväckande mentala styrka? Vad är det som gör att de i match efter match kunnat vända underlägen mot på papperet helt överlägset motstånd?"

Svaret på den frågan finns att läsa här http://www.svd.se/u21-laget-gar-i-braschen-for-mental-traning-inom-fotbollen/om/u21-em-i-tjeckien

Det är detta som jag och 1000 med mig har sagt och vetat så länge: Mental Träning ÄR nyckeln till framgång! Vi går bara från klarhet till klarhet och det är så jäkla häftigt - jag bugar och tackar för att jag en gång kom i kontakt med Lars-Eric Uneståhl och hans filosofi: "att omöjligt är ett ord som är omöjligt att använda om framtiden. Allt är möjligt om vi kan skapa resurser för det" - det är just detta som vi vanliga människor med våra vanliga mänskliga problem måste lära oss att fatta. Jag har ju fattat det - men har du? Det spelar ingen roll vad ditt "problem" är - allt går att lösa om du vill, kan och orkar investera i det arbete som behövs för att du ska lämna det bakom dig. Är du rädd för något? Svara du ja, då är kanske Mental träning något för dig! Förr var jag rädd för allt -idag är jag rädd för inget, hur är det möjligt?

Det ÄR möjligt! Mental träning ligger bakom det jag kan och vet idag men det är absolut ingen kort resa jag gjort och det är inget som går på ett ögonblick. Jag ska ärligt säga att jag började min resa 2003 och jag är inte färdig än idag - inte i heller i morgon för den delen, jag bara fortsätter att lära mig nytt och får nya insikter och perspektiv - jag lämnar saker bakom mig, ser på den jag var då med ett lite sorgset leende, tycker lite synd om mig för den jag var men - jag lämnar henne bakom mig! Där kan hon stanna - aldrig mer vill jag vara henne igen och aldrig mer kommer jag att bli henne heller eftersom det är jag som bestämmer över den jag är, det är jag som bestämmer vad jag tänker, det är jag som betsämmer det jag känner och det är jag som bestämmer hur jag tolkar och handlar....Jag står för den jag är idag och jag är stolt över att vara jag! Jag vet hur det är att inte fatta det där med Mental Träning och det är nu min uppgift att få andra att fatta det där med Mental Träning - för kan jag, ja, då kan alla!

 

Jag mötte en kvinna...

24 Jun 2015

 

Jag mötte en kvinna i morse när jag var ute på min dagliga morgonpromenad med den stora svarta faran, det vill säga vår jobbiga hund Ally. Herre gud, vad jobbig hon är när man går med henne - hennes nos är som ingen annans: hon ska banne mig nosa på allt! Och då menar jag allt - från grästuvor till lyktstolpar, kaninskitar ( de äter hon upp till på köpet!), andra hundars skitar, spottloskor, fimpar, ja you name it, nog är hon där med sin nos och sniffar, trycker ner trynet i vad det nu än är och så bara står där....varför? Vet inte - alla hundar gör inte på det sättet det vet jag men vår - hon är helt otrolig! Egentligen skulle man kanske utnyttja hennes sniffegenskaper och lusta och utbilda henne till en sök-hund, hon hade varit förträfflig som det.. Ja, ja nog om detta - det var inte om en hund jag skulle skriva utan om en kvinna. 

Jag var alltså ute på promend runt i byn och kom mot skolan och vårdcentralen när jag mötte en kvinna. Hon passerade mig men stannade sen till, vände sig om och började tilltala mig med " jo, ursäkta mig, eh - jo, jag undrar..." - jag stannade och höll in Ally, som givetvis genast vill in och nosa henne i skrevet - var annars? och svarade "ja?" "Jo", fortsatte hon, "jag letare efter Hälsomedicinsk Centrum och de sa att det skulle ligga bakom skolan - detta är väl skolan, antar jag" fortsatte hon frågande...."Ja visst", sa jag och pekade bakåt, "där bakom ligger vårdcentralen". Jag hade precis passerat den men beslöt att gå tillbaka och visa henne. "Kom", sa jag till henne, "jag följer dig tillbaka". Så gick vi och sen föll det sig naturligt, som det gör ibland, att vi började småprata. Vi stannade utanför vårdcentralen och vi fortsatte vårt lilla samtal. Hon berättade för mig att hon egenligen kom från grannkommunen och hade kommit hit med tåget. Det var på det sättet att hon tappat förtroendet för "sin" läkare på sin vårcentral och hon sökte nu någon annan att lista sig hos. Valet hade fallit på HMC och nu var hon här för att prata med dem lite. Varför hon tappat förtroendet för dem sa hon inte men hon berättade samtidigt att hon blivit änka den 22 december förra året. Jag antar att det hade med det att göra. Hon sa också att hon inte riktigt hade hämtat sig från det men att hon samtidigt hade tankar på att lämna hemkommunen - hon ville inte bo kvar i det stora huset ensam, sa hon. Det var där vi hamnade - vi pratade om hennes alternativ, var hon kunde tänka sig att flytta, om hon över huvudtaget vill flytta, orkade flytta, kunde flytta och så vidare. Ekonomi, trygghet, ensamhet spelar in. Och mina tankar började då gå runt vad som händer när man blir ensam kvar! 

Det är ju inte "bara" sorgen runt den saknade älskade man bär på utan så mycket, mycket annat som förändras: vänner, familj, ja allt påverkas. Kan man bo kvar - vill man bo kvar? Vill man umgås med alla de som man hade ett sammanhang med som par? Hur ser framtiden ut? Ekonomin? Frågorna är många och många, många beslut som måste tas. Kvinnan jag pratade med är bara 68 år. Hon är ung och har troligtvis många år kvar att leva - hur ska hennes framtid se ut? Hon har precis börjat landa i att hon nu är ensam, det vill säga hon lever inte längre i en tvåsamhet men allt annat ser precis ut som innan, boendet, vänner och familj. Men hon är ensam. Vill hon förbli ensam? Ett stort hus är mycket för en ensam person. Ensamheten blir så mycket mer påtaglig när man plötsligt står där helt själv i det stora, tomma, ekande huset.

Hennes funderingar och tankar - och vårt samtal - fick mig att tänka. För det är så många som hamnar i denna situation, ja egentligen alla som just  nu lever i en tvåsamhet: en dag kommer, vi någon av oss - en av oss, att leva i en ensamhet. Genom död eller annan separation....Hur är då planen? Har du en plan? Nej, det vill jag inte tänka på, tänker du - men samtidigt kan det hända precis när som helst! Vi måste våga tänka det värsta tänkbara och samtidigt tro på att vi klarar det. Vi behöver ha en handlingsplan att ta till när det värsta tänkbara slår till! Vi drabbas alla - på eller annat sätt. Det är så det ser ut - en del av Livet!

 

Bara för mig...

21 Jun 2015

 

Jag tar min yogamatta och går ut på altanen. Jag står med mina bara fötter på trädäcket och känner de mjuka och varma bräderna under mina fötter - tar ut mattan ur fodralet och rullar ut den på golvet. Medvetet och i stunden är jag där....Jag ställer mig vid mattans kant, blundar och känner in - andas - låter armarna bara hänga utmed kroppen - jag gungar lite lätt så att fötterna grundar sig - jag står alldeles stilla en stund, sen andas jag in och sträcker upp armarna högt över huvdet, jag böjer bak mitt huvud och känner in - jag andas ut och för samman mina händer ovan huvudet, fingrarna uppsträckta mot taket och himmelen - sakta, sakta låter jag händerna komma ner och landa i höjd med bröstet - jag låter tummarna komma in mot bröstbenet och jag känner hur fingrarna möter varandra - underarmarna är helt parallellt med golvet, jag vilar i stunden - jag andas - jag är här, just nu ....Jag står en stund och bara känner in. Alldeles stilla. Min stund. Så andas jag in och sträcker upp armarna återigen högt över huvudet - fingertopparna sträcker sig högt, högt uppåt - jag spretar med fingarna och håller armarna axelbrett isär från varandra - så andas jag ut och fäller mig sakta, sakta framåt ner mot golvet. Kroppen protesterar - musklerna spänner sig men jag fortsätter neråt, neråt mot golvet - jag andas och stannar - sakta, sakta följer kroppen med, musklerna mjuknar och blir avspända. Där står jag en stund, huvudet hänger ner med hjässan mot golvet - jag andas min panna närmare och närmare mina knän - jag sätter i fingertopparna mitt framför mina fötter, jag gungar och svänger mjukt,mjukt - för varje andetag kommer jag djupare och djupare in i kroppställningen - jag är nu fullständigt avspänd. Jag bara är. Här kan jag stå länge och bara andas - jag känner hur musklerna på baksidan av mina lår sträcks ut, jag känner knäsenorna och vaderna, jag känner in hälsenorna - för varje andetag kommer jag bara djupare och djupare in - jag landar. Jag släpper taget. Inga tankar - bara stilla....

Efter en stund andas jag in igen och rullar upp till stående - jag sträcker återigen upp min armar mot himmelen - jag sträcker och sträcker - jag känner hur jag rätar ut min kropp och blir längre och längre  - en ny djup utandning och jag sjunker tillbaka ner mot golvet - så fortsätter jag på detta sätt. Nya kroppställningar - nya asanas, stående, liggande, sittande. Medvetet och omedvetet på en och samma gång. Jag sträcker, jag tänjer, jag arbetar mig genom hela kroppen och känner hur musklera spänner av och blir varma och smidiga. Jag går djupare och djupare in - min yoga stund med bara mig själv. Detta är min yoga - detta är Miayoga där jag blandar olika yogasystem utefter vad min kropp vill just nu....Jag är här bara för mig. Denna sommar är yogan bara min - när jag vill och om jag vill - när helst lusten faller på....

Jag älskar att vara med mina yoginis och yoga tillsammans i mina grupper - glädjas över deras framsteg och insikt i yogans filosofi men - den yoga jag gör nu är bara, bara för mig! Mina grupper gör sin egen yoga var de vill och kan - och så gör jag min här. Denna sommar finns inga bestämda dagar eller tider....Bara stunden just nu...

Jag ligger på rygg på min matta, solen har börjat titta fram och spriden värme in på altanen - sprider varmt ljus genom det ljusa taket - min yogastund går mot sitt slut. Jag vrider in mina ben i varandra liggande i Örnen - jag faller över med låsta ben in i en Katt-stretch - jag andas ner kroppen mot underlaget - jag stannar - andas....Samma på andra sidan - mjukt rullar jag från sida till sida, allra sist sträcker jag ut min kropp - jag ligger raklång på golvet med slutna ögon och andas....Just nu kan jag ligga här hur länge som helst - tiden stannar och jag fryser ögonblicket. Det är så skönt! Tid finns inte, inte nu i denna stund...

Så drar jag upp mina knä mot mitt bröst korg - jag gungar och rullar - jag kommer upp till sittande i Lätt Meditationsställning - jag för samman mina handflator och känner hur mina fingertoppar möter varandra. Tummarna in med ett lätt tryck mot mitt bröstben - jag känner - jag är. Sat Nam....

 

Andas in. Andas ut.

18 Jun 2015

 

Du tittar ut genom ditt fönster och ser bara gråa moln, regn som faller och vind som blåser i träden. "Det är Midsommarafton i morgon", tänker du förtvivlat, " hur fan ska man kunna sitta ute nu, då?" Du tänker på den fina sommarklänningen som du köpt för just detta tillfälle, du tänker på hur då såg Midsommarafton framför dig när du provade klänningen i affären - du såg hur du satt där vid bordet med blommor i håret iklädd din nya klänningen och solens varma strålar som föll ner över det fint uppdukade Midsommarbordet. Nu vet du att din dröm går i kras - du kommer inte att kunna ha den där tunna sommarklänningen på dig, hur snygg är den med gummistölvar till? Och med regnkappa utanpå? Nej, det funkar inte, det kommer att vara för kallt också - 15 grader! Hur är det möjligt? Och ute kommer ni inte heller kunna sitta..."Vilken jäkla Midsommarafton!", tänker du irriterat - varför bor man i Sverige där sommaren alltid regnar bort? Vi är inte gjorda för det här!" Uppgivet suckar du djupt, du som såå hade sett fram emot en Midsommarafton i värmens och solens tecken, det hade varit på tiden...

Såja: Andas in. Andas ut. Du kan inte påverka vädret och du blir inte mindre irriterad av att du tänker på hur det kunde ha varit. Tvärt om. Vädret är som det är. Andas in. Andas ut. Plan B, vad kan de vara? Ska ni vänner fira tillsammans ändå eller blir det bara Midsommarafton om det är fint väder? Självklart inte! Kan du ha annat på dig än den där fina, tunna, nya sommarklänningen? Klart du kan. Hur kan din Midsommarafton bli så bra som möjligt ändå? Oavsett vädret. Jo, genom att du ändrar inställning! Hur kallt, blåsigt, regnigt och grått det än är så kan du ha en ljus, varm och blommig Midsommar i alla fall! Hur? Jo, genom att ni till exempel dukar ( inomhus antagligen) med blommor i massor, färgglada tallrikar, servetter och ljus. Spela bara sommamusik, tänd massor av stearinljus i huset - och klä dig i blommor. Visst, du kanske måste ha jeans på dig men du kan ha en blommig blus eller tunika till - du kan ha en krans i ditt hår och glitter i din öron och runt halsen. Det kan bli värme, glädje och fest även om det är grått där ute. 

Anda in. Andas ut. Dröm dig nu fram till Midsommarafton. Vad kan du göra för att göra det bättre? Vad kan ni göra tillsammans? Vad är viktigast? Vi är så styrda av vädret och det är inte så konstigt - men det är inte allt! Jag förstår människors frustration när det inte blir som man tänkt och planerat - men vi kan inte påverka och styra detta, vi kan bara styra hur vi hanterar det. Vädret är självklart viktigt för oss. Vi har gått här i många, många månader och hållt oss mest inomhus. Har vi gått ut så har vi gömt oss i tjocka kläder - det är mörkt redan klockan fyra på eftermiddagen och ljuset kommer inte förren efter åtta på morgonen. Vi längtar oss sönder efter väme och ljus - och när så jorden äntligen har snurrat oss fram till det vi kalla sommarmånaderna - så blir det så här! Andas in. Andas ut. Det ÄR ljust ute! Det blir mörkt först vid elva på kvällen! Hur härligt är inte det? Och ljuset kommer redan vid fyra tiden på morgonen - tillsammans med fågelkvitter, oavsett om det regnar. Så, det blir bättre - inte bra, men bättre! Gör det bästa du kan, sprid ljus och glädje genom att inte prata skit om vädret - det är som det är! Andas in. Andas ut.

Midsommarafton kommer att komma i morgon oavsett väder, vi kan inte pausa tiden och ta den en annan dag. Vad vi kan göra är att dansa mellan regndropparna, höja våra glas och skåla för den svenska sommaren. Glad Midsommar!

 

 

 

Jag och Madonna

16 Jun 2015

 

" Vet du, jag och Madonna är födda samma år" sa jag till Disa häromdagen när vi satt i bilen på väg till affären, " vi är lika gamla, hon och jag". "Jag vet vem Madonna är", svarade Disa, " hon har varit ihop med en kille som bara är 22 år". Jag vände mig mot henne och sa "jag kanske ska slå henne och hitta en kille som bara är 20" - jag såg på minen hon gjorde efter den kommentaren att hon tyckte att jag var supertöntig. Alltså, jag menade ju inte bokstavligen att jag skulle kunna tänka mig ha en kille på 20 år - mer liksom sådär på skämt, men nej, det var inte kul i Disas öron - bara pinsamt.

Men någonstans, ärligt, jag jämför mig hellre med 56-åriga Madonna än 56-åriga Gunilla Persson, ja, hon från Svenska Hollywoodfruar - hon är oxå född 1958, precis som jag och Madonna. Jag gör så ibland när jag ser på mig själv, inte i spegeln utan mer inifrån när jag funderar på mina år, på hur gammal jag är och hur jag ser ut, vilken stil jag har och så - då "jämför" jag mig med någon annan som är född samma år som jag, som Madonna - och då tänker jag " kan hon så kan jag".

Vad är det då jag kan? Ja, det kan vara hur jag är men framför allt hur jag klär mig och ser ut. Madonna är cool, hon är den hon är - hon har cool stil och kör på ålderslöst och det vill jag också göra - jag vill framför allt inte styras av min ålder och tänka " så kan jag inte göra, så kan jag inte klä mig vid min ålder". Jag vill vara jag ända tills jag tvingas in i polyesterbyxor med resårlinning , vid tunika, blåfärgat hår och pärlhalsband. Nej, så banne mig - aldrig någonsin: jag vill vara den jag är tills jag ligger där med näsan i vädret - inga polyesterbyxor för mig, inte! Aldrig!

Varför nämnde jag nu då Gunilla Persson i detta sammanhang? Jo, för hon är en tant i mina ögon - och om det är något som jag INTE vill vara så är det just tant! Jag tror att det är oerhört viktigt att vi är sanna mot oss själva och fortsätter vara den vi är utan att färgas och präglas av vår ålder - siffran som endast talar om hur många år vi levat, inget annat.

Nu menar jag inte att vi ska vara pinsamma och patetiska, nej, balans får det ju vara så klart men att vi inte tänker att vi inte kan klä oss i vissa kläder för att vi är för gammla, det ska vi sluta att göra! Att vi inte tänker att vi inte kan göra vissa saker för att vi är för gammla, det ska vi också sluta med. Vem är det som säger att jag är "för gammal"? Samhället? Jag? Vem är det som bestämmer vad som är rätt eller fel? Vem bestämmer vad vi får göra och inte får göra vid vissa åldrar? Vi har våra normer att leva efter, så är det men samtidigt så är det viktigt att fortsätta leva ett liv som känns bra - oavsett vad det är och hur gammal du är. Om jag skulle vilja lära mig dansa balett, ja, då gör jag det fast jag fyllt 56! Vem ska hindra mig? Egentligen bara jag själv. Madonna gör vad Madonna vill - så Mia gör vad Mia vill. Vi är inte vår ålder! Vi är alla födda det år vi är födda och det kan vi inte påverka, givetvis, ( förutom att ljuga om vårt födelseår ), men det betyder inte att vi per automatik hamnar i fack när vi uppnår vissa åldrar. Jag gör inte det och du behöver inte heller göra det. Vill du ha kortkort kjol och visa halva låret fast du är 62 så gör det! Du kanske har supersnygga ben! Min mormor hade riktigt snygga ben även när hon var över 70, men inte visade hon dem inte, fast hon hade kunnat, nej, då var det klänning ner äver knäna och fotriktiga skor med liten klack. Varför? Jag tror att hon nog hade velat om hon hade vågat för det är ju det - vi vågar inte sticka ut! 

Det är nog mest detta som jag beundrar Madonna för: hon är modig, skiter i vad andra tycker, klär sig sexigt och har en pojkvän som är 22! Mer mod åt tanterna!

 

Panik är bara kemi...

8 Jun 2015

 

" Nu kunde ingeting hindra paniken. Den vällde upp, forsade ut i varenda muskel, gjorde ont. Panik är bara kemi, brukade han säga till sina studenter. Kemi avsedd att ge kroppen övermänskliga krafter så att man kan bekämpa fiendre och fly från vilddjur."

Jag hittar ofta citat, förklaringar eller annat som jag sedan samlar i en mapp på min dator som jag döpt till "Kloka ord" - man kan aldrig veta när man behöver slänga in ett citat eller ett klokt ord i något sammanhang - och varför då kämpa för att uppfinna hjulet en gång till när det redan är uppfunnet? Det är bara att citera någon annan som har uttryckt något på ett sätt man gillar och vill ha med...det är helt ok - minns man sedan också vem som sa det eller var man läste det så är det extra ok, minns man inte, så, tja, då brukar jag säga " jag läste någonstans" eller "jag hörde någonstans"...Det funkar....Detta ovan citat som jag nu filosoferar runt hittade jag i en bok som jag precis har börjat läsa - eftersom jag inte vet i nuläget vad jag tycker om boken, har bara kommit 20 sidor in i den, så kommer jag inte att berätta något alls om den - är den bra, ja, då kommer jag också att skriva det - om inte, då kommer den att gå spårlöst förbi helt enkelt, utom då för detta citat....

Så, hur tänker jag då och varför vill jag ha med denna mening?Jo,  "panik är bara kemi..." är utmärkta ord att ha för att förklara vad som händer i kroppen när vi sätter igång vårt alarmsystem - vårt kamp-och flyktbeteende: det är helt enkelt en kemisk process i kroppen, inget konstigare än så! Eftersom jag då arbetar med människor som ständigt drar igång denna kemiska process för att de är rädda för så många olika saker behöver jag ibland ha ord med mig i mitt ordförråd som man förstår. Kemiska processer förstår vi - eller kanske inte egentligen men vi förstår att vi har kemiska processer i våra kroppar vilket innebär att vi alla har det och bara för att man då är rädd för något och drar i gång denna kemiska process så innebär det inte att man är konstig - man drar igång den kemiska pocessen lite väl ofta och ganska ofta helt i onödan kanske, ja, så är det, men konstig? Nej, absolut inte! 

När vi så fattar detta behöver vi också förstå hur vi ska göra för att förhindra att vi drar igång denna kemiska process i kroppen - det är det som är det svåra. Hur kan vi förhindra en kemisk process? Det kan vi, givetvis, men det kräver arbete - det tar jag nästa gång...Nu ska jag ut i Västerås, ja, jag är inte hemma i Skåne och bloggar - jag är i Sveriges 5:e största stad ( det visste jag inte - jag visste inte ens var Västerås låg innan jag reste hit) - tror att det är en vacker stad, ligger precis intill Mälaren och staden har även en egen skärgård! Just nu ser jag staden från ett hotellfönster - inom kort kommer jag att promenera där nere på standen gator....Ha en fin måndag - det ska jag ha!

 

Dagens NEMI

2 Jun 2015

 

"Om du gör det som känns rätt för dig så är det i alla fall en person som inte blir besviken" NEMIS funderingar av serietecknaren Lise Myhre

Det är så viktigt att göra saker som känns rätt för just en själv - inte för att andra säger att det är rätt utan för att DU säger att det är rätt för dig. Att det sedan inte blir så bra, tja shit happens - men det blir ofta ganska bra om man följer sitt hjärta ibland och inte bara hjärnan. Om det sen inte blir så bra ändå är det också viktigt att man inte ser det som ett nederlag eller som ett misslyckande utan som ett "bra försök" - på det igen, lär och lär om.

Om man inte "lyckas" i det man gör och det är någon annan som har sagt vad man ska göra, ja, då befriar man sig själv från ansvar och "skuld" genom att skylla på den andra - för det var ju faktiskt den andra som sa att man skulle göra det man gjorde. Det är skönt - det är alltid lättare att skylla på någon annan, man slipper att ta på sig ansvaret och man blir utan skuld.

Har man istället följt sitt hjärta och gjort vad som kändes rätt för en själv, och det blir fel - vem ska man då skylla på? Det är många gånger här som skon klämmer: vi vill inte ta ansvar för våra egna handlingar! Så mycket lättare att skylla i från sig....Och då är det också lättare att lyssna på andra, följa med i det som alla andra gör - följa flocken och slippa ta ansvar. Varför tror vi att alla andra gör och har rätt och att man själv har fel? Varför kan vi inte börja lita mer på vår intuition, vår känsla? Varför är inte vårt 6:e sinne mer uppmärksammat och av större vikt? Om det känns bra för mig,om jag tänker att det är bra för mig - då är det bra för mig! Jag ser det jag tänker - jag ser det jag känner - med det tror jag på det jag tänker och känner, då ÄR jag det jag tänker och känner - Sat Nam: "jag är sann...."

Man pratar alltid om att vi människor har 5 sinnen: ögat, örat, tungan, näsan och kroppen men vi har också ett 6:e sinne. Det är det sinne som påverkar vårt medvetande och som genom detta medvetande sätter igång vår tankeverksamhet - med tanken hand i hand med känslan, intuitionen och seendet.

Ögat hjälper oss att se - örat hjälper oss att höra - näsan hjälper oss att dofta - kroppen hjälper oss att känna beröring - sinnet hjälper oss att iaktta vad vi tänker - känna det vi tänker...Vi lär oss att stanna upp, känna in - tro...

När vi genom denna insikt börjar förstå hur det hänger ihop blir vi också mer medvetna om hur våra sex sinnen samarbetar. Genom att vi lär oss att förstå sambandet mellan våra sex sinnen så förstår vi också hur vi själv skapar tankar som i sin tur skapar känslor inom oss. Denna medvetenhet ger oss möjlighet att leva så mycket som möjligt i nuet, något vi alla innerst inne nog strävar efter. Att leva i nuet innebär att vi är närvarande i det som är just nu - inte det som har hänt och inte i det som kommer att hända - bara just nu....

 

Så smart!

29 May 2015

 

Dumpstermarknad” på Södermalm är regissören Måns Herngrens och Hans ”Gamle Ica-Stig” Mosesson nya projekt. – Vi är två gamla rynkiga och övermogna päron som slår ett slag för de övermogna och rynkiga frukter och grönsaker som slängs" står det att läsa på DN.se idag. Jag blir genast nyfiken och klickar in mig på artikeln och kan då till min förtjusning läsa följande:

"Anledningen till att de båda har engagerat sig i maten vi slänger var en oskyldig händelse för Måns i en mataffär för några månader sedan. "Jag tog tag i en färsklökkvist och frågade en butiksanställd om det var det sista de hade". ”Nej, herregud, det där ska slängas”, svarade hon. En hel vagn med fullt ätbar lök! " Jag började tänka på det vansinniga i att affärer slänger exempelvis äpplen och tomater med bara små märken i. Och att jag själv har spelat in reklamfilmer för Coop i många år och stått på inspelningsplatsen och upptäckt en liten svart prick på någon tomat och så har man vridit på den. Givetvis bidrar det till att skapa en bild av hur grönsaker och frukt ska se ut som får människor att stå i affären och välja den finaste bananen, även om den är omogen." Sagt och gjort. Måns ringde till en person han inte kände man som kunde ha samma lite skuldmedvetna erfarenhet av att locka till att handla, Hans Mosesson – till alldeles nyligen Ica-Stig med svenska folket."

Vad dessa två herrar nu ska göra är att de nu på söndag på Södermalm i Stockholm kommer att anordna en så kallad "Dumstermarknad". Grabbarna kommer att resa runt till olika mataffärer på Södermalm som de har varit i kontakt med och de kommer där att plocka på sig frukt, grönsaker och annat som butikerna har kasserat, alltså egentligen fullt ätbara matvaror men med lite skavanker eller med utgångna bäst-föredatum. De tar sedan allt detta med sig till den för detta tillfälle skapade marknaden där de sedan kommer att pressa juicer och tillsammans med kockar laga mat utifrån de kasserade matvarorna. Människor kan komma dit och äta, man kan ta mat med sig och om man vill och tycker att man har råd så kan man få lov att lägga en liten slant i en burk som utbyte. Pengarna de får in på detta projekt ska gå till något klimatsmart ändamål, planera de.

Anledningen till projektet är att "visa upp vansinnet i att slänga fullt ätbara goda varor", som de uttrycker det själva...Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/sthlm/fulheten-som-bedrar/

Av mig får denna tanke och handling en stor tumme upp, jag trycker på Gilla-knappen eller what ever...Det är så bra, detta! Tanken är att vi ska bli medvetna om det oerhörd matsvinn som vi har, inte bara här hemma hos oss utan på så många platser på jorden. Det är helt galet detta förfärliga slöseri - jag kan inte annat än att hålla med. Framför allt så förfäras man över vårt slöseri om man har varit utanför De Rika Ländernas Gränser och sett hur människor där ute svälter eller hur lite mat många får i sina magar, vuxna som barn.

När vi var på ett barnhem i Laos och pratade med barnen där berättade de för oss att de äter två mål mat om dagen - och båda målen innehåller ris och grönsaker, i stort sett inget annat. Inga proteiner så långt ögat når. Nästan aldrig någon frukt, lite fett och lite kolhydrater - hur ska barn kunna växa och hur ska vuxna kunna arbeta på denna fattiga kost? Och det är så det ser ut, där ute i verkligheten!

Vi borde skämmas, egentligen - hur kan vi tillåta oss att vara så kräsna? Bäst-föredatum, vad är det för trams? Vaddå lite mögel eller bruna bananer, det spelar väl ingen roll? Möglet går lätt att ta bort och bananen kan du ju skala, för sjutton. Men, nej då - vi slänger istället och så tar vi en ny! Varför? FÖR ATT VI KAN - den äldsta, enklaste och den mest vanliga förklaringen och anledningen till ett handlande: För att vi kan - för det kan vi ju. Men de som inte kan, de kan inte för de har inget val. De får gå och lägga sig med hungriga magar och törstiga munnar. De får vakna på morgonen till en ny dag, med en ännu mer hungrig mage och en ännu mer törtsig mun..

Det är deras verklighet - och i min verklighet? Tja, jag lägger mig på fredagskvällen med en så mätt mage att jag inte kan somna - förrätten, huvudrätten och ovan på det efterrätten som jag har tryckt i mig under kvällen ligger där och trycker på, vinet jag har hällt i mig får rummet att snurra lite lätt - jag är så mätt att jag inte kan sova. Den lilla flickan på barnhemmet i Laos är så hungrig att hon inte kan sova...Hur kan det vara på detta sätt? Var är det som det har gått snett?

 

 

 

 

Lite mentala tips

25 May 2015

 

När jag läste Mental träning på Skandinaviska Ledarehögskolan någon gång runt 2004 så fick man ett stort bokpaket som ingick i utbildningen. Det var många bra böcker - några lite mindre bra, eller mindre intressanta ska jag väl säga. De flesta var bra. Det var Lars-Eric Uneståhl som hade utformat utbildningen och han var även författare till en del av böckerna jag läste. Jag lärde mig mycket och tog även till mig mycket av det jag läste. När jag senare själv började lära ut Mental träning så samlade jag allt det jag lärt mig, dels från Stressterapeut-utbildningen men även från denna utbildningen och senare också från när jag läste Idrottspsykologi på Malmö Högskola. Till sist fick jag till det riktigt bra och hade ett bra koncept som jag verkligen kan stå bakom och som jag använder mig av i mina kurser och utbildningar än idag.

Nu till saken och vad det är jag vill med detta inlägg. Det var nämligen så att jag i en av Uneståhls böcker hittade kloka ord och bra uppmaningar vilka jag använder och lär ut på mina kurser och som jag nu vill dela med mig av tillsammans med mina små kommentarer - så, varsågoda - läs och begrunda:

Skapa övertygelse kring hur du ska vara; Vissa är ärliga för de tror på ärlighet, andra är ärliga för de lärt sig att inte ljuga. Jag är ärlig och jag är ärlig för att jag tror på ärlighet - även om sanningen är obekväm. Fråga inte mig om du inte vill ha ett ärligt svar... Visst kan man vara ärlig för att man lärt sig att det är "fult att ljuga" men är det fult i alla lägen? Inget är svart eller vitt....

Lär dig välja;”Vi kan inte välja korten vi får – bara hur vi ska spela dem” Livet är på detta sätt! Vi är i det sammanhang vi är i och vi lever under de omständigheter vi lever under - men det är hur vi hanterar det liv vi har som är den stora skillnaden! Vi har alltid ett val - som jag skrev häromdagen...Vi har alltid ett val!

Bli handlingens människa; Vissa får saker att hända – andra ser saker hända - vissa undra vad som har hänt  Denna gillar jag! "Vissa undrar vad som har hänt" - som om man är helt utan kontroll och bara "råkar" hamna i situationer och omständigheter. Vill du något? Bra, se då till så att det sker. Ska du vänta på att någon annan ska göra så att det sker får du kanske vänta hela livet...

Tänk utveckling; Ge dig själv utvecklande feedback - rikta energin framåt! Och framför allt: var snäll mot dig själv! Klappa dig på axeln då och då och säg: fassiken vad jag är bra -och jag blir bara bättre och bättre! Så,om ingen annan gör det: gör det själv...

Ge alltid 110 %: Det är det lilla extra som skapar det stora Är inte riktigt överens med mig själv här, visst ska man ge allt men 110? Varför ge mer, räcker det inte med 100% - det är ju allt.  Eller ibland kanske jag bara orkar 80%, är inte det bra nog då? Hmm, denna är jag fundersam till - hur tänker du?

Gör dig bekväm med det okända; Förändra din vardag Yes...I like. Gå utanför din trygghetszon! Varför gå, köra eller cykla samma väg till jobbet eller skolan varje dag? Varför inte gå lite crazy och ta en annan väg? Tänk om du på vägen upptäcker något nytt och spännande? Hade inte det varit roligt? Eller klä dig i något som du aldrig brukar ha på dig en dag på jobbet! Var någon annan för en dag och se hur det är! Livet kan bli hur kul som helst...

Förvänta dig det oförväntade; Ingen kan styra naturen och andra människor Precis - var förberedd på att det kan stå en stor och farlig brunbjörn runt nästa hörn. Du vet aldrig -  så var förberedd på "värsta tänkbara" och ha samtidigt en handlingplan:"om det eller det händer så gör jag si eller så..."

Tala väl om dig själv och om andra; Om du inte tror på dig själv och din omgivning så gör ingen annan det heller Det är viktigt att ha bra tankar om den egna personen - och om du tänker gott om dig så är det lättare att tänka gott om andra - samtidigt som du också vågar uttrycka det där goda som du tänker..

"No pain – No gain”; Lär dig hantera stress; Stress är förutsättning för utveckling En sån där till som jag inte riktigt vet vad jag tycker om: "no pain - no gain" -måste det göra ont för att det ska bli bra? Vinner jag bara om det smärtar? Vet inte vad jag ska säga, är lite tveksam, jag förstår vad man menar, men håller jag med? Kanske inom idrotten och i tävlingar när man måste ge lite till och det ibland gör lite ont.... Jag är helt övertygad om att man kan träna sig i att hantera stress, stresshantering - helt klart, det är inte det som jag är tveksam till, nej, det är det där med att det måste "smärta" lite - ibland, och också vara jobbigt...Ska fundera lite till på denna, tror jag

Skapa en lärande attityd;  Läs, lyssna och se på andra som förmedlar vinnande tankar – framgångsrika är precis som du, bara lite mer nyfikna! Sist men inte minst - så är det med all säkerhet. Jag är helt och fullt övertygad om att man blir framgångsrik om man är nyfiken, driven, kraftfull, övertygad och "sann" mot sig själv - och om man vågar ta steget! "Allt att vinna - inget att förlora"!

 

 

Om en bok - eller flera...

21 May 2015

 

Jag nästan hoppade av lycka när jag läste i Sydsvenskan i morse att Mikeael Bergstrand äntligen har släppt del 3 av hans Indientrilogi om Göran Borg. Den första boken i serien, "Delhis vackraste händer" köpe jag direkt när den kom ut eftersom jag följt Mikael Berstrands krönika i Sydsvenskan åren 2007 - 2011 då han bode i New Dehli med sin familj. Jag läste hans krönikor så ofta jag kunde och formligen älsade dem, framför allt eftersom det var så mycket igenkännade - har man varit i Indien så förstår man vad han menar med det han skriver och filosoferar över. Så den boken verkligen slukade jag - och Christen efter mig. Man kunde läsa och skratta högt - den där Göran var som en kompis, både när han vandrade runt i Malmö och gjorde det han gjorde men även i Indien...

När jag i december 2013 åkte in på sjukhuset för att operera bort den där jäkla cancertumören som jag hade i tjocktarmen fick jag två böcker med mig, båda presenter. Jag visste att jag skulle ligga inne i alla fall 4-5 dagar så att ha böcker med var ett måste - 2 skulle inte räcka länge men det var en bra början. Den ena jag fick, den fick jag av Carina (syrran) - hon hade valt den med omsorg, sa hon och med tanke på att det var en bok skriven med humor så tyckte hon att den skulle passa mig bra. Gulligt av henne. "Alla tyckte den var rolig", sa hon och intog något som liknande en försvarsinställning när jag sa att jag hatade den. Inget illa menat, men den var hemsk. Boken heter "En man som heter Ove" och handlar om en medelålders "gubbe" som planerar att ta livet av sig. Den är så grå, depressiv och..ja, så förfärlig! Hon visste inte vad den handlade om egentligen, försvarade hon återigen sig med när jag en tid senare berättade för henne om innehållet - bara att den skulle vara rolig och hon ville att jag skulle läsa något underhållande. Tanken var god, men, nej, tack...

Ja, ja nog om detta - det är den andra boken som jag fick med mig som jag ville berätta om egentligen, jag fick den av Christen och det var då Mikael Bergstrands 2:a bok om Göran Borg, "Dimma över Darjeeling". Jag var så glad - en bok helt i mitt tycke! Oj, vad jag skulle skratta, tänkte jag och började läsa med ett leende på läpparna - och leendet blev bara bredare och bredare: han hade lyckats - igen! Oh, vad den var underhållande. Jag levde mig in i boken och drömmde mig bort till Indien - han skriver så levande, han gör karaktärerna så underhållande och de är så pricksäkert beskrivna. 

Och nu är det dags igen, denna 3:e bok heter"Gurun i Pomonadalen" och med den säger Mikael Bergstrand att det är slut på historien om Göran Borg och Yogi. I alla fall just nu. Men man vet aldrig - vem vet, han kanske bara ploppar upp så där igen i någon bok, någon gång i framtiden. Göran Borg kommer i alla fall att vara saknad av mig, och säkert av många, många fler. Men, saknaden kommer inte att vara för evigt - för vi kommer att få träffa Göran Borg igen snart, livs levande, troligt vis redan i höst. Det är nämligen så att "Delhis vackraste händer" ska bli en mini-tvserie på SVT i tre delar. Filmbolaget Anagram i Lund står bakom produktionen och de är i skrivandets stund i Indien och gör förberedelse inför inspelningen. Nu är jag oerhört nyfiken på vem det är som ska spela Göran Borg, rollen är tillsatt men vem kan det vara? Hmm, jag måste fundera, vem skulle kunna passa? Utseendemässigt landar jag på Mikale Wiehe men det går ju inte, vem kan det annars vara? Mikael Segerström? För gammal kanske...Äch, jag vet inte -måste grunna vidare. Nu ska jag ut och köpa boken - lägga mig på soffelocket och skratta mig bort - bort till Indien med dess myllrande folkliv, underbara (och ibland hemska) dofter, värmen, kaoset och alla färger. Namste!

 

Idag gratulerar vi ....

20 May 2015

 

....Lennart Levi på hans 85-årsdag!! Och samtidigt tackar vi honom för hans idoga arbete med...ja, vad är det nu då som han är "känd" för? Jo, Lennart Levi är "den svenska stressforskningens fader", som det står i tidningar. Vi har denna man att tacka för oerhört mycket runt allt det vi idag vet och kan om stress och stressens ohälsosamma påverkan på vår hälsa i dagens samhälle. Han vet vad han pratar om, det är en lärd man, vår käre Lennart Levi - han är läkare, Sveriges första professor i psykosocial miljömedicin och han är grundare av Karolinska Institutets avdelning för forskning om stress.

Jag kom i kontakt med honom dels när jag läste till Stressterapeut 2003 men även när jag läste Mental Träning för Lars-Eric Uneståhl några år senare. Lennart Levis bok "Stress och hälsa" var med som kurslitteratur till utbildningen. Han har skrivit flera böcker själv och han är även medförfattare till många andras böcker. Det är en oerhört intressant man.

När man levt en så här långt liv som han, 85 år, så har man också, givetvis varit med om mycket. Både glädjeämnen men även sorger - och sjukdomar. Precis som jag när jag fick min cancerdiagnos 2013 så fick han leva efter sin egen devis när han 2011, tror jag att det var, fick reda på att han hade prostatacancer. Att få en sjukdomsdiagnos är stressande, och att få reda på att man har just cancer är ångestframkallande eftersom sjukdomen med stort C är så skrämmande. Han skrev en krönika om detta och han avslutade sin krönika med följade ord:

"Ligger jag vaken om nätterna och väntar på döden i cancern eller i det hjärtfel som jag också dras med? Nej. Är jag rädd för att dö? Nej, inte det heller, i varje fall inte ännu. Påverkas jag inte av risken att så småningom få cancermetastaser i mitt skelett? Jovisst. Men idag lever jag, mår ganska bra, är fullt funktionsduglig och har inga nämnvärda obehag.Och i morgon vet jag ändå inte vad som kan hända. Var dag har nog av sin plåga. Och av sina glädjeämnen. Ingmar Bergman lär ha sagt att han nått den period i livet då han vaknar varje morgon och räknar sina krämpor. Om de inte är fler än sju – då stiger han tacksamt upp till en ny dag. Jag försöker följa hans exempel." 

Han pratar mycket om att vi alltid har egna val. Oavsett vad som händer och vad som ligger framför oss så väljer vi själv hur vi ska hantera det. När något går fel, galet eller illa så kan vi välja att bli arga eller ledsna - men vi kan även välja att backa lite och byta infallsvinkel till det som gått fel. Vi kan alltid byta perspektiv! Det finns alltid en annan väg - inget är bara åt det ena hållet och detta är nog något av det viktigaste vi kan lära oss. Vi behöver inte "bara" blir arga eller ledsna när det går illa, klart man blir ledsen, och man får vara ledsen, om man till exempel får en sjukdomsdiagnos men samtidigt som man blir ledsen så kan man också byta infallsvinkel - ofta blir vi ledsna och så stannar vi i sorgen och förbannar vårat "öde", vi inser inte att vi har valet att byta perspektiv och förhållningssätt till det som har drabbat oss, men det kan vi - så är det för oss alla. Vi har alltid ett val!

Jag vet hur jag upplevde det när jag fick reda på att jag hade cancer, jag blev skiträdd rent ut sagt men samtidigt tog jag tag i det och gjorde en mental handlingsplan. Jag tillät mig inte på några villkor att stanna i rädslan och det ledsna, jag grät, skrek och blev galen, absolut - men sen gick jag vidare. Och detta förhållningssätt har hjälpt mig, många,många gånger. Detta har jag lärt mig och tränat mig till genom alla de utbildningar jag gått och denna insikt har jag fått genom att Lennart Levi har lagt ner alla dessa timmar på sin forskning om stress - och sedan skrivit, föreläst och lärt ut hur man på bästa sätt kan hantera Livets Käftsmällar! Tack och grattis på födelsedagen, Lennart Levi!

 

← Äldre inlägg

blogglista.se